Gästkrönika: Ett lovord för mycket?
"...men Kim Källström kunde av någon anledning inte kliva ur sin stjärnroll."
När Kim Källström skrev på för Djurgården blev jag inte särskilt förvånad. Till viss del beroende på ryktena som surrat men också för att det var tydligt att ordföranden Bo Lundquist menade allvar med sitt prat om spel i Champions League. Dessutom framstod Kim som en smart ung man med en god rådgivare i sin far, Mikael Källström.
Dagens Nyheter trodde inte att Kim, trots alla lovord, skulle platsa i startelvan men vi som sett honom spela förstod att laget förstärkts med en extraordinär spelare. Kim motsvarade mer än väl förväntningarna efter en ojämn vårsäsong och gjorde en makalös höst. Han var den stora
matchvinnaren på mittfältet med en snudd på magisk förmåga att avgöra och han blev en blårandig guldgosse med Lennart Johanssons pokal i händerna efter den sista allsvenska omgången på Ryavallen i Borås.
När 2002 blir 2003 är Kim svensk mästare, cupmästare och ordinarie i det svenska A-landslaget. Han har tagit steget från superlöfte till superstjärna men någonting har förändrats. Kanske har det blivit ett lovord, ett reportage eller ett positivt omdöme för mycket för någonting har blivit fel.
För några veckor sedan hade Stefan Rehn en privat fest i Torben Grut-salen på Stadion där lagets favoritband Joddla med Siv spelade. För att fylla upp lokalen hade också en del supportrar bjudits in och alla betalade 150 kronor i dörren. Många av spelarna såg detta som ett tillfälle att ha en kul lördagskväll under avslappnade former men Kim
Källström kunde av någon anledning inte kliva ur sin stjärnroll. I stället verkade han besvärad när någon närmade sig, som om hans tid var för dyrbar för att spillas på någon supporter.
Visst, alla kan ha en dålig kväll men det finns tyvärr fler exempel på att Kim tappat ödmjukheten någonstans bland superlativen. Den största förloraren är han själv. I Djurgårdens fotbollförening och bland dess supportrar finns en tradition av gemenskap och en-för-alla-alla-för-en.
Det är en känsla och en styrka som utvecklades under alla dom tunga åren i norrettan och Allsvenskan under 90-talet. Djurgården är på många sätt en intim förening på så sätt att du får vad du ger. Ser du ner på en supporter ser du ner på dig själv. Plötsligt är jublet inte lika stort längre.
Djurgården är i dag en attraktiv förening bland agenter och unga spelare, en språngbräda mot spel i Europa och välkänt för sin goda organisation, sitt utvecklande spel och sin effektiva träning. Det medför oundvikligen en en hel del risker. Unga stjärnor spelar gärna i blårandigt men bara så länge som det krävs för att komma vidare. Man tar föreningens status och alla dess supportrar för given och glömmer bort att visa respekt och förståelse på vägen mot en fetare lönecheck.
Andreas Isaksson har inte haft några problem, kanske är han för blyg för att skaffa sig sådana, medan Johan Elmander vid några tillfällen balanserat på gränsen när hans tjat om att "alla vill bli proffs" blivit tröttsamt. Kim Källström såg ut att klara skivan galant, det verkade som att han snabbt förstod och greppade det många vill kalla för djurgårdsanda. Därför gladde det mig att se honom vandra runt på Stadion inlindad i en djurgårdsflagga efter segermatchen mot GIF Sundsvall medan Stefan Rehn mottog publikens jubel och därför gör det mig extra besviken när han plötsligt beter sig som en divig stjärna.
Jag förstår att man inte kan vara alla till lags, att man inte kan ägna en kvart åt varenda tjomme som ska fram och babbla men det finns ingen anledning att få folk att känna sig mindre värda och beté sig divigt mot sitt eget lags supportrar. Hur som helst finns det ingen plats för sånt i Djurgården. Jag imponerades av Kims inställning och attityd när han kom till Djurgår'n och jag hoppas att han hittar tillbaka till den.