Möt ÖSK:s nya målvakt i stor intervju
ÖSK:s kanadensiske målvakt i stor intervju med Svartvitt om att följa sina drömmar, guldtankar med ÖSK, att inte ens platsa i en liga som alla får spela i och misären i Moldavien. Det och mycket, mycket mer i Johannes Avenbrands intervju. - Jag blev allvarligt matförgiftad, gick ner fyra kilo och var i väldigt dåligt skick så då tänkte jag att det inte går att vara kvar längre. När jag till slut fick tag på agenten så sa jag; Du tar mig härifrån i morgon. Vi packade våra väskor mitt i natten.
Bat Yam betyder ”Havets dotter”. Bat Yam ligger precis söder om Tel Aviv i Israel och det är här en ung pojke börjar lira fotboll på en liten bakgård. Det är här mannen framför mig hittar sin kärlek.
OBS! Ni som inte orkar läsa långa texter, sluta läs nu. Ni som vill lära känna ÖSK:s nya målvakt lite djupare. Please proceed.
Men vi tar det från början. Jag har bestämt träff med ÖSK:s nya målvakt Tomer Chencinski vid hamburgerkedjan vid Våghustorget. Ja, ni fattar utan att jag behöver nämna några namn. På agendan för mig:
1. Få en intervju med målvakten.
2. Hitta ett lunchställe med lagom mycket folk på.
Lite sömndrucken som jag är så får jag ett sms från Tomer som frågar om jag är i närheten. När jag väl möter upp vår nya keeper så får jag lite beslutsångest om var vi ska landa detta, speciellt då den vietnamesiska och populära restaurangen i närheten är överkryllad med folk.
- Johannes, jag är väldigt ”open-minded”. Vi tar det som är bäst för dig, inflikar Chencinski.
Själv är jag inte särskilt hungrig vid tillfället, men insisterar på att få bjuda Tomer då initiativet till intervjun är på min sida. Det hela slutar i att vi helt plötsligt står framför en plats som Tomer säger han kommer besöka mer i framtiden då han gillar att läsa böcker. Stadens bibliotek. Vi kollar om de har någon lunch som skulle passa och Tomer hittar en sallad, skinka, gul bulgur och lite andra nyttiga ingredienser som troligtvis är bra om man är elitidrottare. Vi slår oss ner med fönsterplats över Olof Palmes torg och målvakten lägger ifrån sig de röda vantarna med texten Vancouver OS och det kanadensiska lönnlövet fastsytt på. Vantarna som var så otroligt populära 2010. Servitrisen fortsätter att envisas med att prata svenska med honom fast hon vid det här laget både hört och borde förstå att han inte begriper ett ord av vad hon säger då jag gått igenom hela menyn på engelska.
- Men det är bra, jag gillar att hon fortsätter prata svenska med mig, säger han med ett leende och tillägger:
- Det är ett bra sätt att lära sig på genom att höra folket prata och inte bara gå på vanliga svenska klasser. Jag kan nu bara säga typ ”luft”.
Luft?
- Ja, när du vill att backlinjen ska flytta upp. ”Luft”.
Aha, du menar lyft.
- Haha, ja det är så ni säger. Jag tycker det låter precis likadant. Lagkamraterna skojar med mig när jag också säger ”hoger” och ”vensti”.
Jag funderar på om intervjun officiellt har inletts, jag har inte tagit fram min svarta lilla diktafon än. Tomer berättar om just bakgården i Bat Yam och säger att han tyckte den var jättestor när han var liten, men jättelitet när han återvände och var äldre. Han kollar sig omkring och måttar med händerna mot det vita möblemanget och visar en ungefärlig storlek. Som ett garage, tänker jag.
- Jag har alltid haft en strävan att vara bäst, från när jag spelade som en liten kille på den bakgården tills var jag är i dag. Jag vill alltid utvecklas och förbättra mig.
1992 valde Tomers pappa, Beny, att flytta till Kanada där även Benys bästa kompis hade bosatt sig lite tidigare för att få ett drägligare liv än det man hade i Israel. Uppvuxen i Polen till en början och sedermera Israel så var det hockeynationen Kanada som skulle bli en nystart för arbetarfamiljen Chencinski. Tomer försökte sig på ishockey i tidig ålder, men en karriär i NHL var inte att tänka på.
- Haha, pappa tog med mig till en träning och när jag först gick ut på isen så kunde jag inte ta mig någonstans. Jag kunde verkligen inte åka över huvud taget men det kanske inte var så konstigt eftersom jag hade kvar skridskoskydden på skenorna. Jag tror pappa inte gärna ville ställa sig upp då och säga; ”Det där är min son” (skratt).
- Men även utan skydden så var jag fantastiskt dålig och jag kunde inte åka helt enkelt. Tränaren kom fram och berättade för min pappa att han nog inte trodde att jag kunde bli så bra. Jag är nog den enda person som inte varit tillräckligt bra för att få spela i House Hockey League, en liga som verkligen alla får spela i.
”Stoltaste ögonblicket”
Ett år senare kom Tomer tillbaka till hockeyn och då gjorde han också ett mål efter att en av hans medspelare skjutit pucken på hans bröst och den studsat in i mål.
- Förmodligen mitt stoltaste ögonblick i hockeyn, jag kommer ihåg att jag var så nöjd fast jag inte hade gjort någonting mer än att bli träffad av en lagkamrat, säger en småleende 27-åring och inmundigar vatten med jordgubbssmak.
Det är högljutt bredvid och vi hamnar mitt bland alla barnfamiljer och skrik, gråt och glädjetjut. Ingenting jämfört med ett café i Israel blir jag upplyst om.
- Där får man verkligen skrika till varandra och där hade du inte kunnat använda diktafonen.
En diktafon som blandar och ger i resultat för övrigt, så jag skriver även anteckningar på min iPhone samtidigt som Chencinski pillar fram en körsbärstomat under ett salladsblad och fortsätter berätta om sina idrottsliga ungdomsår.
- Jag hamnade snabbt i målet i ishockey och var ganska bra där för du behöver ju inte åka så mycket skridskor på den positionen. Men jag har även spelat basket, baseboll och volleyboll.
Har du testat på några individuella sporter?
- Ja, jag har varit med och tränat lite inom mixed martial arts. Men där är det lillebrorsan som är mest framgångsrik och även om han inte tränat nu på slutet så ska han ta upp den snart igen. Men jag har visat Tommy (Wirtanen) och brottat ner honom (skratt). Pingis är jag riktigt bra på också.
Redan efter några minuters bekantskap märker man att Tomer är mån om alla och en genomsympatisk person. Det beskriver han om inte annat hur han ser på sin roll i laget.
- Jag är inte en av elva i laget när det är match, jag är inte en av 18 spelare i truppen när det är match, jag är en av alla 8000-10000 personer som kommer på matcherna. Jag spelar alltid med hjärtat och kommer att ge klubben 150 procent. Det är fansen som får mig att älska den här sporten så mycket.
Det var dock även fansen, eller snarare bland annat bristen på dem, som var inblandade i Tomers felbeslut i den fotbollsmässiga karriären.
- Okej, jag har aldrig ångrat någonting jag gjort för det har tagit mig till dit jag är i dag. Men just det där med Moldavien, jag vet inte var jag ska börja? Min agent sa att det hade kommit en klubb som visat intresse och som då spelade i Europacuperna och självklart blev jag intresserad. Det enda jag visste om Moldavien var att det låg i närheten av Ukraina så jag kollade upp lite om det på internet och såg att det var mellan Ukraina och Rumänien och jag fick också lite information om laget. Jag tänkte att det kan inte vara så dåligt om de ändå spelar fotboll i Europa.
Det var moldaviska Nistru Otaci som visat intresse och Tomer såg sin chans att komma och få spela fotboll i Europa. Pappa Beny och mamma Aneta var tveksamma till sonens efterlängtan att rädda bollar i Moldavien.
- För att göra en lång historia kort så tyckte mina föräldrar att jag inte skulle åka. Orsaken till att de inte ville att jag skulle åka från början var att de var från Polen och livet i Polen var inte det bästa, speciellt inte efter andra världskriget. Jag var lite upprörd att de inte såg detta som en bra chans för mig och jag trodde att de inte ville att jag skulle fullfölja min dröm. Men egentligen var det inte så alls. Min lillebror, som är väldigt smart, pratade med mamma och pappa och efter det så sa pappa att han tyckte det var en bra möjlighet för mig och att jag skulle åka. Jag tänkte att jag i alla fall skulle ge detta ett försök.
Väl på plats i augusti 2008 så började mardrömmen. En positiv sak, och troligtvis också den enda var att klubben spelade i högstadivisionen, men när Tomer kom till staden Otaci så trodde han knappt sina ögon. Laget spelade ligamatch och spelplatsen var en övergiven skola och med 20-30 åskådare på plats. Planen var av förskräckligt skick.
- Jag hade ju ändå hört saker från agenten om att det ligger nära huvudstaden och att alla pratar bra engelska. När han berättade om staden så kunde jag inte hitta staden och undrade var i hela friden den låg?
Efter en lång flygresa till Ukraina och sedan en taxiresa på fem timmar så var Tomer framme och skulle börja sitt europeiska fotbollsäventyr. Direkt när han satte ner fötterna på moldavisk mark så började den då 23 år gamle fotbollsspelaren få lite ångest och tankarna for i huvudet, med pappa Beny och mamma Anetas ord i bakhuvudet.
- Så fort jag klev ur bilen så kom jag till insikt och började själv ställa frågor till mig som; Vad gör jag här? Vad har jag just gjort?
- Direkt när jag fick chans så ringde jag hem till mina föräldrar på kvällen och sa att jag ville komma hem. De tyckte att jag skulle stanna där ett tag och se vad jag tyckte om det när jag hade varit där i några dagar.
Duns, låter det. Den lilla flickan som leker i leksakshuset 20 meter bort slår i huvudet vilket följs av skrik och tårar. Vaniljglass hjälper alltid till att trösta, och även denna gång. Tomer fortsätter historian om misären som han upplevde.
- Efter någon vecka kom en amerikansk kompis, ”Joe” (Joseph Reusgen, red. anm) så då tänkte jag att det i alla fall skulle bli lite bättre och gav det ett försök.
Två och en halv månad lång blev vistelsen. Direkt när Joseph hade anlänt så var det landslagsuppehåll men längtan att komma hem fanns hela tiden där. På fotbollsplan gick det visserligen bra, men utanför densamma så mådde Tomer dåligt.
- Jag var också väldigt arg på min agent och tyckte rent uppsagt att jag blivit lurad. I en månad försökte jag få tag på honom och jag undrade hur han kunde göra så här mot mig. Själv skulle jag aldrig utsätta någon person för något liknande. Jag skickade mejl till honom, försökte ringa honom och ja, i princip på alla sätt komma i kontakt med honom, men fick inget svar alls. Både jag och Joe ville ju lämna landet från första början. Det var så mycket strul. Vi var fem timmar ifrån huvudstaden (Chisinau), ingen pratade engelska och maten var inte bra. Jag blev allvarligt matförgiftad, gick ner fyra kilo och var i väldigt dåligt skick så då tänkte jag att det inte går att vara kvar längre. När jag till slut fick tag på agenten så sa jag direkt; Du tar mig härifrån i morgon. Vi packade våra väskor mitt i natten.
Eftersom klubben inte alls ville bistå med hjälp till klubbens amerikaner så tog man själv först en taxi över gränsen till Ukraina, en annan taxi ner till tågstationen och sedan tåg till Kiev.
- Jag kommer ihåg att jag var så förbannad när taxichauffören först sa 100 euro, för jag vet om att när man är utlänning så försöker dem alltid lura dig. Men, som sagt, jag var så förbannad så jag kollade bara på honom med en blick och då sa han direkt 15 euro. Han såg mitt ansikte och märkte nog av att jag var väldigt arg. När vi kom fram till flygplatsen så var det fyra timmar kvar innan flygplanet skulle lyfta och jag ville inget mer än att ta mig därifrån. När man till slut satt på flygplanet den dagen så har jag aldrig älskat att flyga så mycket och jag har aldrig varit så glad som jag var den dagen jag kom hem.
Hans kärlek till sporten fotboll som han offrat så mycket för. Var detta tacken? Var det så här långt Tomer Chencinski skulle nå på den europeiska fotbollsscenen?
Kanadensaren skulle få en andra chans och den här gången skulle det gå betydligt bättre. Finland blev nytt hemland och VPS Vasa ny arbetsgivare.
- Tiden i Finland var jättebra, laget hamnade tyvärr på en niondeplats. Vi släppte in minst mål i serien men vi hade stora problem med målskyttet och sista tredjedelen framför motståndarnas mål var vi inte tillräckligt bra. Men det var en rolig tid och jag kände att jag utvecklades bra.
På dina målvaktshandskar står det BANG. Vad är förklaringen bakom detta?
- Många tror att det rör sig om ljudet vid ett pistolskott. Bang! Men så är det inte alls utan det är min pappas, mammas, storasysters och lillebrors första bokstav i deras namn. Beny, Aneta, Neomi, Guy. BANG. De finns alltid med mig och det känns skönt att dem är där. De har gjort så mycket för mig. Bland annat så har brorsan hjälpt mig flera gånger att träna inför provspel och komma i bättre form tills försäsongsträningen inleds. Jag sa åt honom att han fick träna skott på mig hur han skulle skjuta och jag blev frustrerad på honom när han inte sköt som han skulle (skratt). Vid vissa tillfällen så kanske han inte sparkar lika bra som en målvaktstränare och vi hade lite roliga diskussioner om det, men han är fantastisk och gjorde allt det här bara för att hjälpa mig att vara förberedd.
Nu är det också lillebror Guy som tar åt sig av sin roll som ideell målvaktstränare när Tomer tagit sig till positionen som målvakt i Allsvenskan.
- Nu när det gått bra på träningen och efter mitt spel i Finland så säger han; Självklart, för det är ju jag som sparkade bollarna till dig. Det var jag som hjälpte dig.
Förhoppningsvis kan Tomer berätta hur Tobias Hysén, Mathias Ranégie och övriga allsvenska anfallare ska sparka bollen med.
Han tar ytterligare en slurp av det nyligen hämtade teet och undertecknad och intervjuoffret hamnar i ett djupt samtal om karma och att bra saker händer bra människor.
- Ja, så är det absolut. Jag hörde en podcast med Kevin Smith och Joe Rogan där Kevin pratar om sin bortgångne far som gjorde allt han kunde och var en bra och godhjärtad man på alla sätt och Kevins bror berättade att han dog skrikandes. Han var ingen högljudd människa, men att en så god man dog skrikandes fick Kevin att inse och tänka på att han skulle jaga ”whimsies” och uppfylla drömmar som han har. Hans pappa offrade sig så mycket och jobbade mycket för att hans familj skulle få mat på bordet och Kevin tänkte då att om han ska dö skrikandes så ska jag dö skrikandes också men samtidigt som jag håller på att uppfylla mina drömmar. Det var en ögonöppnare för honom. Om det ändå inte spelar någon roll så varför inte gå för sina drömmar och uppfylla dem.
Jag vill bli fotbollsproffs i Serie A.
- Gå efter det, Johannes. Vad hindrar dig egentligen om du tänker efter? Om man inte ger det en chans så vet man aldrig hur bra man kan bli. Jag har lagt ner så mycket tid på fotbollen. Det har gått före både vänner och flickvänner som jag förlorat på grund av min kärlek till sporten. Vänner i ditt liv kommer och går, men jag har ett par vänner hemma som vet hur mycket det här betyder för mig och hur mycket jag har lagt ner för att nå hit. När jag kom till Finland så berättade min dåvarande flickvän att jag var kär i någon annan, vilket också stämde. Jag var kär i fotbollen.
Spännande tankar var det här och trots att det lockar att kampera ihop med Zlatan i Milans anfall så inser jag samtidigt att åldern hunnit ifatt mig. Jag skulle kunna skriva fyra och en halv bok om just det här avsnittet i mötet, men för att det ska inte bli för långrandigt så skriver jag att det var ett intressant snack.
Vad är din dröm, Tomer?
- Jag har alltid velat bli bäst på det jag tar mig för, förutom att rädda världen då, säger Tomer både skämtsamt och på allvar.
- Jag lever min dröm just nu. Min bror säger till mig att jag kan bli vad jag vill.
Vad tycker du om svensk fotboll?
- I Sverige är spelet mycket kvickare och allt går mycket fortare. Allting utvecklas till en ny nivå än jämfört med Finland. Inget ont om finsk fotboll, men svensk fotboll är bättre. Anfallarna vi har här är väldigt bra. Det gör att jag också blir bättre och utvecklar mig på varje träning och det i sin tur tar mig till en helt ny nivå som fotbollsspelare.
Tomer tecknade i början på december ett tvåårskontrakt med ÖSK och efter att haft semester så har han nu varit i sin nya omgivning och bekantat sig med staden i drygt två veckor. Målsättningen är klar sedan tidigare.
- Jag kommer till Örebro och vill ta en medalj och få ut laget i Europaspel igen, det är ingenting jag döljer. Förhoppningsvis kan vi gå hela vägen och ta ett guld. Jag ska göra allt jag kan för att det ska bli så.
Tiden har gått undan. Det känns som att vi skulle kunna sitta i flera timmar till och prata, men andra saker ska hinnas med också. Vaniljglass har tröstat färdigt för längesen, folk har börjat droppa av. Servitrisen plockar in tallrikar i diskmaskinen. Tomer tar på sig sina röda vantar och vi vandrar sedan åt varsitt håll. Men jag är säker på att vi kommer mötas på ett Behrn Arena nära dig snart igen…
Tomer om:
Tomer Chencinski:
- Jag är en godhjärtad person som tror gott om alla och litar på folk.
Att vara fotbollsproffs:
- De flesta tror att du bara spelar fotboll två timmar om dagen och sen är du klar med dagen. Först och främst, det är inte alls så. Inte på något sätt egentligen. Men jag skulle gärna önska att det vore så. Om du inte är inne i spelet så vet du inte egentligen hur det är. Stressen som kommer med det, känslorna. Det kan gå från väldigt bra till väldigt dåligt fort och du måste hela tiden hålla en jämn nivå. Det är skillnad på ett vanligt jobb och att vara fotbollsspelare, helt klart.
Sin tid i USA:
- Efter college så fick jag ett kontrakt med Toronto i MLS. Jag var ung och förstamålvakten skulle spela i Gold Cup och då valde de att plocka in en målvakt från Europa. Laget startade inte bra, men de ville visa ett exempel och släppte flera unga spelare och sa att alla måste vakna upp och börja prestera. Målvaktstränaren sa att det inte var någonting mot mig, men det är klart att det inte var den roligaste dagen. Det var en lärningsprocess och jag är inte arg på Toronto på något sätt. De kände att det var det bästa beslutet att ta just vid den tidpunkten.
- Jag tränade med Philadelphia i två-tre månader. Det var riktigt bra, det höll mig skärpt och jag var i bra form.
Inför provspelet i Finland:
- Jag var nervös när jag kom dit eftersom jag hade haft ett uppehåll på en månad i min träning.
Boboll (finländsk nationalsport):
- Jag gillar att cykla och ta mig runt och se olika platser och när jag cyklade förbi en idrottsarena och bekantade mig med min nya omgivning i Finland såg jag en mycket märklig sport. En märklig variant av baseboll. Det var skumt att titta på, men jag gillar idrott och om vänner ringer och frågar om man ska haka på och kolla på sport så gör jag det ofta.
Sverige:
- Jag gillar Sverige mycket. En dag tog jag tåget till Helsingfors och sedan färja till Stockholm som är en fantastisk stad och gick i Gamla Stan som är fantastiskt vackert.
Något folk inte vet om Tomer:.
- Något annat som jag ofta gör är att laga mat och det är ett stort intresse för mig.
(Han har, till skillnad från sin föregångare i spelartruppen lyckats med att inte sätta igång brandlarmet i lägenheten som är väldigt känsligt)
- Nej, haha. Jag lagar ju god och perfekt mat, säger Tomer med ett leende.
Andra intressen som ligger varmt om hjärtat för kanadensaren och som kanske inte gemene man vet om är att han är en stor djurälskare och har en schäfer på andra sidan Atlanten hemma hos familjen med namn Tzel. Tzel betyder skugga på hebreiska.
- Ska jag vara ärlig så har jag inga planer på att skaffa någon hund här. Det vore inte rättvist alls när man är på bortamatcher och träningsläger och så har jag ju Tzel hemma.
Favoritlaget Tottenham Hotspurs:
- Jag älskar namnet White Hart Lane. Det är så rofyllt för mig och man känner värmen. ”White hart”. Det låter som en lugn ocean. Sedan har ju flera duktiga spelare varit där som Klinsmann och Ginola. Man har alltid varit ett mittenlag, men man jobbar alltid hårt och kämpar. De kanske är inte bäst, men jag ser min liknelse i den klubben. Det är alltid 150%. Det skulle vara svårt att tacka nej till dem.
Rivalen Arsenal:
- Jag gillar inte att de säljer spelare. Varför gör de inte något med pengarna? Jag vet att det är en klubb som inte förlorar pengar och har en av bästa akademierna. Arsene Wenger har två av världens bästa fotbollsögon. Men varför vill så många lämna klubben? Det är något som inte stämmer där.
Carlos Tevez:
- Det gör mig galen med dessa fantasilöner och det är ett stort problem i fotboll. De får betalt mer än vad de behöver. Varför måste Tevez ha 250 000 pund i veckan? Vad ska man göra med så mycket pengar? Vad kan man möjligtvis göra? Det är galet.
Landslagsspel i Polen, Israel eller Kanada:
- Polen är uteslutet. Eller visst, jag kan representera dem, men de har andra målvakter som de kollar på. Jag känner att jag vill betala tillbaka till Kanada för allt som man gjort för mig och min familj. Jag har kommit fram bättre vid en senare ålder och fortsätter bara bli bättre. Jag har en bra känsla av att något kommer att hända, och det gick ju bra för ”Ale”. Och då är USA bättre än Kanada också.
Utsedd av Steve Bottjer, redaktör på RedNation Online, till bästa målvakt i Kanada:
- Jag tog ett stort steg framåt. Jag kan inte känna att jobbet är klart nu, utan det kanske i stället blir mer förväntningar på mig.
Universitetet Fairleigh Dickinson:
- Ett ställe där jag fick spela i college, träffa nya människor och få en utbildning. Jag lärde mig mycket om mig själv också. Tränaren jag hade där, var olik än på många andra ställen, så jag blev väldigt stark psykiskt på grund av det.
Alejandro Bedoya:
- Jag spelade en säsong med honom. Han är en väldigt bra spelare. Bra touch på bollen, väldigt snabb och vill alltid ge 100% och ger också allting. Vi mötte Boston College, den klubb som “Ale” gick till, och vi vann med 1-0. Men jag kommer inte ihåg om det var som junior eller senior.
Behrn Arena:
- Vackert. Stadion är inte jättestor, men klart större än i Finland och i USA. Jag tycker att det är bra faciliteter på arenan. Jag pratade med tränaren häromdagen och sa; Allt jag behöver göra är att spela. Det är allt jag behöver göra. Så jag kan inte ha några ursäkter om dåliga planförhållanden, dåliga skor och så vidare för allt finns här. Alltid när jag kommer in till träningen så kollar jag på alla läktare och fantiserar om hur det kommer att vara när det blir fullsatt och mycket folk på läktarna. Jag är redo att köra igång och ser fram emot detta väldigt mycket.
Kronblom:
- Jag tror jag har sett honom i någon video om ÖSK. Jag vill ha en bild på honom på Facebook. Kanske använda honom som profilbild till och med.
Konstgräs:
- Jag föredrar vanligt gräs. Men nu är det konstgräs, jag kan inte tänka på något annat egentligen. Det är inte dåligt och det kan inte bli lerigt eller att planen förstörs, utan på konstgräset så kan man alltid spela och träna.
Att vara lik Magnus Wikström:
- Haha. Ja, jag har hört att det är många som tycker det (skratt).
