Gästkrönika: Unga Blåvitt – bäst i Sverige?
Ni såg det mot Örgryte. Ni har sett det mot Elfsborg, mot Helsingborg, mot Häcken och så vidare… Det är en ny tid nu. En ny tid i IFK Göteborg som stavas ungdomlighet, kaxighet, och respektlöshet. En boom av unga, nya, friska spelare väller fram i Blåvitt. Och längst bak står Arne Erlandsen och myser.
IFK Göteborgs säsong anno 2005 har onekligen tagit sina egna vägar. Det svänger friskt, från skatterazzior och hot om åtal till serietopp och framtidsutsikter. Under den värsta stormen, med skattehärvan och spelarflykt, har firma Erlandsen/Landberg/Pettersson lite i bakgrunden byggt upp en lagmaskin så stabil att man lätt kan bli lite mörkrädd. Och i det främsta ledet står framtiden. Framtidens spelare, det unga gardet. Efter de något äldre Kalle Svensson och Adam Johansson har det fyllts på med nya unga rebeller, som Marcus Berg, Jonatan Berg, Andres Vasques, Oscar Wendt, Mattias Bjärsmyr och nu senast Pontus Wernbloom.
Wernbloom ja. Milda makter. Endast tre matcher från start hittills och kanske kommer den logiska formdippen för honom också. Men som han spelar nu. Man kan inte annat än att imponeras. Hade Håkan Mild inte en värdig arvtagare innan så har han det nu. Wernbloom går ut och spelar allsvensk fotboll som om han inte har gjort något annat i sina dagar. Det är fart, det är fläkt, det är avslut, brytningar, passningar i både sid- och djupled och framförallt är det en inställning som är smått underbar. Wernbloom regerar i den här staden för tillfället och det är många supportrar som har fått en ny hjälte. När Wernbloom har blivit lite äldre, lite klokare och lite mer polerad, då kommer han att bli riktigt bra. Tills dess njuter vi ändå.
Med de otaliga skadorna och några försäljningar på nyckelspelare under säsongen har Arne Erlandsen inte haft något annat val än att släppa fram de unga spelarna och ge dem förtroende. Speciellt inte när nästan alla nyförvärv skriver på med början först nästa säsong. Men, de flesta av de unga spelarna har onekligen tagit sina chanser och har nu fått ett härligt självförtroende som sprider sig i hela truppen.
En av de stora anledningarna till Blåvitts stabilitet och poängskörd hittills, ser jag personligen i backlinjen. Att få in spelande och smått kaxiga backar som Adam Johansson, Mattias Bjärsmyr och Oscar Wendt är en klar fördel. De rensar inte bara undan bollen eller slår den i famnen på motståndarna. De spelar sig ofta ur situationer och de försöker hitta ett spelalternativ med såväl nickar som korta och långa passningar. Det leder till mer bollinnehav, mer säkra uppspel och därmed både säkerhet bakåt och fler tillfällen att stöta framåt. Oscar Wendt har utvecklats enormt sedan den där dagen då Stefan Landberg provade honom som vänsterback i B-laget. En framtida A-landslagsman och nu, äntligen, har Tommy Söderberg gjort det enda rätta och plockat ut Wendt i U21-landslaget. Mattias Bjärsmyr och Kalle Svensson är redan där även om Kalle går skadad för tillfället. Adam Johansson hade kanske varit med om han inte hade drabbats av sjukdom i våras, men till hösten är Adam på rätt nivå igen? En U21-backlinje inom kort enbart bestående av IFK-arna Johansson, Bjärsmyr, Svensson och Wendt är inte en osannolik tanke…
Tillsammans med ärrade veteraner som Bengan, Ölme, Alex och Mild ska det unga gardet ta IFK Göteborg tillbaka till den plats man hör hemma på. I finrummet med de ädlaste medaljerna runt halsen. Eller, som Wernbloom har etsat fast på kroppen; veni, vidi, vici.
