Krönika: Det ska göra ont att kämpa för sin existens
1-4 mot nykomlingen Gefle hemma på Örjans Vall. Det trodde jag aldrig att jag skulle behöva uppleva.
Jag hade i och för sig onda aningar redan när jag såg avbytarna värma upp. Ingen Delani, ingen Joel Johansson och ingen Emil Jensen. I stället två lärlingar på bänken när det vankas sexpoängsmatch mot allsvenskans kanske gefligaste (förlåt) lag att möta.
Jag har all respekt för Pelle Olsson och hans lagbygge. Jag har sett Gefle i tre matcher i år, i samtliga har de imponerat stort med sin organisation och sin spelidé. För Pelle Olsson har inget val. Inte om han vill att Gefle ska stanna kvar i allsvenskan. För spelarna är, poängskörden till trots, högst mediokra och en del av dem är det fortfarande Superettan-klass på.
Men det märks bara när motståndarna sätter press på Gefle och sätter tempo i sitt eget spel. För organisatoriskt och defensivt håller Gefle hög allsvensk klass. Och det säger jag utan att gå in på vad jag tycker att allsvenskan håller för klass i år.
Janne Andersson hävdade efteråt att det såg ganska bra ut innan Preko fick sin smäll och tvingades gå av planen en stund för omplåstring. Att HBK blev stillastående av att spela med en man mindre och att spelet var för omständligt och spelarna för stillastående. Precis så man inte ska spela mot Gefle. Precis så det blev hela matchen. Och det kändes som att HBK inte alls lärt sig läxan sedan mötet på Strömvallen.
Då, precis som i dag, stod HBK-spelarna stilla, lät inte bollen gå snabbt nog och var för veka för ofta i duellerna. ”Fotboll är en märklig sport och det är svårt att förutse vad som ska hända” sa Janne efteråt. Nja, det är väl med en viss modifikation som den tesen stämmer. Just Gefle är otroligt lättlästa. De har ju bara en taktik; åtta man bak, slit som djur, kämpa till sista bloddroppen, maska så snart som möjligt och kontra. IFK Göteborg har gått på det. Hammarby likaså. Och visst såg det så ut även på Strömvallen i våras. Jag hade nog hoppats att HBK hade lärt sig den läxan betydligt bättre än som var fallet. För i dag är det bakläxa för de så firade silvermedaljörerna från i fjol.
Det är illa nog att Klubben gick i samma fälla som vi gjorde i våras, som både Göteborg och Hammarby också gjort. Bara det är riktigt illa. Lägg dessutom till att vi i år har 1-6 på två möten med Gefle, en allsvensk nykomling, så är det ännu värre.
Men värst är, och detta är en läxa som samtliga spelare måste lära sig och det kvickt, det gör ont att kämpa för sin existens. På något sätt insåg/inser inte spelarna vilken prekär situation Klubben är i nu. Finlir i all ära. Ta Gefles lärdom. Kämpa till sista droppen, till det inte finns mer att hämta och kämpa lite till. Kämpa för klubbmärket, för tröjan ni bär. Kämpa och inse att det gör ont att kriga för den allsvenska existensen.
Det är inte en last man kan lägga på lärlingarna. För inget ont om Fagerkrantz och Mangfors, de gör sitt bästa och kämpar när de får chansen. Men de räcker inte till. Inte i den situationen som Klubben befinner sig i. Och det ska de ju inte behöva. HBK måste spela spelare som kan prestera, som man kan kräva av att de ska prestera. Det kravet kan man inte sätta på lärlingarna, hur talangfulla de än må vara.
Men det är ett krav vi nu måste ställa. Det här laget är för bra för att trilla ut. Det är en sliten klyscha, men det borde vara sant. Samtidigt så ljuger inte tabellen hela säsongen. Och det börjar bli ont om matcher att revanschera sig på. Landskrona i nästa omgång är minst lika viktig som Sundsvallsmatchen var förra veckan. Men då har HBK inte råd med fler misstag. Då är det bara rejäla tag, tuffa tag och en jäkla massa jävlar anamma som gäller. Den allsvenska existensen står på spel och då måste det göra ont.
Och kanske är det även dags för HBK att skaffa ett riskkapitalbolag. Som alla andra klubbar som vill värva. Och som värvar…
