Adam Lundgren: Jag är en jävligt dålig supporter
Han spelar en huvudroll i den norska storsatsningen “Konvoi” och har ett eget filmprojekt på gång. Samtidigt följer skådespelaren Adam Lundgren sitt IFK Göteborg. – Blåvitt lär vinna SM-guld vid något tillfälle. Frågan är bara när.
Det är vårväder i södra Stockholm. Ändå gör Adam Lundgren rätt i att bära vinterjacka och hoodie; utanför stenugnsbageriet Bonne Femme i Aspudden är det kylslaget.
– Jag har druckit tillräckligt med kaffe i dag, berättar han och ber om en värmande kopp te.
När vi sätter oss ned vid ett av kaféborden har han sitt Gunpowder framför sig. Det gröna teet heter så. Likheten med svartkrut sägs ha givit det dess namn.
Vad passande, tänker jag för mig själv, och inleder intervjun med att avhandla krigsdramat “Konvoi”, där 38-åringen spelar en av huvudrollerna.
– Jag har aldrig gjort en krigsfilm tidigare, så det var spännande. Att allt utspelade sig på en båt gjorde det väldigt speciellt. Det finns en actionsekvens där vi blir attackerade från luften och jag är den som har hand om kulsprutan. Scenen är på tio minuter och blev jävligt bra, men tog fem dagar att filma.
Han fortsätter:
– Det var enormt mycket väntan. Någon galen dansk skulle se till att det exploderade i rätt läge…
Sedan ska allt sitta när det väl gäller.
– Precis. Ibland krävdes det flera tagningar. Då ska det som har blivit sprängt byggas upp igen. Och när det brinner i filmen, då brinner det på riktigt. Sånt fejkas väldigt sällan. Det blir bara onödigt dyrt och krångligt.
Likväl tycks det ha varit värt mödan. Inför den välbesökta norska juldagspremiären hyllades storfilmen av flera recensenter. NRK:s Birger Vestmo beskrev den som “spännande, engagerande och välgjord”, medan Dagbladets Roger Grosvold tecknade bilden av ett “nervkittlande mästerverk”.
– Man ska veta att Norge gör ett gäng filmer av den här typen varje år, så det är kul att den sticker ut.
Själv uppskattar han krigsskildringar som “Apocalypse Now”, “Plutonen” och “Tropic Thunder”. Den prisade nyfilmatiseringen av Erich Maria Remarques “På västfronten intet nytt” har han svårare för.
– Jag blev inte så förtjust i den, trots att alla tyckte att den var så jävla bra. Jag vet inte vad det var. Den såg nog för ren ut. Kontrasten mellan det gamla och skitiga och det nya blev konstig, även om några scener var otroliga.
Du låter lite arbetsskadad?
– Lite grann. Ibland hamnar jag i ett utifrånperspektiv, men jag kan fortfarande njuta.
Så du är inte helt förstörd?
– Nej, nej. Det bästa som finns är att bli helt indragen i en film.
Den förhoppningen lockade rekordmånga svenskar till “Barbie”. Så även Adam Lundgren, som fortfarande förvånas över sommarens stora biosuccé.
– Jag förstår inte hur den kunde få så bra kritik. Jag är häpen.
Tyckte du att den var platt?
– Ja. Du borde nästan se den av den anledningen. Jag tänkte: “Okej, det är Greta Gerwig (regissör), Margot Robbie och Ryan Gosling. Fan, det här kan bli bra.” Sedan såg jag den. Det var som att se den nakne kejsaren. En två timmar lång reklamfilm.
Motsatsen till intetsägande Hollywood-produktioner torde vara projekt som det göteborgaren nu ägnar sig åt. Tillsammans med vännen Marcus Carlsson skriver han på långfilmen “Biodlaren”; en värmländsk småstadsskildring med Skepplandasonen i huvudrollen.
– Det är både skitkul och läskigt. Det är svårt att gömma sig när man är en del av manusarbetet.
Hur ser er skrivprocess ut?
– Ingen av oss har en utarbetad metod. Han sitter i Göteborg, medan jag skriver härifrån. Det är kul när vi känner att vi är något på spåren, men det är också jävligt svårt. Jag har fått en helt annan respekt för manusförfattare.
I sommar börjar inspelningarna av independentdramat, som ska ge en annan bild av Värmland än den som ofta framkommer i svensk populärkultur. Duon tycker sig ha sett nog med skojfriska komedier.
– Den handlar om en ensamstående man och hans tonårsdotter, som inte har en särskilt bra relation. Hans ex-fru tog livet av sig och han har sopat det där under mattan. Det börjar hans dotter att nysta i, samtidigt som han själv drabbas av en sjukdom.
Lågbudgetfilmen släpps tidigast nästa år. Innan dess ska IFK Göteborg-anhängaren genomlida ännu en allsvensk fotbollssäsong, som nyligen tog sin början. Då premiärföll Blåvitt mot bekant motstånd.
– På påskafton 2009 mötte vi också Djurgården. Vi vann med 6-0 och Ragnar Sigurdsson gjorde mål från halvplan. Det känns rätt avlägset nu.
I dag säger han sig vara en “jävligt dålig supporter”. Annat var fallet 2009. Då följde han laget på nära håll, som ett resultat av att hans lillebror tog med honom på guldmatchen två år tidigare.
– Då stormade vi planen och firade. Det här var ju kul, tänkte jag. Sedan dess har vi inte vunnit.
Men du fick mersmak?
– Ja. Och det har jag fått äta upp.
Men kan de motgångar som plågat föreningen ha fört med sig något gott? Artisten Joel Alme är en av dem som menar att det vore “ointressant” att hålla på ett lag som ständigt vinner.
– Jag kan verkligen förstå det resonemanget. Ibland undrar jag hur det är att hålla på Real Madrid eller Barcelona. Blir du inte mätt? Och hur känns det att vara gaisare? Det kommer ju aldrig att gå för dem. Blåvitt lär vinna SM-guld vid något tillfälle. Frågan är bara när; är det om tio, 20, 30 eller 40 år?
Vad är rimligt att förvänta sig av årets säsong?
– Vissa menar att vi borde vara ett topp fyra-lag. Det kan vi vara på sikt, men inte nu. Vi måste utgå från dagens läge och ta hjälp av den skjuts som det innebär att vara ett storlag. Publiksnittet och inramningen visar vilken kraft som finns i klubben och på stan.
Löpstarke Gustaf Norlin verkar ha förstått det. Med sina publikfriande gester har han flera gånger dragit nytta av det blåvita läktarstödet.
– Jag gillar honom och hans arbetsinsats. Men han ska in när det är 20-25 minuter kvar och döna in den. Och han kommer ju från Lidköping; samma ställe som min farsa är från.
På annandagen hoppades västgöten och hans lagkamrater göra den allsvenska upptakten lika minnesvärd som för 15 år sedan. Adam Lundgren, som var på plats då, reste till Göteborg för att även denna gång följa storstadsmötet Gamla Ullevi.
– Planen var att jag skulle vara där, men jag lyckades dra på mig någon slags matförgiftning eller magsjuka; jag satt och kräktes ur bägge öppningar. Det summerar väl den matchen ganska bra.
När han under påskhelgen återsåg sin hemstad var det sex år sedan han lämnade den. Då gick flyttlasset till Stockholm, där han blivit kvar.
– Jag trivs jättebra. Jag hyr ett år i stöten, men hoppas få bo här ett tag.
Kan du sakna Göteborg?
– Det är klart. Framförallt mina polare, som jag inte träffar på samma sätt längre. Inte minst på somrarna. Fan, då är det fint, säger Adam och ler.
