Gästkrönika: Ge oss Gnaget, Peking och Gais!
Tomas Ericson krönikerar om lagen som skulle sätta ytterligare färg och liv i Allsvenskan.
Nu får det snart vara slut på alla tråkiga matcher i allsvenskan. I alla fall den tråkiga inramningen. Jag tittade nyss på en repris av Assyriska-Landskrona från Bårsta IP. Den matchen bevittnades på plats av 2 232 vilsna själar och jag slogs plötsligt av tanken; ”hur tråkig kan en allsvensk match bli på en skala egentligen”? Spelet i matchen bidrar ju naturligtvis till hur inramningen runt matchen blir. Men framförallt handlar det om publiken och klubbarnas organisation. Antalet åskådare och deras inlevelse kombinerat med hur klubbarna klarar av att arrangera matcherna. Vad gör man för att locka folk? Vad gör man för att se till att de trivs? Att de kommer tillbaka? Att de under matcherna lever sig med och visar sitt engagemang? Jag har full förståelse för att man kan älska lag som Assyriska, Landskrona, Häcken och Gefle. Eller nej, det har jag ju egentligen inte, jag är blåvit. Men jag respekterar det. Men ärligt talat, hur rolig är inramningen till exempelvis ovan nämnda lags matcher? Det är lite publik, det är fruktansvärt tråkiga arenor, det är ofta dåligt gräs, det är…stopp. Dåligt gräs i Gefle? De har ju konstgräs? Just det…
Men det är den där känslan det handlar om. Den där känslan att nu jäklar…nu är det match. Det är fullt med folk, det är tifon, det har skrivits mängder inför matchen i tidningarna. Det är svårt att beskriva men…ni kanske kan tänka Er. Det räcker ibland med att bänka sig framför tv:n och se en Premier League-match för att förstå vad jag menar. Till den nivån når vi naturligtvis aldrig. Inte spelmässigt och inte rent upplevelsemässigt heller. Men vi kan nå till en nivå som räcker för oss. Men vi kan inte, vi kan bara inte, ha så tråkiga matcher som exempelvis Assyriska-Landskrona. Inte i vår högsta serie. I den näst högsta, ok. Men inte i den högsta. Detta skall vara ”top of the class”. Självklart ska det spelas om det och alla lag som spelar sig upp i allsvenskan (det har i alla fall 13 lag av de nuvarande gjort), ska också spela där tills de åker ut.
Men vad jag försöker säga är att jag gärna ser lite gamla goda publiklag i allsvenskan snart igen. Ett exempel är Aik. Jag erkänner direkt att jag njöt av att Aik åkte ur förra året. ”Aik – snart på en grusplan nära dig”, var en klockren slogan som man skrattade friskt åt. Men, som en vän till mig sa nyligen; ”Jag saknar faktiskt Aik. De har stor publik och det är alltid stora matcher mot dem med en härlig inramning.” Och jag håller med. Jag börjar ändra mig. Kan de bara hålla bråkstakarna borta så varför inte? Aik snittar just nu över 12 000 personer på sina hemmamatcher i Superettan. Med det hade de legat fyra i den allsvenska publikligan. Nu har inte jag sett Aik spela i år, men av många tv-bilder att döma så är det bra allsvensk klass på stämningen. Ett annat gammal härligt lag med bra och mycket publik är IFK Norrköping. Just nu drar våra kamratbröder över 5 550 personer i snitt hemma på Idrottsparken, det bör kunna höjas till nästan 10 000 i allsvenskan. Men de har hamnat lite för långt efter i år. Kämpa Peking! Andra alternativ till nya lag i allsvenskan är Örebro och Gais. De har en potential till att skapa en hyfsad nivå på publiksiffrorna och dessutom är det lag som engagerar folk. Örebros nackdel är ju dock att de spelar på konstgräs. Som göteborgare ser jag kanske hellre Gais då, speciellt som jag tror att Öis får det svårt i höst. I en perfekt allsvenska är blandningen ungefär; 2-3 göteborgslag, 2-3 stockholmslag, 2-3 skånelag och resten utspritt.
Vilka lag kan man klara sig utan då? Missförstå mig nu inte, supportrar till följande lag. Men lag som Assyriska, Häcken och Gefle skulle behöva ytterligare några år att växa till sig på. Sundsvall, Örgryte och Landskrona är väl kanske inte heller de roligaste lagen alltid. Och inte har de någon stor publik. Slutsatsen är helt enkelt att svensk elitfotboll håller en relativt låg nivå, både när det gäller spelkvalité, publik, arrangemang och engagemang. Det får vi leva med i många år till. Men vi och klubbarna kan göra vad vi kan.
Men som sagt, ge oss Gnaget, Peking och Gais!
