Sammanfattning av årets fiasko
GÄSTKRÖNIKA: Den obotlige forumrealisten Zoran är... optimistisk!
IFK Göteborg handlar om segrar, pokaler och om att vara bäst. Så just den här gången kommer jag med alkoholens hjälp och Marcus Bergs premiärmål i minnet att ägna hela fiaskotexten åt att minnas hur jävla skönt det ändå är att inte hålla på något annat jävla lag.
Det spelar liksom ingen roll att Arne egentligen inte har den där lilla extra känslan för hur han ska ta ut laget. Avstängningar och skador ser till att vi ändå har ett vinnande lag på planen. Och ärligt talat hade jag inte heller petat Mourad för Berg. Men plötsligt är inte Berg bara en bra lekkamrat till Selakovic. Plötsligt är Berg matchvinnare. Och jag vet inte vad som är konstigast. Är det att de två spelare som spelar för att andra är skadade och är yngst på planen är bäst på planen, eller är det att en nästan 40-årig gubbe räddar matchen?
Det spelar ingen roll att vi säljer Risp och Ijeh och värvar en snubbe från Friska Viljor. Det spelar ingen roll att vi förlorar mot skitlagen. Det spelar ingen roll att vi under hela våren bara gör mål på hörnor. Det spelar ingen roll att vi är åtalade för skattefusk. Det spelar ingen roll att våran backlinje knappt hinner till matchen efter skolan. Det spelar ingen roll att Sportbladet skriver att vi är borta från SM-guldet. Det spelar ingen roll för i väggarna på kamratgården sitter en vinnarstämpel som inte kan tvättas bort eller brinna ner.
Vi är framgångsrikast någonsin i Sverige. Att börja snacka om MFF är att visa sin okunnighet. De säger final i Europacupen, vi säger att vi var en missad straff ifrån att vara där. Vi säger Uefacupen. Vi säger det två gånger. Vi säger 17 SM-guld. Malmöborna börjar muttra om seriesegrar och debatten är över.
När jag har en massa öl i kroppen försvinner förnuftet. Jag glömmer bort att vi har Sundsvall, Elfsborg och Assyriska på bortaplan kvar att möta. Jag glömmer bort att Håkan Mild är avstängd mot Kalmar. Jag glömmer bort att Malmö antagligen toppat toppformen till hösten. Jag ser bara en 19-årig framtida stjärna kyssa klubbmärket efter sitt första allsvenska mål och inser att här och nu spelar inget annat någon roll. Vi kanske inte vinner i år eller nästa år, men vi kommer vara där och nosa och veta att vi hör hemma högst upp i tabellen och ingen annanstans. För vi är Blåvitt. Bäst i Sverige.
