Den bästa Allsvenska matchen någonsin?
Den brukar kallas det: 5-5 matchen mellan IFK Göteborg – IF Elfsborg torsdagen den 17 augusti 1961.
Den har även blivit framröstad som 1900-talets mest klassiska match av Sveriges fotbollsstatistiker. Självklart ett utnämnande som man får ta med en nypa salt. Hur kan man jämföra matcher som spelades på 1960-talet med matcher som spelas nu. Eller varför inte med matcherna från 1930-talet? Men att matchen är en av de största matcherna i Allsvenskans historia är nog de flesta initierade ense om. I Brunnhages årsbok Fotboll 1961 utnämns matchen till ”en av de förnämsta som utkämpats mellan de anrika klubbarna”. I samma bok jämförs matchen med andra klassiska drabbningar i den svenska fotbollshistorien som cupfinalen 1944 mellan Malmö FF – IFK Norrköping och 1937 års Allsvenska möte mellan AIK – Brage.
1961 är det år som kanske glimmar mest bland Elfsborgs guldår. Det är oftast det året som lyfts fram när våra guld diskuteras. Kanske för att det är senast i tid och att det fortfarande finns ganska mycket folk som verkligen minns och kan berätta om guldet. Gulden på 1930- och 40-talet är det idag få som upplevt själva. En anan orsak är nog att guldet 1961 var överraskande då vi det året var nykomlingar i Allsvenskan. För övrigt första gången som en nykomling knep guldet. Säkert har också det faktum att guldlaget fortsatte spela tillsammans även efter att de avslutat sina aktiva karriärer hjälpt till att göra guldåret till ett begrepp i Elfsborgsledet. Otaliga är de mindre klubbar i sjuhäradsbygden som genom åren fått mäta sig med ”61-orna” i olika jippo- och vänskapsmatcher.
Tillbaka till den där augustikvällen på Nya Ullevi och 5-5 matchen. Det var Allsvensk seriefinal och inför matchen gick snacket om att det segrande laget hade chansen att koppla ett litet grepp om guldmedaljerna. Lagen hade inför matchen samma poäng men IFK toppade serien med bättre målskillnad. IFK var etablerade i den Allsvenska toppen och hade vunnit guldet tre år tidigare. Elfsborg var nykomlingar efter några år i nästa högsta serien och vårt senaste guld låg två decennier bort. Matchen lockade även med den tidens mått mätt storpublik: 41.908 åskådare (Den näst högsta publiksiffran i ett möte mellan Elfsborg och Göteborg).
Matchen spelades i elljus vilket var ovanligt och ett ganska nytt påfund i början på 60-talet. Elljus och elljus förresten. Mikael Häggström skriver i sin bok 1961 – Guldåret att elljuset snarare var att likna vid ett starkt månsken än den sortens elljus vi är vana vid idag. Speciellt dåligt skall ljuset ha varit kring målen. Som Elfsborgsveteranen Olle Blom sa i en intervju med BT härförleden : ”Det var så skumt ljus att det inte var lätt för målvakterna”
För Elfsborgs del började dramatiken redan innan match. Laget laddade upp på Hindåsgården där spelarna åt gemensamt och hade en stunds vila innan det var dags för vidare färd mot Göteborg. Den unge (då 18 årige) blivande landslagsspelaren Ove Grahn fick beskedet från lagledare Sture Sundström att Leif ”Gästis” Pettersson inte kunde spela och att Ove skulle få göra Allsvensk debut. Men junioren Ove Grahn gjorde ingen besviken i sin debut. Han var inblandad i åtminstone ett av målen och lovordades i pressen efteråt.
När domaren blåste igång matchen var det IFK som satte fart och tog kommandot direkt. Följaktligen var det också de som tog ledningen i den 18:e minuten då Owe Ohlsson nickade in 1-0 på ett inlägg av Rolf Eklöf. Det första av fyra mål för Owe denna kväll.
Faktum var att när IFK tog ledningen så hade de spelat tio minuter med en man mindre än Elfsborg. I den åttonde minuten skallade Nils ”Tidan” Johansson ihop med vår Roland Sandström. Smällen tvingade ”Tidan” att gå ut och sy ett par stygn. Att sy innebar i detta fallet att åka iväg till Sahlgrenska sjukhuset. Efter 25 minuters frånvaro var ”Tidan” tillbaka och kunde hoppa in i spelet igen.
Som sagt hade IFK dominerat spelbilden inledningsvis men deras ledning blev inte långvarig. Elfsborg replikerade omgående då Henry Larsson strax efteråt dundrade in kvitteringen på en hörna slagen av Jens Söderberg. Efter detta jämnade spelbilden ut sig, Elfsborg tog för sig mer och tog även ledningen i slutet av halvleken. Det var återigen Henry blev målskytt då han efter en fin passning från Roland Samuelsson sköt in 2-1 bakom Gunro Lindberg i IFK:s mål.
En bit in i andra halvleken gjorde Lasse Råberg 3-1 efter förarbete av Ove Grahn och Jens Söderberg. Strax efteråt kunde det hela punkterats då Wigar Bartholdsson hade ett gyllene läge till 4-1 men hans skott smet strax utanför stolpen. I stället svängde matchen igen. På tretton minuter gjorde nu IFK tre mål och vips var de blåvita i ledningen med 4-3. Spelet fortsatte att bölja fram och tillbaka och med tio minuter kvar kunde Lasse Råberg efter en trasslig situation rulla in 4-4 i öppet mål. När Owe Ohlsson strax efteråt gjorde sitt fjärde och IFK:s femte mål så trodde nog många att bägge poängen ändå skulle hamna i Göteborg. Men med tre minuter kvar av matchen var det åter dags för firma Söderberg/Råberg. Jens Söderberg spelade fram Lasse Råberg som med ett skott i målvaktens högra hörn sköt kvällens tionde och sista mål. Lasse Råberg ska alldeles i slutet av matchen haft ett kanonläge att göra 6-5 men IFK:s målvakt räddade den gången.
Efter matchen var de flesta eniga om att detta var en fantastisk match. Omdömmen som att ge guldmedaljer till bägge lagen förekom.
Så här skrev t.ex. Expressen om matchen:
”Ullevidramat går till historien. Det var liksom för mycket att svälja. Ja, sträng taget satt man på Ullevi och bevittnade rena vanvettet”.
”Slutet var egentligen en sluggning, som när två boxare ger allt i ett vilt handgemäng de sista minutrarna”
”Ingen åskådare ångrade sig den kvällen, som går till historien som en av de märkligaste seriefinaler som förekommit – en match som det alltid kommer att talas om i historiska återblickar”
Borås Tidning kallade matchen för en raffelhistoria och skrev bl.a.
”En match som präglades av två typiska anfallslag, där inget hade en tanke på att ge tappt. Tempot var högt uppdrivet och uppgörelsen bjöd på såväl dramatik som tekniska konster”
Men faktum var att direkt efter matchen kunde en viss besvikelse skönjas hos bägge lagen. Hos Elfsborg över att man tappat 3-1 ledningen. Hos IFK över att man tappade in en kvittering i slutminuterna. Och även att man fick spela en stor del av första halvleken med tio man mot Elfsborgs elva.
Om det var den bästa matchen någonsin? Tja, det är väl upp till var och en att bedöma men jag tror inte att de som fanns i publiken den där torsdagskvällen glömmer 5-5 matchen i första taget. En mer rafflande och spännande seriefinal har Allsvenskan inte skådat. Eller som Mikael Häggström skriver om matchen i sin bok 1961 - Guldåret: ”Den kommer aldrig att överträffas, möjligen kan någon match bli lika bra”.
En detalj i sammanhanget är att året innan så hade lagen mötts i en träningsmatch på Nya Ullevi. Även den matchen slutade 5-5.
17 augusti 1961
Matchfakta
IFK Göteborg - IF Elfsborg 5-5 (1-2)
1-0 Owe Ohlsson (18) 1-1 Henry Larsson (19) 1-2 Henry Larsson (43) 1-3 Lars Råberg (57) 2-3 Ingvar Svensson (61) 3-3 Owe Ohlsson (65) 4-3 Owe Ohlsson (72) 4-4 Lars Råberg (80) 5-4 Owe Ohlsson (83) 5-5 Lars Råberg (87)
Publik: 41 908
Domare: Einar Boström, Gävle
IFK Göteborg: Gunro Lindberg, Nils Ekeroth, Nils Jonsson, Åke Gustafsson, Lennart Nilsson, Nils ”Tidan” Johansson, Bengt ”Fölet” Berndtsson, Owe Ohlsson, Rolf Eklöf, Bertil ”Bebben” Johansson och Ingvar Svensson.
IF Elfsborg: Ingemar Haraldsson, Boris Målberg, Leif ”Loket” Olsson, Roland Sandström, Toivo Lundell, Rolf ”Kinis” Johansson, Jens Söderberg, Henry Larsson, Wigar Bartholdsson, Ove Grahn, Lasse Råberg.
Källor:
Häggström Mikael: 1961 – Guldåret
Brunnhages Förlag: Fotboll 1961
Elfsborgsbladet 21 juni 1971
Borås Tidnings 100 års-utgåva om IF Elfsborg
