Det mörka årtiondet del 3: 1993-94
Viggo Jensens misslyckande 1993 och Rolf Zetterlunds första år - dags för tredje delen i Himmelrikets 90-talsserie.
1993 var det upp till bevis för Viggo Jensen. Året innan hade han kommit mitt i säsongen, gjutit in lite mod i laget men fallit genom ganska ordentligt de sista fem omgångarna.
Det hade hänt en del på spelarfronten också. Corneliusson och Patrik Andersson hade lämnat för nedtrappning respektive proffsäventyr. Och efter tio säsonger i A-laget hade vår nuvarande sportchef, Per Ågren, lämnat oss för HIF. Även Patrik Sundström förstärkte de nyuppflyttade nordskåningarna.
Tyngsta värvningen var Djurgårdens Jens Fjellström. Dessutom hämtades Peter ’Hulda’ Hillgren hem från Trelleborg, och Mika Nurmela, en ung finsk yttermittfältare, köptes in från Haka.
Annars var det mest skönt att konstatera att ökenåren med slutspel och seriedelningar var över. Från och med nu gällde en rak serie.
1993 – det börjar med en målexplosion
Säsongen inleddes med en riktig klang- och jubelföreställning. Vi tog emot ett stackars Brage som tycktes vara kvar i vinterdvala och demolerade dem med 7-0 (en detaljerad matchberättelse hittar du här). Sydsvenskans Åke Stolt var närmast lyrisk och spådde ett trivsamt allsvenskt år.
Men tyvärr - att MFF anno -93 också var osamspelt, svajigt och emellanåt uppträdde lite förvirrat visade sig de närmaste omgångarna. Efter fem omgångar låg vi i mitten av tabellen och hade, efter Brage-urladdningen, bara mäktat med två mål till. Värdet av Brage-matchen devalverades också av det faktum att praktiskt taget alla andra lag också utklassade de stackars borlängeiterna.
Under tiden tog Trelleborg återigen, som för att bevisa att fjolårets tredjeplacering inte var nån slump, helt ogenerat tagit plats bland topplagen. Och så var det då HIF: efter att ha gått på en mina i första rundan tog man fyra raka segrar och parkerade på tredje plats. Kantspringaren Mikael Ragvald ledde skytteligan, vilket han själv i en TV-intervju med storögd förundran förklarade sig ha svårt att förstå. Man kunde inte annat än att hålla med.
Hursomhelst: Vi var alltså tredje lag i Skåne när vi tog emot HIF en vacker dag i mitten av maj. Nästan 29 000 mötte upp.
En klassisk match – 3-3-derbyt
Svensk fotbolls nye omslagspojke, den skönlockige Henrik Larsson, väntade ännu på sitt första allsvenska mål. En del dokumentation vill påskina att hans nolla sprack i den 30:e minuten den där majkvällen på Malmö Stadion. Det är förstås helt fel. HIF tog ledningen, men det genom ett självmål av Jörgen Ohlsson. Tio minuter senare var det dags igen. Patrik Sundström var på väg genom, ett motlägg fick bollen att åka upp i luften, Sundström tilläts slå med sig den med handen och hade öppet mål.
0-2 och den vackra aftonen kändes nattsvart.
Viggo bytte i ren desperation ut en blek ’Hulda’ i paus och satte in den dittills bänkcementerade Jonas Axeldahl. Till en början hjälpte det inte alls – halvleken var inte ens tio minuter gammal innan Henrik Larsson faktiskt fick göra sitt första allsvenska mål. Matchen kändes helkörd. Men så slog Axeldahl till, lite ur ingenting, en nick i bortre burgaveln och ett skott som Sven Andersson halvbilligt släppte mellan sina armar. Plötsligt stod det 2-3, det var en kvart kvar och det syntes upp på läktaren hur HIF:arna darrade. Kvitteringen kom redan i den 79:e minuten: Axeldahl spelade in från kanten, och Anders Andersson tryckte in bollen från nära håll.
Det var sannerligen ett sånt där ögonblick då allting släppte. En av mina kamrater hade sin far med sig, en numera pensionerad plåtslagare, som fortfarande när vi träffas nu, nästan 20 år senare, pratar om den aftonen och om hur mina ögon stod ut som … tja, gnagargenitalier, när kvitteringen kom.
Och faktum är att HIF sen kom undan med blotta förskräckelsen. Vi ägde de sista tio minuterna och borde definitivt haft straff när Sven Andersson rev ner en numera stekhet Jonas Axeldahl.
Man skulle sen kunna tänka sig att vi red vidare på den framgångsvåg dessa sista 20 minuter skapade. Men icke. Nästa match förlorade vi med 2-0 hemma mot Öster.
Ingen ordning på nånting
Nej, Viggo fick inte ordning på spelet. Vi glimtade till, men stundom blev det rentutav penibelt: när en knipslug Tom Prahl kom på besök med sitt TFF gjorde vi en fruktansvärt slät figur och förlorade med 1-4. Leif Engqvist gjorde två av målen, och Anders Palmér rullade in fyran. Han såg nästan ut att skämmas när han gjorde det.
När serien vände låg vi nia, blott ett par poäng från kvalplats. Guldstriden var givetvis mil borta.
Laget behövde stadga. Och visst gjordes ett försök att skapa just detta, då den rutinerade Robert Prytz värvades hem från Verona i juli. TV-sporten fångade honom och undrade ”vad kan egentligen en 32-åring tillföra det här laget?”. ”Aah … trettitre”, svarade Prytz.
I slutet av augusti åkte vi ner till Trelleborg med små förhoppningar om revansch. Det blev en match som följde mönstret från den första matchen 1992. TFF gjorde mål omedelbart och höll sen 1-0 till slutsignalen. Med en kvart kvar bytte vi in en liten, rödlätt, kvick anfallare med låg tyngdpunkt istället för Anders Andersson. Jörgen Pettersson hade gjort debut.
I matchen därpå, hemma mot AIK, spelade Jörgen från start. Han krönte en fin insats med att rulla in andra målet i en överraskande stabil 2-0-viktoria mot regerande mästarna.
I sluttampen av serien fick vi ytterligare lite plåster på såren då vi bortaslog HIF med 2-0. Jörgen Ohlsson tofflade in ledningsmålet och Jörgen Pettersson krutade in 2-0 på Petäjäs framspelning. Kvalspel var inte längre något hot, men att nå någon Europaplats var det inte heller tal om. Vi var fast i mittenträsket. Inför sista omgången kunde vi nå sjätte plats via hemmaseger mot Västra Frölunda, men föll återigen oförklarligt i bitar. Det stod 0-4 i paus.
I efterhand har jag fått höra att Radiosportens reporter lite försynt undrat om mattan på Malmö Stadion möjligen lutade åt ena hållet. För vi plockade ikapp underläget. Jonas Axeldahl kvitterade i 86:e minuten, men när vi tryckte på för ett segermål kontrade Frölunda och avgjorde. I sista minuten.
En arketypisk avslutning på en förlorad säsong. IFK Göteborg visade att deras misslyckande 1992 bara var ett tillfälligt olycksfall i arbetet och vann allsvenskan. Trelleborg gjorde ånyo ett starkt år och kvalificerade sig för UEFA-cupen via en fjärde plats.
Vi slutade som tredje skånelag tia. Viggo fick lämna.
1994 och Rolf Zetterlund
Mannen som ersatte Jensen hade knappast profilerat sig som en snackepelle med champagnefotboll på agendan. Han hade en lite kärv framtoning och var närmast känd för ospektakulära men habila lagbyggen – och sades också då och då ha lite problem med sina ordval. Zetterlund påstods exempelvis ha kläckt ur sig saker som ”lugn grabbar, lönen kommer radioaktivt” och ”ni tre bildar en kvadrat på mittplan”.
På spelarfronten var Jonas Wirmola ny. Han hämtades från Sheffield United. Inte den mest tekniske mittback som skådats på en fotbollsplan, men han skulle ändå snabbt bli en publikfavorit med kompromisslöst spel och sin no-nonsense-attityd – ”är bollen uppe på läktaren kan inte motståndaren göra mål” är en sanning man bara måste älska. Unge Joakim Persson skulle också få en hel del speltid under året. Petäjä hade flyktat till Schweiz och Axeldahl till Öster. Vi fortsatte också göda Helsingborg med vårt överskottslager – nu var det Patrick ’Trelleborg’ Andersson som flyttade de sex milen norrut.
Allsvenskan hade för övrigt begåvats med ännu ett Skånelag. Landskrona BoIS gjorde comeback i högsta serien.
Premiären mot Degerfors var torftig. Men vi tilldömdes en tveksam straff halvvägs in i andra halvlek. Prytz satte den, och segern var hemma. I matchen därpå gjorde Fjellström ett äkta hattrick borta mot Öster. På dysterhetskontot fanns några onödiga kryss samt den sämsta hemma-publiksiffran någonsin – skrattretande, eller möjligen gråtframkallande, 1 082 personer mot AIK – men vi såg ganska stabila ut. Mest imponerande var bortamatchen mot IFK Göteborg i maj. Änglarna, med sju blivande VM-spelare i sin trupp, hade börjat året i stor stil och kändes mer Real Göteborg än någonsin. De blåvitrandiga körde mycket riktigt över oss i första halvlek och ledde med 3-0 i paus. Men så hände det där som händer ibland: ett överlägset lag tappar initiativet och faller isär. Vi reducerade två gånger inom de första fem minuterna av andra halvlek, Anders Andersson kvitterade och Jocke Persson avgjorde. Vi hade vänt och vann med 4-3.
Vi var obesegrade till sista matchen innan VM-uppehållet, då TFF ännu en gång rasslade med sina kedjor och agerade spöke. Trelleborg tilldömdes en fullständigt horribel straff i första halvlek och vann med 1-0. Vi gick på sommarlov på fjärde plats, fyra poäng från täten.
VM-uppehåll
VM-sommaren 1994 är ett feelgood-minne som sitter rotat djupt i den svenska folksjälen. Under en sol som aldrig tycktes sluta skina tog landets befolkning landslaget till sina hjärtan och följde spelarna till ett osannolikt VM-brons.
Det kan tyckas att tredjeplatsen var frukten av minutiös planering och en sedan länge utmejslad taktik. Så var det ju dock inte riktigt. Snarare var det så att ett antal chansningar helt enkelt gick hem. Tommy Svensson drog till exempel ner Brolin på mittfältet och lät honom få en fri roll med utgångspunkt från kanten – ett experiment som hjälpte Brolin till en plats i världslaget. Vår bäste VM-målskytt blev Kennet Andersson, en forward som inte spelat alls i kvalet och som mest fått agera inhoppare under vårens träningsmatcher. Och vem kunde tänka sig att den vanligtvis så svage straffmålvakten Thomas Ravelli, som ju mest bara brukade sätta sig på arslet i det att skytten steg fram mot punkten, skulle bli nationalhjälte via ett straffavgörande?
Nej. Just det. Och vad menar jag då med alla dessa negativa förbehåll?
Jag vill såklart påstå att utan den MFF-baserade centrallinjen, Patrik Andersson, Ljung, Thern, Schwarz och Dahlin, hade det här inte alls gått vägen. De utgjorde lagets ryggrad.
Sverige inledde mot Kamerun på Pasadena Rose Bowl i Los Angeles-området och fick 2-2. Inget succéresultat, men fiaskot var avstyrt.
Mot Ryssland i Detroit höll det på att gå illa. Ryssarna fick en billig straff i matchinledningen. Ravelli lade sig i typisk stil håglöst ner och Oleg Salenko rullade enkelt in bollen. Domaren betalade tillbaks – Dahlin blev lite upphakad, men såg väldigt förvånad ut när han insåg att det blåsts straff – och Brolin kvitterade. I andra halvlek blev vi hjälpta av ett rött kort på Sergej Gorlukovich (som såg ut som en orch på bilden i Panini-samlaralbumet) och Dahlin avgjorde med två klassiska nickmål. Vi var vidare till åttondelsfinal – krysset mot Brasilien i den sista gruppspelsmatchen var mest av akademiskt intresse.
Resultaten i de andra grupperna gick vår väg och vi fick Saudiarabien i åttondelsfinalen. Mot slutet slokade vi i Dallas-hettan, men det blev ändå en relativt komfortabel 3-1-seger.
I kvarten väntade Rumänien, som chockat med att slå ut Argentina. Det var en ganska chansfattig match till dess att en svensk frisparksvariant gick hem och Brolin krutade in ledningsmålet. Det såg ut att stå sig, men i slutminuterna fick rumänerna en frispark. Bollen flipperspelades lite vid straffområdeslinjen, fångades upp av Florin Raducioiu – och så stod det 1-1. TV-bilderna just efteråt visar hur Patrik Andersson läxar upp en skamsen Pontus Kåmark, som borde fått undan bollen. I förlängningen tog Rumänien ledningen och Schwarz blev utvisad, men som alla vet: Kennet Andersson nickade in Roland Nilssons ballonginlägg och straffarna vann vi.
I semifinalen höll vi länge – och helt oförtjänt – 0-0 mot Brasilien, men till sist kunde lille Romario nicka in matchens enda mål.
Återstod gjorde bronsmatchen, och där gjordes processen kort med ett semesterlojt Bulgarien. Vid hemkomsten firades ett lite lagom förfriskat landslag med kortége genom Stockholm och festligheter i Rålambshovsparken.
Tillbaks i allsvenskan
En viss baksmälla präglade allsvenskan i juli, men MFF hängde på i toppen. Vi lyckades till och med vända ett underläge och vinna med 2-1 på Vångavallen.
Mest glädjande var att vårt målskytte tagit fart. Huvudsakligen via Jörgen Petterssons fötter, men även Jens Fjellström hamnade ofta i målprotokollet. Bland annat gjorde Jens bägge målen i derbysegern mot HIF, en match som bara lockade 11 000 det här året. Men strunt samma – hellre en seger framför tomma läktare än kryss framför storpublik.
När vi i tredje omgången från slutet bortaslog AIK och både Örebro och Göteborg kryssade gick vi första gången upp i serieledning. Ett inte helt olikt scenario mot det i år, alltså – och då som nu avslutade vi med en svår match.
Men först skulle vi ”bara” besegra Hammarby, som då låg på nedflyttningsplats. Guldfrossan satte in, allt låste sig och vi fick stryk med 2-0.
Nåja, guldhoppet levde. I sista omgången mötte vi Göteborg hemma, och vi kunde vid vinst gå om dem. För att nå serieseger krävdes emellertid också att Landskrona skulle orka ta poäng av Örebro.
Örebro vann sin match enkelt och vi förlorade med 2-1. Matchen går ändå till MFF-historien eftersom den innehöll ett av de vackraste mål som gjorts på Malmö Stadion. Göteborg hade tagit ledningen på ett slumpskott av Stefan Lindqvist. Blott tre minuter senare steg Jörgen Pettersson in i handlingen. Felvänd lättade han bollen över ’Ölme’ Johansson, vände om och lade elegant, just på uppstuds, bollen över en utrusande Ravelli. Munnar gapade, ögon tårades.
Göteborg malde sedan ner oss i andra halvlek och avgjorde med kvarten kvar. Det spelade ingen större roll för oss, men däremot för Örebro – ÖSK hade haft guldet i sin hand, men Göteborg lyckades till slut försvara sin titel.
Och precis som 1992 fick vi se ett annat lag fira seriesegern på Malmö Stadion.
Några ord om Europaspelet
1994 kvalade IFK Göteborg in i Champions League och vann, ofattbart nog, sin CL-grupp före Barcelona, Manchester United och Galatasaray. Man måste lyfta på hatten.
Även Trelleborg gjorde succé genom att i sitt första deltagande i en Europacup slå ut Blackburn Rovers i UEFA-cupens första omgång. Sen blev Lazio för svåra, men TFF höll stånd till in på övertid borta. Först i den 95:e minuten tryckte Alen Boksic in dubbelmötets enda mål.
Epilog
Och apropå Europaspel: Efter fem års bortavaro hade vi ÄNTLIGEN kvalificerat oss igen.
Vi närde förhoppningar inför nästa år. 1994 hade sett så bra ut som man hade kunnat hoppas, och Zetterlund hade inte alls implementerat den dödgrävarfotboll vi hade fruktat. Att IFK Göteborg, med alla sina landslagsspelare, blev för svåra till slut var inte särskilt underligt.
Tillhörde framtiden oss?
------
Härnäst: 1995-96, Zetterlunds sista år.
------
Årens soundtrack
1993 var, om ni frågar mig (vilket ni i och för sig inte alls gör) inget lysande musikår. Men visst fanns det ljusglimtar - jag väljer här en skiva med amerikanskt ursprung, nämligen Boston-tremannabandet Buffalo Toms ’Big Red Letter Day’. Känslosamt värre.
Året efter kom Everything But The Girls sjunde ’riktiga’ fullängdare (samlingar och sånt oräknade, alltså): ’Amplified Heart’. Den innehöll ’Missing’, som senare i Todd Terrys remix skulle bli Hull-duons största hit någonsin. Inget fel på den, men här på LP:n finns den i en betydligt bättre och mer akustisk version.
Missa ej.
------
Återigen, stort tack till Jon Nordströms eminenta statistiksida. Eventuella fel i ovanstående kan härledas till att tidens tand gnagt alltför hårt på mina minnesbilder.
Tidigare kapitel i serien:
Del 1: År 1990.
Del 2: År 1991-92.
