Eftersnack med Janne och grabbarna
Som sig bör smög HÄB:s utsände runt i korridorerna efter matchen och snodde åt sig en pratstund med några av våra blåsvarta killar.
Men först, presskonferens i IP:s allt annat än fashionabla korvbod/pressrum. Janne talade om vikten av att inte förlora en sådan här match.
– Idag är jag främst nöjd med stabiliteten. Till skillnad från många andra tycker jag inte att det var så illa mot Gefle, och nu när vi har kunnat mönstra i stort sett samma lag en period så börjar vi komma rätt i positionerna och hitta spelet. Vi uppträder stabilt och bjuder inte BoIS på något, inleder Janne.
Mot BoIS ställdes HBK mot Kevin Amuneke som anses vara seriens snabbaste anfallare, och Janne kommenterar också detta.
– Vi hanterar deras forwards på ett bra sätt, och på det hela taget tycker jag det är en bra fotbollsmatch trots båda lagens pressade situation. Jag hade länge känslan av att vi skulle göra mål förr eller senare, men som helhet är jag mycket nöjd med prestationen och med poängen.
Vad gäller individuella prestationer plussar Janne extra för bland annat Tommy.
– Tommy är fantastisk! Med honom och övriga i stommen fria från skador så är jag övertygad om att vi kommer ta de poäng som krävs. Emil gör det också bra idag. Gunnar utvecklas hela tiden och blir hela tiden starkare. Han har tagit ett stort kliv, men behöver fortfarande putsa lite på bollmottagningarna. Om vi bara reder ut hösten så ser det intressant ut inför nästa säsong.
En ödmjuk Conny
Så gav Mats Jingblad sin syn på matchen, men då han hade i stort sett samma syn som Janne fast ur ett BoIS-perspektiv så lämnas det därhän. Jag smög vidare, och fick tag i Conny Johansson som var nöjd med sin egen insats men missnöjd med den uteblivna segern.
– Vi ville vinna den här matchen, och jag tycker att vi borde avgjort i första halvlek. Men det viktigaste var ändå att vi inte förlorade. Nu har vi fortfarande kontakt uppåt.
Jag frågar Conny om hans fantastiska räddningar på Amunekes chanser.
– Jag tycker att jag har bra kontroll på bollen vid den första farligheten, men bollen fladdrar till och jag kan inte hålla den. Istället kommer den på underarmen och studsar ut. Sen i andraläget är det bara att gå ut och göra sig stor.
Bara och bara. Vår keeper är alltför ödmjuk.
– Vid andra chansen läser jag honom tidigt och går åt rätt håll, avslutar Conny.
Och så har Conny givit oss en lektion i hur man avdramatiserar fantomräddningar.
Emil bekväm på mitten
Jag smyger vidare in i omklädningsrummet och slår mig ned bredvid mittfältsstjärnan (!) Emil Jensen.
– Jag har faktiskt spelat mittfältare i Allsvenskan ett par gånger förr, men det var ett tag sen. Jag börjar komma rätt i positionerna nu och det känns bra, berättar Emil.
– Jag var lite seg i benen i början idag, men det var mycket kamp i första och efter ett par hårda dueller kom jag in i det. Det passar mig ganska bra med fysiskt, tufft spel, fortsätter Emil som också berättar om sin heta målchans i den sjuttonde minuten.
– Det enda viktiga i det läget är att få den på mål. Jag får en bra träff. Kanske lite för bra. Om jag hade träffat lite sämre så hade den nog gått in vid bortre. Nu fick Sandqvist den rakt i bröstet istället.
Emil är positiv och andas optimism inför säsongsavslutningen.
– Det känns som att vi är inne i en positiv trend nu. Det viktigaste idag var att inte förlora, och jag har en positiv känsla. Tabellen är tät och vi har bra häng på både Gefle och BoIS.
”Jag spelar hellre mittback”
Så kommer Peter Larsson och sätter sig bredvid och jag passar på att fråga hur han trivs på högerkanten och hur det är att möta en så snabb spelare som Kevin Amuneke.
– Kevin är farlig, men det är inget särskilt att möta just honom. Jag tycker vi löste det bra idag. Bola var ganska stark, men vi hade bra samspel i backlinjen idag och ställde honom offside flera gånger.
– Det funkar bra på högerkanten, men jag vill hellre spela i mitten. Fast det viktigaste är att jag får spela, säger Peter som inte var fullt så offensiv mot BoIS som i tidigare matcher.
– Det är nog mest slumpen som avgör det där. Och kanske man är extra försiktig i en sån här match där vi verkligen inte ville blotta oss bakåt.
Jag tackar killarna för pratstunden och traskar ut i sensommarkvällen där bollklubbmobilen står ensam kvar på en ödslig parkeringsplats. Jag är trots allt ganska nöjd. Utan ytterligare skadeproblem och med fortsatt rätt inställning så tror jag på allsvenskt spel även nästa år. Men make no mistake, det blir ingen enkel resa. Kvalplats med sex omgångar kvar. Smaka på den. Känner du ångesten komma krypande? Tro mig, du är inte ensam.
