Gästkrönikan: "Äpplen & päron"
IFK Kalmars damtränare Magnus Olander till angrepp mot Röda Sidornas krönika om damfotbollen.
Trots att vi skriver 2003 så fortsätter något så uttjatat som sexism att göra intrång på alla plan. Fotbollen är inget undantag. Fast här är den bakvänd. Kvinnor måste jämföras med herrar.
Jonas Appert är bara en i mängden som inte gillar all den massmediala uppmärksamhet som damfotbollen får och säger att man måste jämföra "äpplen och päron" samt det som de presterar på en fotbollsplan.
Jan Majlard skriver i ursprungsartikeln en massa smörja med kopplingar till Tina Nordlund och hennes sjukdom, som enligt honom tillsammans med hennes fotbollsspelande gav henne en skjuts rätt in i Aftonbladets journalistkår via gräddfilen. Men, som även Appert skriver, vad har det med saken att göra? Nada!
Det som är mest skrämmande är det att fler och fler anser sig stå på "damernas sida" i debatten, men när kameran stängts av och ljuset släkts så kommer de sanna idealen fram och damfotboll är ju "egentligen ingen riktig fotboll". Kan man inte stå för vad man tycker, utan säger en sak för att vara politiskt korrekt, ja då ska man nog inte uttala sig alls.
Så egentligen är ju Jonas Appert väldigt rakryggad och stark som står för sin sak, synd bara att hans resonemang är så förlegat och gammaldags.
Det är nämligen så här: Män och Kvinnor skiljer sig åt, både fysiskt och psykiskt, framförallt efter det att de passerat puberteten. Man kan alltså inte jämföra "äpplen och päron". Det kan verka hemskt att jag, som damtränare, skriver att män är mer fysiskt utrustade än kvinnor, men så är fallet och därför så är män generellt bättre än kvinnor i de flesta idrottsgrenar.
Tina Nordlund menar att damfotbollen gjort enorma framsteg. Fotbollen har blivit snabbare, mer teknisk och spelarna är i dag bättre tränade än 1984 och Appert skriver att han har svårt att se det eftersom rörelsemönster, bollteknik och allmänstruktur på spelet är fortfarande ljusår från herrfotbollens dito.
Kanske måste man återigen se på hur länge damfotbollen har funnits. Tittar man på utvecklingen sedan den första damlandskampen 1974 så har det hänt massor. Tekniken och rörelsemönstret är miltals ifrån var det var då. Man måste tänka på att damfotbollen ”bara” är ca 30 år, medan herrfotbollen har funnits i snart 100. Så man kan lugnt säga att damfotbollen har haft en mycket snabbare utveckling än densamma på herrarnas sida de sista 20 åren.
Vidare undrade Appert om damfotbollen hade tillsatt en egen lobbygrupp. Eller i varje fall en intresseorganisation som hade satt press på förbundet. Svaret är ja. Svenska Fotbollsförbundet har sedan ett par år tillbaka tillsatt ett projekt som kallas Damprojektilen. Den startades för att folk och föreningar skulle få upp ögonen för svensk dam och flickfotboll.
”Och det handlar alltså inte om någon form av mansgris-attityd så fort kritik mot damfotbollen uppkommer. Det handlar mest om förhållandet prestation-motprestation som råder i samhället i övrigt. Uppmärksamhet är ingenting man får till skänks, den förtjänar man.”
Så avslutar Jonas Appert sin krönika, fast han i andetaget innan sagt att damtennisen numer är mer underhållande än herrarnas dito. Varför är den det? Där skiljer sig också män och kvinnor åt när det gäller teknik och rörelsemönster. Där är fortfarande herrarna bättre än damerna om man nu ska jämföra dessa ”äpplen och päron”. Kanske är det för att damtennisspelare har mer utmanande kläder som Appert stannar kvar i sitt zappande på Eurosport, men det rimmar ju illa med det som citeras ovan...
Däremot kan jag hålla med om att förhållandet prestation-motprestation gäller. Där har många, särskilt då av spelarna själva, en konstig syn. Man vill bli jämförd med herrar ibland och ibland inte och då är det ju svårt att bli tagen på allvar. MEN prestationer måste jämföras med prestationer.
Allsvenska herrlag erhåller cirka 4 000 000 kr i bidrag per förening. Tillsammans får de allsvenska klubbarna cirka 56 000 000 kronor. Superettans lag får cirka 2 000 000 kr per förening. Sammanlagt 32 000 000 kronor.
I allsvenskan samt superettan pumpas det det in cirka 88 000 000 kr.
Allsvenska damlag får 100 000 kronor per förening tillsammans 1 200 000 kronor 2003. Damlag i div 1 får inte en krona.
Det föreningar som ingår i tipselit pojk 2003 erhåller 300 000 kr. Det är 22 föreningar som erhåller dessa 300 000 kr per förening. Sammanlagt 6 600 000 kr.
Detta stöd är 200 000 kronor mer än vad ett allsvenkt damlag får.
Damspelare på elitnivå får inget till skänks. Får ta ledigt från jobb för träningar och matcher. Får köpa egen utrustning och sälja Bingolotter varje vecka. Samtidigt förväntas de lägga ner samma tid på fotbollen som en herrspelare.
Ser man detta framför sig, så tycker jag att det är en prestation att få någon tjej över huvud taget att satsa på fotbollen. Jag tror knappast att en herrspelare i samma situation hade gjort det. De ekonomiska fördelarna ligger enbart på herrarnas sida och då handlar det inte bara om sponsring, utan om sättet att se damfotboll på. Flickorna har oftast inte haft en riktig tränare på ungdomsnivå, utan lärt sig av en snäll förälder som ställt upp. Föräldrar är otroligt viktiga och underbara, men som tränare måste man ha rätt kunskap för att kunna utveckla spelare.
Allt detta kommer att ändras med den generation med fotbollstjejer som nu håller på att byggas upp. De kommer vara bättre tränade, ha en bättre inställning, vara ordentligt skolade och framförallt så kommer de vara villiga att satsa om det satsas på dem.
Så för att sammanfatta det hela. Damfotbollen har en utvecklingskurva som pekar uppåt. Att ändra förutsättningarna nu skulle vara förödande för framtiden. Tvärtom så behövs en fortsatt utveckling och uppmärksamhet på flick och damsidan för att folk ska se att det händer och kommer hända mycket. Alla behöver hjälp i början,(FF var ingen anrik storklubb i början heller.)
Man måste se igenom alla gamla förlegade synsätt. Att se Pia Sundhage framför sig när man nämner damfotboll är inte aktuellt längre. Hon var där, var bra, men utvecklingen går framåt och så gör fotbollen. Att se sina lokala damlag i lägre divisioner ger damfotbollen rätt ansikte lika mycket som en divisionsexmatch i herrfotbollen visar hur KFF’s matcher ser ut. Men om utvecklingen går framåt så gör den det i alla nivåer, om bara föreningarna vill det själva och vågar satsa på sina flickor.
Herrar och damer skiljer sig åt. Men låt dem göra det.
Låt SvFF utveckla sin damfotboll, låt oss alla göra det tillsammans så kanske vi ser det goda och sportsliga i att dra åt samma håll. Så kanske publik och sponsorer jämnas ut. Så kanske fler flickor tycker det är lönt att satsa på fotboll. Så kanske vi kan få ett allsvenskt lag tillslut i den här regionen.
Så kanske vi kan få ett landslag i den absoluta eliten.
Så kanske vi kan få fler ungdomar att tro på sig själva och på framtiden.
Så kanske vi kan få bort förlegade kvinnosyner.
