2002 - Dubbelmästaråret
En sammanfattning i flera delar av Djurgårdens säsong 2002.
Bättre sent än aldrig. Om Järnkaminerna väljer att publicera sin sammanfattning av 2002 så vill inte vi på Sektion F vara sämre. Här kommer en tillbakablick det det framgångsrika året 2002. Håll till godo!
Vintern är här. Fotbollssäsongen 2002 är över, och nästa har redan börjatl. Kvar återstår endast årssummeringen av fjolårets segerturné. En summering av året kan egentligen skrivas med ett ord – fantastiskt. Här kommer dock ett försök till en lite längre summering.
Som vanligt så började säsongen med spekulationer, förhoppningar och förväntningar. Inför säsongen fanns det förhoppningar om att Djurgården skulle kunna vinna SM-guld. Det fanns förväntningar på bra spel. Det spekulerades om vilka som skulle hjälpa oss på vägen.
En spelare som skulle visa sig bli en bidragande orsak till de framgångar som väntade var Kim Källström. Värvningen av mittfältaren visade sig, föga oväntat, bli en succé. Redan på Stadshagens grusplan visade han vilken tillgång han skulle bli. Kim blev Kongo-Kim.
Djurgården rivstartade Allsvenskan. Segern borta mot Malmö FF var odiskutabel. Kim Källström gjorde mål för tredje allsvenska premiären i rad. En fantastisk läktaruppvisning följde med på köpet. ”Sjung nu högt för Djurgår´n vårat lag” introducerades på allvar.
Därefter fick Djurgården lite grus i maskineriet. Tränarna Sören Åkeby och Zoran Lukic hade en del problem med laguttagningarna. Kim Källström placerades på Andreas Johanssons offensiva mittfältsplats. Till en början såg detta ut att fungera bra. I alla fall för Källström. Andreas Johansson, för bra för att lämnas utanför laget, hade det mindre kul som center. Målen uteblev helt.
Abgar Barsom och Stefan Rehn var balansspelare på mittfältet. För den sistnämde var inledingen av säsongen spelmässigt ingen succé. Han markerades bort totalt under omgångarna fram till VM-uppehållet. Det var dock inte motståndarna som plockade bort Stefan Rehn ur matcherna. Det var Abgar Barsom. ”Abbe” såg annars pigg ut, men ville ha lite för mycket boll.
- Vi kommer att säga till Abbe att han måste underordna sig Stefan.
Citatet ovan kommer från Sören Åkeby. Han var, med all rätt, inte riktigt nöjd med lagets spel. Problemet med Abgar och Stefan löste sig dock. Kanske inte på det sätt som tränarna önskade. De fick nämligen inte använda sig av Abgar Barsom eftersom han inte kom överens med Djurgården om ett nytt kontrakt.
Abgar Barsom stängdes av. Media svarade med krissrubriker om en intern schism. Lasse Sandlin idiotförklarade Djurgården och menade att laget i princip gav bort guldet.
Ommöbleringar i laget
När Abgar Barsom inte fick spela öppnade sig en dörr för Andreas Johansson. Efter att ha bänkats en match på grund av överflödets förbannelse på mittfältet och på grund av spelmässigt misslyckande som center placerades han som balansspelare bredvid Stefan Rehn. Djurgården fick bättre fart på spelet, men fortfarande så uteblev resultaten.
Motståndarna hade kommit underfund med hur man skulle få bort Kim Källström ut matcherna.
Lösningen på problemet blev en rockad. Kim Källström flyttades ned till platsen bredvid Stefan Rehn. Andreas Johansson flyttades ”hem” till sin offensiva mittfältsposition.
Ett par matcher innan Djurgården fick fart på spelat hämtades Samuel Wowoah hem från Halmstad. ”Vovven” var oftast kopplad vid bänken på Örjans Vall och fick sällan löpa fritt. Hundägare Åkeby och kollegan Lukic tyckte dock att han var värd att satsa på i startelvan. I derbyt mot Hammarby tackade han för förtroendet och smällde in två mål.
Segern mot Hammarby var mycket viktig. I omgången innan hade Afonso Alves sparkat in tre mål för Örgryte på Stadion.och det såg allt annat än bra ut för Djurgården. I bakhuvudet fanns även 1-1-matchen på Råsunda mot Elfsborg. En match som Djurgården spelade med en man mer i 88 minuter.
Rami Shaaban gjorde allsvensk årsdebut i derbyt mot Hammarby. En VM-trött Andreas Isaksson fick ta plats på bänken. Media målade upp ett målvaktskrig.
Trots den moraliskt viktiga derbysegern hade Djurgården fortsatt grus i maskineriet. En oavgjord match mot Helsingborg hemma på Stadion innebar att många fick känslan av att guldchanserna var borta. De kommande matcherna skulle bli helt avgörande för Djurgården.
Nervpärs i Norrköping
Bortamatchen mot bottenlaget IFK Norrköping skulle visa sig bli en riktig nagelbitare. Djurgården fick inte in bolluslingen trots ett markant spelövertag. Frustrerade supportrar satt med huvudet mellan knäna och på många håll var tårarna nära. För att ytterligare förvärra situationen bjöd Djurgården in IFK Norrköping i matchen. Målvakten Rami Shaaban tvingades till både en och två kvalificerade räddningar. På stopptid lyckades i alla fall Djurgården skapa en sista möjlighet. Bollen var på väg över kortlinjen när Stefan Bergtoft hann upp den. Inläggsförsöket träffade motståndarbacken Alexander Östlund. På handen tyckte domaren Anders Frisk. På bröstet hävdade Alexander Östlund. Domaren ord vägde givetvis tyngt och Djurgården tilldelades en straff. Bara en sådan omöjlig sak som att Djurgården får en matchavgörande straff på övertid gjorde att känslan av att detta skull kanske kunna räcka hela vägen dök upp. Kim Källström slog straffen i mål och ett enomt segerjubel utbröt på Idrottsparken. Många utmattade och lättade supportrar kunde vända hemåt till Stockholm med tre poäng.
Ett annat lag avfärdades i omgången därpå. På nytt var det en straffspark som hjälpte Djurgården på vägen. Andreas Johansson, som blev fälld, slog den i mål. Matchen var annars ett riktigt sömnpiller. Något guldspel syntes inte till. Formen maskerades på ett formidabelt sätt.
Vem klippte loss Daniel Andersson?
Några dagar senare bjöd dock Djurgården på fotbollsunderhållning av riktigt hög klass. Solnalaget AIK avfärdades löjligt enkelt och förnedringen var total. För första gången på sju år lämnade Djurgården en match mot AIK med samtliga poäng i bagaget. 3-0 kunde lika gärna ha varit 6-0. Kim Källström avslutade målskyttet med en enorm frisparkskanon. Daniel Andersson flög med bollen in i nätet och han fick nästan klippas loss.
Det skall dock inte dras några stora växlar av den segern. AIK saknade nämligen sin mittfältsgeneral Svante Samuelsson.
[fortsättning]