Gästkrönika: Vi hatar inte – jo, lite…
I likhet med några andra djurgårdare kom jag härförleden att bli inblandad i en diskussion om "de värsta rivalerna" på ett av konkurrenternas forum.
Det var rätt kul, och väckte en massa tankar, som jag tänkte försöka få ner på papper (nåja, skärm).
Vilka känslor väcker egentligen de andra lagen?
Först måste man reda ut det här med "hata" resp "rivaler".
Ja, allra först ordet "hata". Det används här i en allmän betydelse – tycka VÄLDIGT illa om, önska allt ont, eventuellt vilja se utplånat från jordens yta (fast det sista kan man ha olika meningar om – många tycker livet skulle vara tristare utan AIK att hata…).
Det har GIVETVIS inget med fysiskt våld att göra, och det inkluderar att man faktiskt kan ha fullt civiliserade relationer till folk som håller på klubben man hatar. Även om man helst undviker det…
Men hatar man sina rivaler? Nix. Vi slogs med MFF (och ÖIS) om guldet i fjol, och en del talar för att det blir samma sak i år. Hatar vi dem för det? Knappast. En del av oss gör det förstås, men det har andra skäl än 2002 års guldstrid. De flesta känner snarast en sorts rivalitetens samhörighet.
Det glödgade hatet sparar man för andra klubbar. Det kvittar om man slåss om positioner, det gör t.o.m. nästan detsamma om man spelar i samma division. Vi talar om Fienden. Kort sagt, vi talar om gnaget.
För det är knappast nåt snack om att för en bedövande majoritet av alla DIF:are börjar listan över alla hatlag med:
1. AJK
Råttboet i Solna tronar i ohotat majestät. Tränarbytenas, utbrändhetens & kvartssamtalens "mäcktiga" europeiska storklubb. Jag skall inte trötta er med alla skäl. Det bara är så. Att vara djurgårdare är att hata AIK (och vice versa, för den delen). Skrapar man på ytan kan man i båda klubbarna hitta en del som valde klubb just för att de ogillade den andra. För oss som hamnat på den rätta sidan har denna negativa känsla sedan förädlats och lyfts till högre sfärer. De som av outgrundliga skäl hamnat snett i livet får ju inga sådana chanser.
Så långt är alla väl med. Lite mindre enighet råder väl om placering nummer 2, men för mig är det numera tveklöst:
2. HaIF
Mytbröderna från Söd… nä förlåt, stockholmsklubben för folket från Klaggböle, Västermåla och Kycklingsnäs.
”De tre stora klubbarna i Stockholm” – ha!
OK, Ajk må vara etta på den här listan men i det fallet finns i alla fall nånsorts ömsesidig motviljans respekt. Men Bajen, den hypade ”arbetarklubben” som hålls under armarna av en idiotreaktionär amerikansk miljardär?
Och djupast sett är det kanske inte klubben man tycker illa om, utan hypen? Inklusive alla puckade ”fans” som har gått på den. ”Öhh jag vet inte så mycket om fotboll men Hammarbaj är ju trevliga, det är folkets lag, och de har såå hiiimla fiiin latte där på Söder”.
Myten omhuldas ju särskilt av Aftonbladet, främst av folk som heter Lars, och det med all rätt: ”Inte ett ord är sant” står som stolt motto för båda.
OK, ni är med på det också. Sedan följer egentligen ett tomrum. Inget lag från andra delar av landet kan riktigt konkurrera. Men på nästa plats har jag för min del
3. IFK Gbg
Jag kan rada upp skäl. En personlig grej är Gunnar Larssons hycklande jubel när DIF åkte ur –96. En klubb med så hemska supportrar hörde inte hemma i allsvenskan. Tyckte ordföranden för Blåvitt, av alla klubbar.
Ett annat skäl är hela göteborgsattityden; en stad i bakvatten där många inte verkar ha annan identitet än att försöka vara bättre/starkare/duktigare än Stockholm. Jag menar, skåningar kan vara dryga, men de är ju sig själva i alla fall, det är dansktid och närhet till kontinenten och hela köret – men kom igen nu Göteborg, get a life!
(Den som inte förstår vad jag menar kan försöka erinra sig gbg-derbyt 2002, när 30.000 personer extra kallades in till Ullevi enkom för att bräcka Stockholm.)
Det lustiga är att denna attityd är klistrad just vid IFK, ÖIS:are som läser detta behöver inte ta åt sig. Blåvitt ÄR Göteborg.
IFK har också en svårartad storebrorsattityd i sin lokalvärld, minns bara hatloskorna mot Kim och Elmander för att de ”svek” , som om det fanns någon plikt för alla inom tio mil från Kamratgården att inställa sig på kommando.
Så IFK Göteborg tar lilla silvret på denna lista.
Faktum är att det redan här börjar bli lite svårt. Ni vet, vi hatar inte, vi älskar. Men man måste ju reservera en plats för
4. Degerfors
Förlåt Adde och Johan Arneng, men det här är en klubb vi har svårt med. Förklaringen ges i ett enda årtal: 1992.
Först den fotbollsmässiga förnedringen i att åka ut. Är det enda gången som ett lag som slutat sjua i allsvenskan fått lämna serien?
Sedan alla dessa människor som kom krypande fram från under stenarna och alltid hade älskat vulkanlaget från Stora Valla och var SÅÅ lyckliga nu.
Häpnadsväckande ofta höll de, till vardags, på någon av ovannämnda klubbar.
Jag erkänner: jag gillade klubben innan dessa traumatiska händelser. Numera gläds jag åt varje nederlag de inkasserar. Samarbete med nr 1 på listan gör ju inte saken bättre.
[fortsättning]