Blåvit poesi
En blåvit gästpoet delar med sig av sina funderingar.
Hockeysäsongens köld är hård,
Frölundastjärnorna gnistra och glimma
Blåvitts spelare sova i kamratlig gård
djupt under alkoholens dimma.
BoJo vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast BoJo är vaken.
Står där så vit och blå vid hallens dörr,
blå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot kommunens kräftskiva,
tittar mot planen, där snö och slask
inte ens drar det värsta patrask,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skäggstubb och hår,
kommer blåvitt att sluta etta?
nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin tränarsyssla.
Går till bollförråd och redskapshus,
känner på alla låsen
Rosen drömma vid månens ljus
sommardrömmar i spelarbåsen;
Glömt all ära, moral och inget beröm
Höiland i skallen har ock en dröm
kistan han lutar över
fylls kanske av ny härlig klöver.
Går till stängslet för de som hyrbrassar får,
ser, hur de sova där inne;
går till gamla, som fortfarande står
men BoJo hoppas den försvinner;
Ullevi i kub skulle smaka gott,
Ravelli ligger och drömmer så smått,
Vaknar och Ravelli sin BoJo känner,
de äro goda småländska vänner.
BoJo smyger sig sist att se
Supportrarna de kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
Juniorernas kamrar han sen på tå
nalkas att se de söta små
ingen må det förtrycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, Jesper och Nilsson,
ren genom många leder
Spelat som gudar, vunnit guld; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Guld följde på guld snart,
spelare blomstrade, åldrades,
gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
BoJo vandrar till Ullevis loft
där har han bo och fäste
högt på arenan i folkölets doft,
nära vid Risps näste;
nu är väl Risps boning tom,
men till sommaren med blad och blom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i BoJos sinne.
Genom en springa i Ullevis vägg
lyser månen på gubbens späck,
Gulden i prisskåpen blänker,
BoJo grubblar och tänker.
Tyst är planen och kamratgården all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av börsens fall
höres helt sakta bruset.
BoJo lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra Guldens ström,
undrar, varthän de skall fara,
undrar, var källan må vara.
Hockeysäsongens köld är hård,
Frölundastjärnorna gnistra och glimma
Blåvitts spelare sova i kamratlig gård
djupt under alkoholens dimma.
BoJo vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast BoJo är vaken.
