Adressen jag inte trodde var möjlig för såna som vi....
Under ett liv fylls man med olika händelser och ögonblick som sedan dom inträffat sedan stannar kvar inom oss. Som en evig tatuering sitter dessa upplevelser kvar någonstans inombords och väntar ruvande på att någon gång släppas fria, och kanske en gång till få berätta för dig om det där som hände just där och då.
När sedan den stunden kommer då det är dags att packa ihop och tacka för den tid som blommat färdigt under livets enkelriktade resa, kanske är det då det är dags att släppa loss alla de där minnena vi burit på inombords ända sedan de inträffade och ens egna jag var högst närvarande.
Häromdagen stötte jag på en magisk milstolpe under min resa genom livet.
Jag kom fram och nådde en adress jag aldrig tidigare varit på.
En adress jag inte trodde var möjlig för sådana som oss.
På 2000- talet.
Den fantastiska resa jag varit med om sedan den där magiska stunden då mitt barndomshjärta steg ombord hos Åtvidabergs FF, den resan har bjudit mig på makalösa äventyr och oändliga ögonblick av olidlig spänning och dramatik.
Den här resan med Åtvidabergs FF har aldrig turnerat fram längs en spikrak och självklar Autobahn, sikten har aldrig varit glasklar eller helt fri, gasen i botten och obegränsade hastigheter är inget man förknippar med detta ödmjuka lag, några självklara destinationer som nås bara man kopplar på autopiloten och färdbeskrivaren, det har man också genom åren lärt sig att sådana ting rimmar inte det minsta med mitt lag från de Östgötska skogarnas och de små insjöarnas rike.
Den närmare 35 år långa resan har ständigt skiftat karaktär och resmål, bitvis har den här resan känts som en oslagbar bekväm kryssning i första klass, längs enkelriktade avenyer i en nedfälld cabriolet och glas fyllda med bubblande champagne och feta cigarrer hängande i leende mungipor.
Resan tillsammans med Åtvidabergs FF har stundtals också fått tillvaron att stanna upp för alla tårar som skymt sikten, bitvis har känslorna gått som barfota längs snåriga stigar begravda med vassa piggar och krossat glas, under svåra stunder har mitt älskade ÅFF bara varit ytterligare ett snedsteg från bråddjupa stup, där den svarta evigheten lurigt väntat, en kolsvart djup håla som ingen någonsin hittar tillbaka ifrån igen.
Sen den där lilla blonda pojken, som en gång var mitt jag i barndomens spirande grönska, så fullständigt föll i förälskelse för detta fotbollslag, sen den tiden så har Åtvidabergs FF för alltid varit en del av mitt liv och funnits med någonstans genom mina med - och motgångar i livet.
Detta fotbollslag har någonstans funnits med mig när jag försvunnit bort i narkosens ovissa värld, när jag vaknat till liv igen klädd i ännu fler stygn och smärta, så har tids nog mina tankar till Åtvidabergs FF snart hittat tillbaka till sin rätta plats och återvänt till mitt omplåstrade hjärta.
Jag har fått kyssa en flicka som ler, en flicka som blivit mor till våra barn som blommat upp till det vackraste av allt, en flicka och mor som blivit min fru och där bröllopsfesten ägde rum i Mjällby AIF:s klubbstuga.
Men medan jag dansade bröllopsvalsen några sekunder från Strandvallens gröna gräs, så dansade mitt blåvita ÅFF hjärta aldrig vilse, lyckan i denna bröllopsvals delade en del av mig med Åtvidabergs FF.
I denna Mjällby AIF: s klubbstuga festade jag loss tillsammans med Patrik "Bagarn" Rosengren och massor med andra varma vänner med hjärtan klädda i gulsvart, under en oförglömlig kväll då nuvarande genomtrevliga sportchefen Tomas Andersson Borstam fyllde 20 år, en kväll som blev ännu mer oförglömlig då plötsligt ur dimman det sprids gitarrer och trummor och sånger från en livs levande Mats Wilander med bandmedlemmar, uppifrån en liten scen där i klubbhuset.
Glömmer aldrig detta osannolika ögonblick, liksom jag aldrig heller glömmer bort när jag med något berusad blick följde Mats Wilander ut från klubbstugan och hur han tillsammans med de andra som nyss lirat musik i klubbstugan, denna vackra soliga sommarkväll i juli sakta vandrade ner mot det öppna havet i Hällevik.
Året och sommaren var då döpt till år 1990.
Åtvidabergs FF var vid denna tidpunkt nere för räkning, ankaret låg på botten och hela den vackra historien kring detta klassiska och anrika lag, såg ut som om den sorgligt nog skrivit sitt sista blad.
26 år gammal flyttade jag från min barndoms Sölvesborg, ut till Listerlandet och ett hus mitt i Mjällby, till min Hjärter dams forna barndomshem.
Samtidigt som denna flytt ägde rum så hade mitt Åtvidabergs FF återigen återuppstått och flyttat upp till Svensk elitfotboll.
Mitt fotbolls hjärta har aldrig flyttat bort någon annanstans eller någonsin lämnat sitt hem, sitt näste och sin boning på Kopparvallen.
Min resa med Åtvidabergs FF nådde häromdagen en ny destination.
Ännu en.
Åtvidabergs FF Anno 2012 blev laget som nådde en nivå och klassificering så hög som jag aldrig tidigare i hela mitt liv sett maken till, prestationen i tisdags mot Gefle på Kopparvallen gick inte bara på vatten, i den matchen slog ÅFF kullerbyttor samtidigt som man joddlade ovanpå vattnet.
Så bra var Åtvidabergs FF denna afton, en glittrande afton som vi hädanefter får döpa till en magisk afton klädd i hög hatt, den här kvällen blev till en sådant där ögonblick som man omedvetet tatuerar in i minnenas djupa arkiv och kan plocka fram till vår medvetna värld, när någonting kanske känns jävligt fel, eller om man kanske bara vill le för sig själv en stund.
Jag har aldrig sett ÅFF utföra och spela en sådan enastående och komplett fotboll under en hel match, i hela mitt tidigare liv.
Tack vare en god broders varma omsorg ända från Karlskoga, så kunde jag och några nära kära följa den här matchen, som kom att bli klassisk, via televisionen.
Det var min födelsedag och förutom familjen och mor och far så fanns också min snart 88-åriga mormor på plats här nere på Listerlandet, efter den långa resan uppifrån Östergötland och Åtvid.
Som det kokade av glädje i vårt lilla hus mitt i Mjällby den här kvällen. Det fantastiska spelet och alla de vackra målen fick efterrätten att nästan smälta och glömmas bort, mormor hon satt där och tog sig för munnen varje gång ÅFF nätade, samtidigt som hennes kloka ögon glittrade av glädje.
Kanske trodde hon för ett ögonblick att hon redan var i himlen.
Mormor som kan historien om ÅFF på sina fem fingrar, min mormor som kunnat följa kommersen och jublet från Kopparvallen ända ner till huset på sockenvägen under massvis med decennier, tänk på alla rubriker och spaltmetrar med ÅFF som hon och morfar genom alla år läst och följt genom Correns försorg, allt från rubriker och fotografier klädda i guld till rubriker och bilder i svartaste sorg.
Precis så som verkligheten speglat Åtvidabergs FF genom alla tider som passerat.
En sann verklighet som klätts i allt från svartvitt till den mest skinande och klara av alla glada färger.
Den här kvällen satt i alla fall mormor och log glatt och flera gånger sa mormor mellan målen som föll följande ord som kom djupt inne från hjärtat. " Nu får alla dom som pratat så illa och svärtat ner killarna i laget, så dom tiger i alla fall".
Kunde inte sagt det bättre själv.
Jag har aldrig sett Åtvidabergs FF göra en så komplett perfekt insats i något sammanhang tidigare under mitt liv.
Fimpen är alltid Fimpen.
Försvarsspelet var superbt. Det andades beslutsamhet med en lagom dos av djärvhet och kloka beslut. Daniel och Da Silva visade klass i ännu en match, Jeppe känner vi väl, Allan Olesen gjorde det strålande som vikarie för Anton.
Mittfältet ägde hela tillställningen och agerade strålande, såväl offensivt som defensivt. Passningsspelet och rörligheten och spelglädjen var gigantisk att skåda.
Framåt har ÅFF i år ett kapital man inte nuddat vid sedan tiden då det begav sig på sjuttiotalet. Prodell är bättre än någonsin, Magnus Eriksson skyltade med sig själv för hela allsvenskan, Möllers inhopp snackade pondus och klass, Mattias Mete är på gång och tids nog lär han också få näta.
Jag tycker ÅFF var beslutsamma i närkamperna, vann många viktiga andrabollar, hela tiden fanns någon spelbar att finna så bollen aldrig behövde ligga still, ÅFF ägde såväl luftrummet som spelet längs marken, på det individuella planet gjorde hela laget en kanoninsats.
Firma Thomson / Egnell såg ut att trivas dom också. Vilket jobb dom utfört och nu får cred för.
ÅFF fortsätter stoltsera på den första plats i allsvenskan som man intog redan efter omgång ett.
Det hjälper inte att gno sig i ögonen eller att nipa sig i armen, den allsvenska tabellen är lika vacker som ljuvlig ändå.
På söndag väntar mardrömsarenan Strandvallen och Mjällby AIF.
Haris Radetinac deklarerade i gårdagens Sölvesborgs tidning att han var färdig med Åtvidabergs FF och att han redan kände sig hemma i nya klubben. Samtidigt gläds han med sina forna klubbkompisar som fått en på förhand glödande allsvenska att fullständigt explodera.
Utan känslor och utan nerver såg jag mötet mellan MAIF- Örebro på Strandvallen. Min svågers företag var matchvärd och jag erbjöds en fribiljett.
Jag hoppas Thomson/Egnell såg matchen och jag hoppas dom sett flera matcher med Mjällby som startat serien sådär.
Alla som älskar ÅFF vet vilka Mjällby AIF är, vilken målkänsla Markus Ekenberg besitter, jag har förträngt eller vill inte veta Ekenbergs målstatistik mot Åtvidabergs FF, men jag anar att den svider, om den sanningen skulle komma fram.
Efter matchen mellan MAIF- Örebro så önskade speakern publiken tillbaka till nästa match då serieledarna Åtvidabergs FF skulle komma på besök.
Ett enda ögonblick som värmde riktigt skönt den där påskaftonen på Strandvallen.
2008 blev det 5-1, 2009 blev det 6-1, 2010 blev det 2-1 och 2011 i träningsmatchen blev det 2-1.
2008 och 2009 kunde jag lika gärna cyklat hem naken från Strandvallen. Hade vägen guppat till och cykelsadeln träffat sådär fel i baken, så hade det inte spelat någon roll, smärtan och nakenheten var redan så stor att det inte hade märkts.
Ett trendbrott kom i höstas då ÅFF U-21 mäktade med att knäcka Mjällby i slutspelet. Viktor Prodell var kungen av Strandvallen, MAIF tränaren erkände efteråt att Prodell varit för bra för dom.
Första gången jag såg ÅFF på Strandvallen var 1980. Jag satt i trappan under sittplatsläktaren och kunde inte hejda mitt skrik och mina jublande armar och ben som hoppade när Glenn Martindahl gjorde 1-0 till ÅFF, ett mål som blev segermålet i matchen.
På hemvägen i min kompis farsas bil, hörde jag en gubbe svära ilsket, hans ögon var lika kolsvarta som den svarta färgen i hans gulsvarta halsduk han hade runt halsen. Han satt där framme i bilen, jag gömde diskret min blåvita halsduk under jackan som kokade av skön segervärme.
Jag var tio år och jag hade länge svårt att förstå vad den vuxna mannen bredvid min kompis farsa där framme i framsätet menade när han spottade ur sig orden:
"Så jävla typiskt att den jävla grisen skulle avgöra matchen".
Ord som en tioåring inte ska behöva höra komma ur en vuxen mans mun.
Genom alla år har jag sedan sett lirare som Tomas Wennersten, Rickard Pihl, Johan Richt, Andreas Thomson, Fredrik Gärdeman, Mattias Flodström, Pontus Karlsson, Sheriff Suma, Daniel Hallingström, Viktor Prodell och Paulus Roiha näta på Strandvallen.
Som ett urval, jag har säkert skådat flera målskyttar än de nyss nämnda. Kan säkert ha fel på någon också såhär i direktsändning på nätet.
Men faktum är att de varit lika ljuvliga allihop.
Så ljuvliga att man aldrig får nog och bara vill ha mer av denna gudfruktiga vara.
Ni är alla lika välkomna till Listerlandet på söndag.
Jag ska ta emot er alla med öppna armar.
Serieledare som så vackert Åtvidabergs FF titulerar sig numera.
Med ödmjukheten och sitt rätta jag kvar i bakfickorna.
Det har i alla fall jag....
///Allas broder
