Burn, Bern, Burn!
"So step and fetch this shit/For all the years we looked like clowns/ The joke is over, smell the smoke from all around/Burn, Bern, burn!"
Det är bara halvroligt att vara MFF:are just nu. Det positiva i fotbollssinnet är att vi har världens chans att nå ut i Europa och att vi fortfarande har ett eventuellt SM-guld i egna händer. Det negativa är att vårt lag spelar som hösäckar med hösnuva.
Imorgon - om nu inte Höiland, Persson, Litmanen och dubbel-Anders kvicknar till - så kommer MFF spela den delat viktigaste matchen på åratal (endast konkurrerad med av Elfsborgsmatchen, 30 oktober ifjor) med Glenn och Abelsson som mittbackar och Mattisson som högerback, bakom ett mittfält där Pode troligtvis får ta ansvaret på högerkanten och Thomas Olsson får kliva in centralt.
Det är naturligtvis inte bra. Vi borde väl ha varit bättre förberedda än så här?
Dock finns det en tid och en plats för allt. Att överösa ledningen med kritik i nuläget är som att tokbua åt mitt eget lag i halvtid - jag gör inte det. Jag nöjer mig med att, liksom min kollega Welinder i sin måndagskrönika, att så smått "rasa" över att den högst eventuella Dixon-övergången sker först nu. Det är åt helvete för sent.
Men, och det finns faktiskt ett försvar att kasta in åt Hasse Borg, det här med Jimmy Dixon är ju inte ett namn som bara dykt upp nu precis, när Olof vridit knät en dryg vecka efter det att Patrik Andersson tvingas ge upp sin sagolika karriär. Det har legat ett bud hos Häcken länge nu (tror att jag fick höra talas om ett konkret Dixon-bud redan för två månader sedan), men tyvärr var väl köpintresset hos oss större än säljintresset hos de redan trolllikt rika hisingspågarana.
Vad gäller Fredrik Berglund, så finns det väl de som undrar varför MFF verkar agera först nu, när man ju kunde fått honom redan i samband med förra landslagssamlingen och när han inte redan spelat i en europamatch? Förklaringen är enkel, man kan helt enkelt inte acceptera att en spelare man förhandlar med kastar in ett plötsligt miljonkrav på sign-on-bonus när allt förhandlings- och pappersarbete redan är avklarat. Då kan man lika gärna sätta allt Hans Eklund-hånskratt man genom åren fått förära mjölkkossan, i halsen.
Malmö FF ska inte göra huvudlösa affärer, trots att vi nog är på gränsen till desperata just nu. Punkt slut.
Tom Prahl uttryckte saken i ganska enkla ordalag, när han krasst konstaterade att det nu var "andra som fick ta sitt ansvar". Vi har ju bara det lag vi har. Efterklokhet och irritation är värt precis noll. Att reta sig på situationen som den är ger inga motivationskickar eller piggare ben - och framförallt är det inte det unge Pode behöver på sina axlar. Asper må ha varit darrig i år, men att gorma efter hans ersättare är inte rätt pep-talk att kasta i det listerländska ansiktet.
Ärligt talat, om vi så spelar med Barlay som mittback, Lawan som målvakt och ger Richard Dahan positionen som trequartista, så ska schweizarna få sina thunfiskar varma. Det bara är så. Det är dags att hämta fram what-the-fuck-attityden och projicera fram bilden av hur vi sätter Bern i brand.
Kanske är det långsökt (och möjligen okänsligt) att travestera Public Enemys klassiska och viktiga rader, som ursprungligen handlade om varför svarta så sällan fick bra roller i Hollywood, men orden ligger så förbannat bra i munnen. Vi har väntat sedan slutet på 80-talet på att åter få sola oss i glansen av den kontinentala solen och nu är det bara centraleuropas svar på Trelleborgs FF som står i vägen.
Burn, Bern, Burn. Ni ska ut nu.
