Gästkrönika: Kung Mjällby
Det finns män, det finns hjältar och så finns det kungar. Kungen framför andra måste tveklöst vara Johan Mjällby – mannen, myten, mästaren. Att han nu registrerats som spelare i AIK tolkar jag som att såväl han själv som läkarna och AIK ser det som realistisk med en come-back i svartgult.
Jag hade själv nöjet att lära känna Johan lite ytligt då vi jobbade ihop en del i slutet av 80- och början av 90-talet. Min bild av honom då var att han var ödmjuk, tillbakadragen och t o m lite blyg. Därför blev jag förvånad då jag en kväll under vintern mellan säsongerna 92 och 93 sprang på honom på krogen och frågade hur det var med skadan – Johan missade som bekant guldsäsongen -92. Han svarade att det var på bättringsvägen och jag undrade då ifall han trodde sig ha en chans att ta en ordinarie tröja till sommaren. Det som förvånade var hans självsäkra svar, han var säker på att han skulle ta en plats.
Naturligtvis visade det sig att han hade rätt. När han sent omsider var fit for fight på hösten 93 klev han som 22-åring in och blev dominant i AIK´s backlinje. Då ska vi inte glömma att i samma backlinje spelade självaste Peter Larsson. Ändå klev Johan in, dominerade och visade ännu större pondus en kollegan Peter.
Hur sagan Mjällby fortsatte är allmänt känt. Han fortsatte att vara störst, bäst och starkast i AIK försvaret fram till 1996 då han lyftes upp till mittfältet där han fortsatte att regera. Johan hade redan på den tiden problem med skador vilket bevisar vilken betydelse han hade för laget. 1995 och 1997 missade Johan en hel del matcher och AIK hamnade genast längre ner i tabellen.
1998 kom Stuart Baxter och i hans bygge blev Johan den viktiga balansspelaren i den nya mittfältsdiamanten. Skadorna uteblev, Johan spelade 24 av 26 allsvenska matcher och från sin centrala position på mitten dirigerade han AIK till SM-guld 1998. Därefter fortsatte hans fotbollsliv i Skottland. Då hade han dessutom hunnit bli det givna kärnkraftverket i Tommy Söderbergs landslag som ångade på mot EM i Holland och Belgien.
Mjällbys kungarike utökades och under VM-slutspelet 2002 fick han hänga på sig kaptensbindeln och blev den kraft som med röst och auktoritet förde Sverige till åttondelsfinal trots den nästan hopplösa lotten, ni minns väl dödens grupp? Kung Mjällby blev då härföraren som såg till att vi vann gruppen före Argentina, England och Nigeria. Jag tror att alla håller med mig om att Sverige blev bättre av att Patrik Andersson skadades – no hard feelings what so ever Patrik – , Andreas Jacobsson fick ersätta och – framför allt – Johan Mjällby fick ta hand om den dirigentpinne som jag, och många med mig, länge ansett skulle vara Johans.
Nu är han således registrerad i AIK igen och vi hoppas, tror, bönar och ber att hans framtida uppgifter i svartgult kommer att utföras ute på planen. Jag är övertygad om att Johan, när han lagt skorna på hyllan, kommer att vara en tillgång för AIK utanför planen men innan dess vill jag se honom dirigera och dominera igen i tröja nummer tio.
Det är inte utan att man får gåshud när man läser Johans ord på aik.se:
”Det är min högsta dröm att få dra på mig AIK-tröjan igen så jag jobbar hårt för det! Lite problem i vägen bara i form av knäet, men eftersom folk vet att jag älskar AIK så mycket så vet de i alla fall att jag ger hundra procent för att nå det målet.”
Jag kan bara lyfta på hatten och säga från djupet av mitt hjärta: Välkommen hem Johan och må du få förverkliga din högsta dröm snart och många gånger om.
Tillbaka till det där med hjältar och män. 1996, mitt under ”kungens” förra regentperiod sjöng Ulf Lundell att ”somliga män blir aldrig hjältar, somliga hjältar blir aldrig män”. Vad Uffe inte sjöng var att det finns dem som blir både män och hjältar. Fast det är klart, det behövde han ju inte sjunga eftersom det visste vi ju alla redan. Vi hade ju sett Johan Mjällby…
