Seriefinal
Omgång sjutton – Seriefinal. Känn på det där. Det går att ta på, även om Blåvitt ligger fyra i allsvenskan. Omgång sjutton för ett år sedan hade en liknande karaktär.
Omgång sexton förra säsongen. IFK Göteborg besegrade Örebro i en match, en i mängden på raken, som var tvungen att vinnas för att inte halka efter topplagen. Känslan på den östra träläktaren på Gamla Ullevi den kvällen stavades chans. En chans att återigen vara med och slåss i en toppmatch, en match som verkligen skulle gälla något. En match mot serieledarna Hammarby. Jag kommer ihåg hur jag inte ville se matchdagsgryning, jag kommer ihåg hur jag aldrig ville komma fram till Stockholm, efter matchen kunde allt vara slut. Det var ingen sexpoängsmatch på söder, det var mer än så. Det var en säsongsmatch, take it or leave it.
Omgång sexton den här säsongen. Häcken besegras på Gamla Ullevi och Stefan Selakovic börjar göra mål. Inte så konstigt när han äntligen får spela på topp kan en efterklok ståplatssupporter tycka, kanske även Arne tycker så. På bänken sitter George Mourad. Vid den här tiden förra året började han producera mål, otaliga i kategorin matchavgörande och Blåvitt sköt som ett Kabba Samura-avslut i tabellen. Stefan Selakovic – trendspekulationer får gärna ta vid här om anfallare och deras första säsonger i en blåvit klubb.
Niclas Alexandersson, äntligen tillbaka till höger. Han drar sig gärna inåt mitten. Han slår gärna bollen med höger insida in mot straffområdets halvmåne, lagom retfullt då ingen försvarare någonsin får tag i bollen som ser ut att kanske rinna iväg. Därifrån avslutar Niclas gärna med ett visst Världsmästerskapsmål i baktanke. Eller så slår han ett inlägg med sin vänsterfot som är lika bra som många allsvenska högeryttrars högerdojor. Stefan Selakovic igen. Han springer mycket i djupled. Där – och inte på många andra ytor av planen kan Blåvitt utnyttja spetskvalité på ett bättre sätt. Varierande, ibland, istället för att slå inlägg med vänstern – ett instick med höger yttersida så att Selakovic, eller Marcus Berg för all del, kan utmana mot första stolpen. Om inte mål så ger det ett extra orosmoment för lag som har tendensen att backa hem ordentligt. Det är nämligen tämligen fult att sparka ner en anfallare i det läget.
Högst upp på önskelistan med ovan nämnda – en ytterback som följer upp. Då börjar vi rada upp alternativ när Alex skär in centralt. Adam Johansson, ta det ansvaret. Ölme Johansson, visa upp tekniken som är förbluffande förvånande varje gång du lyckas dribbla en gubbe vid sidlinjen.
Matchen mot Helsingborg på Olympia andas inte samma känsla som omgång sjutton för ett år sedan. Det är ingen säsongsavgörande match på samma sätt. Det är en ren och skär seriefinal. Som sagt, känn på det. Det var väldigt längesen Blåvitt spelade en sådan match, om man bortser från dramatiken under de sista omgångarna förra hösten. Det här är en sådan match där varje supporter läser varenda tidning, där man älskar att höra sitt lag rabblas upp som seriesegerskandidat, det är en sådan match där man på Olympias bortaläktare kan få uppleva det som är IFK Göteborg efter en slutsignal och tre poäng.
Men som sagt, ingen oro vid förlust. Och det finns ingen värre arena att släppa in mål på än Olympia, klappande tyst under nittio minuter bortsett från sekunder då ett rungande jubel stannar kvar, ekar i huvudet – då när hemmalaget gör mål. Andreas Jakobsson är tillbaka. Han var med på Olympia på nittiotalets andra halva. Då matcherna mot Blåvitt drog fulla läktare, då det snackades om toppfight. Precis som ikväll. Välkomna till en allsvenska där Blåvitt kan gå upp i serieledning. Det är tamejfan helt otroligt med tanke på säsongen.
