Kåffe och sportagnostikern på friidrottsgalan
Efter att ha förfrusit fötterna på Bandy är det nu dags för del två i vinterns stora Himmelriket-satsning ”Kåffe testar”!
Friidrott är som plockgodis; lite hopp, lite spring och lite kast. Ja faktiskt är det den sport som har bäst potential att hålla åskådarens intresse uppe, tack vare sitt omväxlande upplägg. Ömsom hoppar de streckgubbe-smala gasellkvinnorna höjd, ömsom stöter de smällfeta östeuropéerna kula och runtom alltihop springer afrikanerna med lätta steg varv efter varv i outtröttlig frenesi.
Ett av mina starkaste idrottsminnen är en magisk kväll på Stadion, där Bubka återigen taktikhöjde ribban en ynka centimeter över sitt rekord – och gled över. Kvällsposten-galan var en av stadens stora stoltheter och definitivt en av anledningarna till att arenan inte blev en renodlad fotbollsarena till EM 1992. Sedan dess har jag aldrig sett friidrott live. Förmodligen p.g.a. att man inte förlagt Finnkampen till Malmö – då hade jag alla gånger gått, eftersom den nationalistiskt laddade prestigekampen mot finnarna lika gärna kunde avgjorts i varpa – men antagligen mest för att friidrotten inte längre har de där heta dragplåstrena.
Jag menar, hur kul är kampen mellan Montgomery och Greene jämfört med den mellan Lewis och Johnson? Och hur mycket karisma har Strand och Rybakov jämfört med Sjöberg och Tränhardt? Och vilka tiokampare kan framkalla samma nervdaller som Hingsen och Thopmson?
Det krävdes två friplåtar för att jag ens skulle komma på tanken att gå på GE-galan i Globen. Efter att ha fått återbud av mina sportintresserade vänner i länet, tillföll den andra biljetten min totalt sport-ointresserade kompis, som tyckte att det skulle bli roligt att få se lite liveidrott ”som omväxling”.
Och vilken kväll kan det vara roligare att se friidrott än en kväll där Christian Olsson hoppar över 17 meter 4 gånger, Kajsa presterar nytt svenskt inomhushöjdrekord, Staffan och Stefan vinner dubbelt, Klüft utklassar minimångkamps-motståndarna och Kallur springer 60 meter häck på en världstid? Men särskilt kul var det inte.
Globen må vara ett arkitektoniskt mästerverk med fantastiska kringfaciliteter och en imponerande överskådlighet – men varje evenemang jag sett där (allt ifrån Elitserie-hockey till Depeche Mode) har känts avmätt och småtrist. Måhända beror det på att jag missade EM-finalen i handboll och Nackas minne samt att jag jämförde DM-konserten med Greatest hits-konserten jag såg i Köpenhamn några år tidigare, men jag har aldrig under mina c:a 15 besök där upplevt att arenan kokade. Vet inte om det är de stoppade stolarna eller den alltid höga barnfamiljskoefficienten som är boven, men det känns nästan lika syndigt att jubla högt efter en klarad höjd som att applådera i kyrkan efter trosbekännelsen.
Det hjälpte inte att de svenska representanterna presterade fantastiska resultat och att speakern Chris ”jag-kan-lyckas.med-konststycket-att-bli-exalterad-av-uppvärmningen-i-rullstolsbasket” Härenstam skrek mer än en höna på väg att nackas – stämningen infann sig liksom inte. Hela baletten började med en skrattretande invigning, där ett dansband med rock-komplex spelade små korta jinglar, medan de svenska stjärnorna dansade omkring bland lite eldfacklor och följespotar. Och sedan presenterade en alltmer upphetsad Härenstam de olika tävlingsmomenten med ett entusiastiskt ”…och denna gren ingår i the ENERGIZER tour och grenpresentatör är… (effektfull paus) ENNNNERRRRRGIIIIIZZZZEEERRRRRR!!!!!!!!!!!!!”. Som om någon kunde bry sig mindre.
Härenstam lyckades dessutom elda publiken till max över att Christian Olsson höll på att göra sitt första trestegshopp för kvällen – tills han några sekunder senare insåg att den ljushåriga killen i hoppgropen nog inte var Christian Olsson. Och Lasse Kinchs intervjuer på innerplan höll samma nivå som vanligt.
Min kompis satt och applåderade artigt och sa någonting om att ”det är rätt så roligt att bara sitta och titta på myllret nere på mattan”, medan jag satt och längtade efter att få gå hem och se på Champions League. Men man sviker ju inte sina vänner och dessutom är ju åsynen av Kirsten Belins magmuskulatur faktiskt avsevärt intressantare än en hockeymatch.
Nej, min comeback på friidrottsarenan kändes inte särskilt upphetsande. Men man frös åtminstone inte stjärthalvorna av sig...
