Måndag morgon...
...och det här är en krönika om comebacker.
Riktigt stora fotbollsspelare har en tendens att se så värdiga ut när de blir långtidsskadade. Jag minns hur Stefan Schwarz haltade av en regntung plan i Scweiz med en avsliten hälsena med ett kontrollerat lugn och med bara en lätt illagrinande min i ansiktet. Se bilderna på Bosse Larsson liggandes i sin sjuksäng veckorna innan europacupfinalen och se hur hans kroppsspråk visserligen utstrålar sorg - men också en känsla av "avaddåddå".
När Patrik bars ut från stadions gräs i onsdags, så var det liksom inget tjafs. Han visste att skadan var total och att den förmodligen kunde utgöra ett allvarligt hot mot resten av hans fotbollskarriär - men han låg så värdigt och stilla och lät sig köras ut på löparbanorna.
Det första Patrik frågar när han vaknar från operationen är: "När kan jag vara tillbaka?".
Så talar en kejsare. Nu är det visserligen slut - i alla fall på planen - men Patrik kommer tillbaka, var så säkra. Den typen av vinnarskalle han besitter är lika ovanlig som en fridlyst bergväxt i Nepal och jag tror att det bara är en tidsfråga innan Patrik är tränare i MFF. Och det är en comeback värd att vänta på.
Krya på dig och ha nu ett underbart bröllop!
En annan comeback är den vi ska göra i Bern om en och en halv vecka. Thunarna tror att de är i hamn, de sitter redan och onanerar till sina excelberäkningar över hur många Manchester United-tröjor, klapphattar och tuber röd-och-vit ansiktsfärg de kan sälja utanför Wankdorf. De klarade ju av att Kalmarisera Dynamo, så då ska väl Malmö FF bara vara en barnlek?
Forget it. Nu jävlar, era förbannade fondueätare, ska ni få. "Bragden i Bern" kommer det att kallas - och ni kommer förbanna det faktum att ni underskattade det lag ni egentligen borde fått fetspö av redan i Sverige. Men ni tror att ni kan behärska catenacci och det kommer att betala sig. Vi kommer att vinna, jag är helt säker på det. Och då bör ni känna till att jag är den största pessimisten som någonsin beträtt en fotbollsläktare.
Ärligt talat, går vi inte vidare så ska jag äta vit Toblerone till frukost i en vecka.
Allsvenskan då? Tja, vi har varit uträknade så många gånger i år att det nästan liknar den där Monty Python-sketchen där boxaren Brian "Bomber" Harris, på uppdrag av den skumme promotorn Mr. Engelbert Humperdinck, möter den späda flickan skolflickan Petula Wilcox - och hänsynslöst slår ner henne gång på gång.
Igår var det Assyriska som hängde på "göra-tidigt-mål-mot-ett-juniorförsvarsagerande-MFF"-trenden. Trots ledning 2-1, tappade vi skiten igen. Igen. Jag orkar fan inte räkna längre. Och trots guldläge ser vi nu hur topptoppen drar ifrån igen.
Jag har tänkt tanken så förbannat många gånger i år; den att vi "inte kommer att klara det". Nu tänker jag den tanken igen - men någonstans inom mig lever det där förbannade hoppet.
Hoppet om en stark comeback.
*******
Det är inte Prahls fel, ni skithögar på Södra som inte hade gått på match om ni inte fått fribiljetter uppstuckna i arslet. Om ni tror att ett lag med en hypervänsterfotad högerback och fyra juniorer på bänken som alternativ, ska kunna leka hem det mot ett lag som vunnit i såväl Göteborg som Borås, så är det er det är fel på.
Men, Borg, var är ersättarna?
*******
Karatesparken i ryggen på Daniel hade kunnat bli brottsmålsfall i civil domstol. Men sån't fattar ju inte rookiedomare från Gävle.
*******
Fem spelare iväg på landslagsuppdrag den här veckan. Precis vad vi behövde med vårt matchschema. Ärligt talat, pågar, ring Ljungberg och fråga hur han brukar göra när han tackar nej..?
