Acceptera ditt Assyriska
Årets Assyriska är sämre än på länge. Koppla av, tona ned förväntningarna. Ett nytt mellanår är att vänta. Optimismen och realismen går inte längre hand i hand. Varför det har blivit så har jag tagit upp femtielva gånger, den här texten handlar mer om vad vi har att vänta oss i år.
Det finns inga pengar. Varför det inte finns pengar är en fantastisk fråga. Men vi lämnar den obesvarad. Nu är det som det är. Ett Assyriska massakrerat av skador och brist på resurser att locka till sig storspelare tvingas i stället satsa lite yngre, lite smartare. Siktet ställs lägre, tabellplaceringen från fjolåret är ett rimligt resultat även i år. Till ungdomsleden har gamla legendarer slussats in för att bygga en slags stomme, och på tränarbänken får Azrudin Valentic med all rätt fortsatt förtroende för att komponera ihop ljuva melodier från rödvita flöjter. Det går att förbanna världen i all evighet över hur Syrianska rusat ifrån oss och etablerat sig i Allsvenskan. Det går att med rasande ton attackera forumtrådar för att få svar på varför Nahir Besara lämnat för en seriekonkurrent. Men det går också att följa Gandhis råd och leva i nuet. Det förgågna ljuder öronbedövande men vi kan välja att höra i stället för att lyssna. Och för att skapa en ljus framtid går det inte att fuska sig igenom nuet. Vi måste leva det.
På planen ser det vid en snabbtitt på elvan helt okej ut. I nästa sekund sjunker verkligheten in. Assyriskas innermittfält är läskigt tunt trots att Christoffer Brandeborn är en klasspelare. Hellquist skadade sig genast, Danilo drog av korsbandet igen och Hezha Agai är för ojämn för att hålla den viktiga balansgången mellan mittfält och försvar. I de bakre leden ser ändå Robin Malmkvist och fjolårsfyndet Sotirios Papagiannopoulos till att vi har en stark centrallinje, men på ytterbacksplatserna har David Durmaz och Stefan Batan mycket att bevisa. I mitt tycke ska Gabriel Awrohum prenumerera på vänsterbackspositionen medan Batan flyttas upp i banan hela vägen till anfallet. Där kommer Christer Youssef få dra ett stort lass i år. Med ojämna jugoslavsfirman Admir&Admir som centrala anfallare är det hyperviktigt att Christer konserverat sin höstform till den här säsongen. Klarar han av att uppvisa fortsatt vilja och ledarskap bör han dubbas till vice-kapten.
Experterna förväntar sig en toppstrid utkämpad av de nedflyttade klubbarna från Allsvenskan tillsammans med Hammarby. Assyriska är befogat nog inte ens tillräckligt bra för att klassas som outsider. Spelidén har ännu inte klaffat och tränare Valentic lär ännu en gång kastas in i hetluften av ursinniga supportrar. Valli är envis, gör konstiga byten och är överoptimistisk. Men här måste vi ha mer perspektiv. För det första har alla tränare sina svagheter, för det andra har alla fotbollsdårar i världen sin syn på vilken taktik som är den mest vägvinnande. För det tredje ser jag hellre en tränare som tror på seger och vinst alla dagar i veckan än en jordnära vekling som genomsyras av jantelagsmentaliteten och kallar en 3-0-förlust för ”en bra utförd match ändå”. Jag är själv pessimistisk inför säsongen, men spelarna – som leds av tränaren – får gärna motbevisa mig. För att göra det krävs örfilar åt realismen. När Zlatan Ibrahimovic leder sitt landslag in i EM-slutspelet dundrar han att man är där för att vinna, medan resten av spelarna tjattrar om hur kul det är att ens få vara med. Det är inte bara Zlatans talang som tagit honom långt, utan mycket sitter i vinnarskallen. Om Valli är utrustad med en droppe av den där attityden ska vi vara tacksamma. Kort och gott bör vi som supportrar lämna den mordiska inställningen till spelare och ledare.
Då det här är en krönika drar jag mig inte för att lista mina förväntade toppar och floppar i laget. Jag tror att Sotte tar fortsatta kliv i sin utveckling, att Christer fortsätter briljera då han är för bra för den här nivån. Jag tror också att Awrohum kan spela till sig en permanent startplats om han får chansen och blir kvitt skadeeländet, samt att Brandeborn har en så hög lägstanivå att han både ger vårt spelsystem en ny dimension men också kan bryta mönstret med sina patenterade djupledslöpningar i matcher som låser sig. Vänder vi på myntet har jag svårt att se hur Catovic ska vara en injektion. På egen hand kan han förstöra gyllene anfallsmöjligheter och i huvudet är han så liten att det bristande spelsinnet väger över den bländande tekniken vilket hämmar hans prestationer. Jag vill att det går bra för Momo Mbye men har svårt att se hur han ska göra tillräckligt bra ifrån sig när nye Malmborg (ser duktig ut) lär bilda mittlås med Sotte. Momos optimala position är bläckfisk på mittfältet och där finns faktiskt en lucka för honom att fylla om inte sportkommittén gör det med ett nyförvärv. Frågetecken höjs för Hezha Agai, David Durmaz och Admir Aganovic, jag hoppas att de rätar ut dem.
Varje år drömmer vi om avancemang, och varje år fastställer tabellen att vi är en bunt drömmare. Vi har förvandlats till inbillare, gått från uppflyttningskandidat till mellanmjölk. Men glöm alla cupmirakel och tider som passerat. Jag som är den störste nostalgikern råder er i stället att acceptera läget, leva i nuet. Vi kommer inte gå upp, men vi lär heller inte åka ner. Så ta bara varje match för vad den är: nittio minuters samhörighet där barriärerna mellan spelare och supportrar suddas ut, där drömmen får sväva fritt i den betongkalla plastarenan. Tänk inte på lokalkonkurrenten som utan oss aldrig hade nått Allsvenskan utan spelat division ett-matcher på sin leråker, tänk heller inte på hur motbjudande det kommer att bli att se Besara i Hammarbys tröja. Försök i stället att njuta av Christer Youssefs dragningar, av Sotirios Papagiannopoulos tjurrusningar tvärs över planen. Låt dig ryckas med i det tända publikhoppet när Brandeborn kommer rättvänd och skär djupa sår i motståndarförsvaren. Försök att se säsongen och laget för vad de är. Överskatta inte vårt Assyriska anno 2013. Lägg allt mygel och alla oförklarliga misshandel av vårt klubbmärke åt sidan för den här gången.
