Lagbanner

Årskrönika 2005 – En fasansfull säsong

Del VII – Sammanfattning

Samarbetet som inleddes med Djurgården 2003 blev räddningen för elitlicensen och har överhuvudtaget varit positivt för vårt kära ÅFF. Vi har fått låna spelare gratis av DIF, som dessutom stått för spelarlönerna. Magnus Pehrson och Ingvar ”Putte” Carlsson har också jobbat för ÅFF gratis, men det är klart att Djurgården vill ha någon egen vinning av samarbetet!

Vi har vetat att det har varit oerhört tufft att få verksamheten att gå ihop, men det gör mig oerhört ont att vår förtroendevalda styrelse inte har berättat för oss medlemmar hur allvarligt läget har varit och fortfarande är. Jag kan inte förstå varför inte styrelsen kunde berätta hur läget var? Varför var de tvungna att försköna siffrorna och på så vis ljuga för oss? Det är samma sak som att vi går till doktorn och har en allvarlig sjukdom, men att läkaren inte skulle säga att vi var alvarligt sjuka för att inte göra oss ledsna.

Sprickan ännu större
Jag skrev i förra årskrönikan om min oro att klyftan mellan de styrande och medlemmarna bara blir större och större, tyvärr har denna spricka blivit ännu större under året. Dessvärre är det så att ÅFF-styrelsen har hämmats av att två personer suttit på de stora pengarna i styrelsen, ordföranden Sven-Owe Samuelsson och Thomas Jönsson. Detta har gjort att övriga styrelsemedlemmar har varit rädda för att gå emot dem. Vår förenings ekonomi har varit beroende av att framförallt Sven-Owe har skjutit in pengar i ÅFF när det har fattats. Det visade sig sedan att det har Djurgården också gjort.

På det viset ska det naturligtvis inte vara. Detta gör att förening blir oerhört beroende av enskilda personer, som därmed kan utnyttja situationen till sin fördel. Nu menar jag inte att Sven-Owe ville något ont, tvärtom ville han skapa ett starkt ÅFF, men tillvägagångssättet stämde inte alltid överens med hur vi medlemmar ville att det skulle gå till.

Sven-Owe vill ha fullständig kontroll och styrning över allt och alla inom föreningen. Detta är inte möjligt, för det blir alldeles för tungrott och beslutsprocesser tar alldeles för lång tid. Det blir också en omänsklig uppgift för den som ska hålla i alla trådar. Samuelsson fick en hjärnblödning i september och efter en sådan pers behöver han ta det lugnt en tid. Krya på dig Sven-Owe.

Varför, varför???
Thomas Jönsson tog vid som ordförande när Samuelsson blev sjuk och det var inte i ett allt för gynnsamt läge. Planerna om att förlägga ALLA ”hemmamatcher” till Linköping kom snart ut och styrelsen fick motstå mycket kritik. En del tyckte synd om dem, men nog hade det varit lättare att göra det om de inte hade ljugit för oss.

Att sedan prompt stå fast vid att vi åtminstone skulle spela några matcher i Linköping är som att gräva sin egen grav. Varför den förtroendevalda styrelsen inte ville tillmötesgå medlemmarnas självklara syn på att ÅFF ska spela sina hemmamatcher på Kopparvallen har vi fortfarande inte fått något svar på.

Att folk från Djurgårdshåll har hävdat att Linköping kan vara ett bra alternativ behöver ju inte betyda att det är det. Kanske vore det bra att lyssna på vad varje normalt sansade personer i landet anser om frågan?

Det är fullständigt självklart att DIF inte vill gå in med pengar varje år för att ÅFF inte kan sköta sin egen ekonomi. Men för att vår förening ska klara av att hålla en ekonomi i balans vore det förödande med några matcher i Linköping.

Hur länge har Åtvidaberg legat i Åtvidaberg?
Förslaget att spela matcher i Linköping är bara en vansinnig panikåtgärd och det är för mig otroligt att Ingvar ”Putte” Carlsson och Conny Torstensson kan tro på sådana dumheter. Magnus Pehrsson gjorde också ett mindre genomtänkt uttalande då också han kunde tänka sig spel i Linköping i en intervju i Corren. Och detta under pågående säsong! Genom detta ökade inte direkt hans popularitet i supporterkretsar.

Efter säsongen hade jag ett långt samtal med vår tränare Kent Karlsson om eländet. Förvånande nog sa Kent att han inte trodde på spel för ÅFF om vi skulle vara kvar på Kopparvallen. Jag fick inte en blund i ögonen efter detta och var tvungen att ringa upp honom igen dagen efter och frågade varför han kom tillbaka till ÅFF om han inte trodde på att ÅFF kunde nå allsvenskan (för då var det inte tal om någon flytt, i varje fall inte för ALLA ”hemmamacher”). Då sa Kent att jag hade missförstått honom lite och trodde visst att ÅFF kunde nå allsvenska genom att spela i Åtvidaberg, men att det skulle vara betydligt svårare.

Att det är tufft att nå allsvenska är ju knappast något nytt för oss. Det är inte enkelt för något lag och ännu svårare för sådana lag som kommer från mindre orter. För att lyckas måste man utnyttja de små ekonomiska resurserna betydligt effektivare än storlagen. Det har ÅFF varit bra på genom åren vad gäller den sportsliga biten. De nyförvärv som har värvats har passat in i laget och varit bra förstärkningar, men på senare år har de inte alltid varit så lyckade, vilket delvis kan förklaras av att det är svårare att värva yngre spelare.

ÅFF-andan måste bibehållas
Ungdomarna Niklas Högberg, Jimmy Hellström, Alexander Hällström, Jesper Holmqvist, Arsim Gashi och Elvir Spahovic har inte lyckades speciellt bra i den blåa tröjan och finns inte längre kvar i klubben. Lånen Aziz Corr Nyang, Sita-Taty Matondo tillförde heller inte mycket.

Varför har de nu inte lyckats? Man kan inte dra all över en jämn kam, men för många gäller att de inte har insett vilket oerhört hårt jobb som krävs för att bli riktigt bra. För att spela i ÅFF krävs det att alla jobbar för alla och det finns inte utrymme för avvikare. ÅFF-andan måste bibehållas, det är enda chansen för oss att nå allsvenskan. Under denna säsong har det varit lite si och så med den saken. Det gäller att vi snabbt hittar tillbaka och det verkar redan ha infunnit sig en bättre stämning på träningarna vad jag har hört.

Märklig lagledarstruktur
Det var lite märkligt att höra Magnus Pehrsson på presskonferensen efter 3–2-segern hemma mot Örebro i den tredje omgången. Tidigare hade Magnus varit väldigt försiktig med att dela ut kritik, men denna gång var han inte alls speciellt nöjd över att ÅFF hade vunnit över seriefavoriten. Visst jag kan hålla med om att flera spelare inte jobbade på som de skulle utan boll och jag tycker att det var bra av honom att säga det. Men att i omklädningsrummet efter en seger prata om det tar segerglädjen av spelarna. Det är bättre att prata igenom matchen senare och låta spelarna få den väl värda belöningen som en meriterande seger ger.

Magnus är bra skolad, men han är fortfarande ung och som det gäller med allt man lär sig i skolan så måste det sättas i praktik innan man inser hur teorierna ska användas. Jag tycker att Magnus har en del att lära om socialpsykologi och om hur fotbollskulturen ser ut på en mindre ort.

Det blev lite märkligt då Magnus blev manager och helt plötsligt var huvudansvarig istället för Kent Karlsson som tidigare hade varit det. Kent har dock alltid sagt sedan dess att det inte blev någon större skillnad, utan att de även tidigare oftast varit helt eniga om hur de skulle träna och hur laget skulle coachas. Men nog var det skillnad då Magnus gick på presskonferenserna och mer blev ÅFF:s ansikte utåt.

Magnus sade efter finalen i Svenska cupen att han hoppades på en fortsättning i Åtvidaberg, men han hade då redan gjort klart med division I-laget IK Sirius. Kent Karlsson är nu åter huvudtränare och vem som kommer att assistera honom är i skrivande stund inte klart.

Den stora bristen ligger på marknadssidan
När det gäller den marknadsmässiga och organisatoriska biten har ÅFF inte alls hängt med i utvecklingen, vilket fått till följd att vansinniga panikåtgärder har fått gehör, som att förlägga matcher till Linköping. Flera olika marknadschefer har passerat revy och har knappt dragit in till sin egen lön. Hur Conny Torstensson kunde sättas som marknadschef är fortfarande en gåta!

Det är inte helt enkelt att bygga upp något på en dag och vi får hoppas på bättre kontinuitet i framtiden. Vi supportrar har alltid hävdat att de som jobbar för att dra in pengar ska arbeta på provisionsbasis och äntligen verkar det som om de styrande har lyssnat på oss, för planerna är att införa provision inom marknadssidan.

Jag var själv med på ett par marknadsföringsmöten efter det första mötet i kyrkan och det fanns en stor vilja och idéer på hur man skulle kunna dra in pengar till föreningen, men utfallet i det andra mötet i kyrkan tog död på inspirationskraften. Tyvärr har inte de styrande insätt vikten av att få med sig de som verkligen bryr sig om laget – supportrarna. Vi kan bara hoppas att det inte blir något av med några matcher i Linköping, först då kan vi enade jobba för klubbens bästa.

Vansinneskalkyleringar!
I mötet i kyrkan den 10 november lovade styrelsen att budgeten för 2006 skulle vara klar innan årsskiftet, men någon budget har vi inte sett till. Under de senaste åren verkar det inte ha varit någon som helt kontroll på hur stora intäkterna och kostnaderna förväntades bli under kommande år. Inför denna säsong fick jag berättat för mig att styrelsen hade budgeterat på ett publiksnitt på 2 500 personer/match. Som förhoppning lät det bra tyckte jag, men att budgetera med det lät väl vågat. Samtidigt sades det att vi skulle klara oss även om inte publiksiffran uppfylldes och det gjorde den ju inte.

Under året hade vi ett snitt på 1 964 personer/match, vilket innebar att det kom 8 040 personer totalt mindre än budgeterat. Om man räknar optimistiskt att alla skulle betala 100 kronor får man en summa på 804 000 kronor, vilket är en stor summa, men täcker långtifrån de 2 miljoner som vår förening gick back. Visst var förhoppningen betydligt större att få in mer sponsorintäkter, men hur kunde man kalkylera med att öka sponsorintäkterna med flera hundra procent utan att några större åtgärder hade vidtagits? Det föreföll helt horribelt att tro på något slags under, speciellt som driftunderskotten bara blivit större och större för varje år.

Nu ska det också sägas att i budgeten fanns inga beräkningar på att Svenska Cupen skulle bli en framgång vilket det verkligen blev. De tre hemmamatcherna sågs dessutom av sammanlagt 6 476 personer, vilket skulle ge en inkomst på 647 600 kronor om man räknar på samma sätt som med den bortfallna publiken i serien. Naturligtvis kostade cupen lite också, men visst måste vi ändå ha gjort en bra vinst på cupspelet. Med detta inses att om vi inte nått framgångar i cupen så hade driftunderskottet blivit ännu större och bevisar samtidigt att budgeten var ännu sämre kalkylerad. Vi trodde också att vi själva avlönade Yannick Bapupa, Blaise Mbemba och Richard Ekunde, men det gjorde Djurgården.

Publiksnittet genom åren
Nedan följer de senaste årens publikutveckling för vårt lag, vilket visar att vi inte ska räkna för högt i våra budgeteringar, men visst hoppas vi på en fortsatt ökning.


Vågar vi tro på att de har lärt sig?
Det är nu väldigt viktigt att göra så rimliga beräkningar som möjligt och använda slantarna på ett så effektivt sätt som det överhuvudtaget går. Det känns inte som det är värt att lägga pengar på att åka dagen innan en bortamach och att hysa in spelarna på hotell som i matcherna mot Väsby och Trelleborg. Mot Väsby kanske det till och med kostade oss segern, då spelarna slarvade bort tre säkra poäng.

Djurgården lär inte gå in med mer pengar för att täcka eventuella underskott, men Åtvidabergs kommun har äntligen insett vad ÅFF betyder för orten. Eller har de det? Under skrivandet av denna krönika har det uppkommit att det råder skilda meningar om hur stor summa kommunen kan ställa upp med som garant. Eftersom fotbollsgymnasiet drar in 7 miljoner kronor om året till kommunen och fotbollsgymnasiet inte kan existera utan ÅFF, ja då är det verkligen inte för mycket begärt att kommunen går in och stöttar.

Man kan ju också tycka att de kunde ha gjort det tidigare, men det är väl lite vår styrelses fel som inte har berättat hur besvärligt det har varit att få det hela att gå ihop. Vi får dock vara glada för den hjälp vi kan få. Eller ska vi vara det? Risken är ju att styrelsen kör på som vanligt och hoppas på det bästa. Eller törs vi tro på att vår förtroendevalda styrelse äntligen har lärt sig?

Fruktansvärt tunga poängtapp i slutet av matcherna
Efter den hemska avslutningen på 2004-års säsong, då vårt kära ÅFF tappade den allsvenska platsen på grund av att vi tappade flera matcher i slutminuterna hoppades vi att vi skulle slippa detta under denna säsong. Tyvärr fick vi istället uppleva detta oerhört traumatiska flera gånger under säsongen. Totalt släppte vi in nio mål under den sista tiominutersperioden av matcherna. Sju av dem var direkt avgörande för att vi tappade åtta poäng under den sista tiominutersperioden av matcherna.

Det började direkt i första omgången då Mjällby kvitterade till 1–1 i den 91:a minuten. I sjunde omgången slog Falkenberg in segermålet i 86:e minuten. I den 13:e minuten fick vi uppleva det fruktansvärda att ÅFF tappade 1–0 till 1–3 borta mot Väsby under de sista tio minuterna. Vi hoppades på en bra omstart mot Mjällby, men listerlänningarna kvitterade till 2–2 genom mål i 85:e och 86:e minuten. Därtill kan man lägga till att ÅFF hade 2–0 även hemma mot Frölunda men tappade till 2–2. Förutom betydelsen av de tappade poängen satte det sig även på självförtroendet. Det var inte bara jobbigt för oss på läktaren, spelarna måste ju också, i varje fall undermedvetet ha tänkt: ”vi får inte tappa nu igen”.

Fem gånger gjorde ÅFF mål under den sista tiominutersperioden av matcherna, men det var bara vid två tillfällen som det gav ett mervärde i form av poäng. Hemma mot IFK Norrköping kvitterade Arsim Gashi i den 81:a minuten och i sista hemmamatchen mot Väsby kvitterade Eddie Åhman i den 83:e minuten. Det senaste målet var dock mycket värdefullt. Det betydde att kontraktet säkrades.

Bedrövligt facit mot bottenlagen
En annan intressant betraktelse gällande hur ÅFF tog de 38 inspelade poängen var från vilka lag de togs. Av seriens fem bäst placerade lag tog Åtvid 14 poäng på de 10 matcherna (4 segrar, 2 oavgjorda och 4 förluster). Av de fem som placerade sig i mitten tog vi 15 poäng (4 segrar, 3 oavgjorda och 3 förluster). Av de fem sista tog ÅFF endast 9 poäng! (1 seger, 6 oavgjorda och 3 förluster). Alltså bara en seger mot bottenlagen! Detta är extra anmärkningsvärt eftersom de sämsta lagen i serien höll en väldigt dålig klass. Detta bevisar också hur lite ett markant spelövertag kan betyda för matchernas utgång.

Ofta fick vi höra vilken bra fotboll ÅFF spelade från spelare ledare till motståndarlagen och även från deras supportrar! Detta är ju roligt att höra när det går bra, men allt eftersom detta år fortskred blev det bara jobbigt och påminde om hur bra det faktiskt kunde ha gått om spelövertagen hade omsatts i flera mål.

Ville helst spela in på mållinjen
Totalt fick vi bara jubla över 36 mål (2004 – 55), vilket var en enorm besvikelse, men de fördelades enligt följande:
Närskott: 21 (2004 – 23)
Långskott: 4 (2004 – 9)
Nickmål: 5 (2004 – 11)
Efter friläge: 2 (2004 – 7)

Det var alltså en väldigt stor del skott från nära håll och det beror på att ÅFF försökte spela sig ända in på mållinjen. Det var inte många långskott som resulterade, men de som gjorde det var desto vackrare. Tommy Thelins skott i krysset mot Öster hemma var riktigt snyggt. Kristian Bergströms skott hemma mot Trelleborg hittade också krysset. Pontus Karlsson fick på en riktig rökare upp i krysset hemma mot GAIS. Hemma mot Falkenberg svarade Pontus också för ett riktigt vackert mål då han volleysköt upp i krysset.

Bara två mål kom efter friläge och bevisar också att de våra inte var tillräckligt snabba i att kontra. Med bara fem nickmål var vi inte heller tillräckligt effektiva i luften.

Fortfarande för dålig utdelning på fasta situationer
Utdelningen på fasta situationer var fortsatt svag, men ökade något gentemot 2004 då det bara blev 8 mål på det viset denna säsong blev det 11. Glädjande nog skruvade Kristian Bergström in 2 hörnor direkt i mål. Utöver de två målen gjordes 3 mål efter hörna, men bara ett med en direktnick (Yannick Bapupa i sista matchen mot BP). Totalt blev det alltså 5 mål på hörna (2004 – 4).

Imad Shhadeh gjorde ett vackert mål direkt på frispark hemma mot Örebro (2004 – 0). 3 mål gjordes efter frispark, men även här var det bara ett som nickades in direkt, Eddie Åhman hemma mot Väsby (2004 – 2). Ett mål föll efter Yannick Bapupas snurrinkast borta mot Ljungskile (2004 – 0). Vi fick bara en straffspark och den satte Imad Shhadeh hemma mot Öster (2003 – 2). Nog borde vi ha kunnat få fler straffsparkar om våra anfallare vågat satsa mer in i straffområdet.

Oerhört ineffektivt
2004 hade ÅFF ett bra rörligt spel och kunde rulla ut motståndarna genom att skifta med långa och korta bollar, samt utnyttja bredden på planen genom att snabbt byta kant. Denna säsong blev det för mycket småduttande, med ofta ett för lågt tempo och våra spelare var betydligt sämre på att få motståndarna att jaga genom att byta kant. Kantspelet var överhuvudtaget undermåligt, speciellt saknades kraft i djupledsspelet och det fanns för många spelare som förstörde många anfallslägen genom att hålla i bollen för länge.

Trots att Åtvid kunde ha översatt spelövertagen i betydligt fler målchanser var det bara GAIS, AIK och Örebro som hade fler avslut. Eftersom ÅFF var det tredje mest ineffektiva laget när det gällde att förvalta målchanserna blev det dubbel negativ effekt.

Det är naturligtvis ändå bra att ha ett bra grundspel, då finns det något att arbeta vidare på. Och när det väl fungerade och alla jobbade för alla ja då var ÅFF riktigt bra. Det är väl inget större snack om att när ÅFF spelade på topp så var laget bäst i serien. Detta hände tyvärr inte allt för ofta. Visst hade vi tur i lottningen av Svenska Cupen, men den andra halvleken mot de svenska mästarna Djurgården var ju otroligt bra! Det var ju ingen tvekan om att ÅFF då var det bästa laget och då i en match mot de svenska mästarna!
Förbättring på motståndarnas fasta situationer
När det gäller antalet insläppta mål, så sjönk de också kraftigt från 47 till 32. Glädjande nog släppte vi i betydligt färre mål på fasta situationer, 12 stycken mot 23, 2004. Fortfarande är dock siffran för hög. Efter hörna släpptes 6 mål in (2004 – 10) och efter frispark 2 (2003 – 4). Alla de 8 målen var dock kliniska nickar direkt på hörna/frispark, vilket visar på ett allt för svagt markeringsspel.

Inget mål släptes in direkt på frispark (2004 – 3) men 2 föll efter inkast (2003 – 4). Vidare förvaltades 2 av 2 straffar på ”fel” sätt (2004 – 2).

Trots att vi släppte in betydligt färre mål än 2004 var det många onödiga baklängesmål i slutet av matcherna. Tyvärr slutade laget spela många gånger i ledning och gång efter annan kunde motståndarna bjudas in och göra förödande mål.

Hur ska det gå om vi får ännu fler bortamatcher?
Precis som 2004 var utdelningen på bortaplan svag. Endast 14 poäng spelades under säsongen in utanför Åtvidaberg. Hur ska det då gå om vi under kommande säsong kommer att spela flera bortamatcher än hemmamatcher?

ÅFF brukar vara starka på höstsäsongen under udda år, men denna höst var för bedrövlig. Endast Trelleborg tog färre poäng än de 15 som vi lyckades skrapa ihop. Totals sett hade vårt lag väldigt svårt att vinna trots att vi var med i varje match. Tillsammans med Ljungskile spelade vi flest oavgjorda matcher, 11 stycken. Av de 10 matcher som vi förlorade var 9 med uddamålet och 8 av dem med 0–1. Den matchen som inte var uddamålsförlust var bortamatchen mot Väsby som slutade 1–3, men där ledde de våra med 1–0 till den 81:a minuten!

Till sist var det hela 14 poäng upp till GAIS på den allsvenska kvalplatsen, men genom att inte sluta spela vid ledning, samt ett bättre målskytte kunde detta stora gap ha ätits upp genom ett betydligt bättre resultat i de nämnda matcherna.

Men nu hade vi ju för dåligt med målskyttar och med långtidsskador på André Ghanbari, Elvir Spahovic och Blaise Mbemba, samt kortare skadeperioder på andra spelare, blev truppen för tunn. I några matcher fanns det egentligen ingen att byta med, då det bara satt juniorer på bänken, så var det borta mot AIK, ändå stod ÅFF upp bra. Märkligt nog hade Åtvid många borta också i hemmamatchen mot AIK. Trots att Åtvid hade de svagaste laguppställningarna under säsongen i matcherna mot serievinnaren, så var vårt lag värt poäng i båda matcherna.

Med massor av juniorer på bänken liknade säsongen den i tvåan 2001, då gick det bra, men för att nå allsvenskan räcker det inte. Kommande säsong ser truppen ut att kunna bli lite bredare.

Mer balanserad trupp 2006
Det finns förhoppningar om att 2006 kan bli ett riktigt bra år. Det känns som att truppen är betydligt mer balanserad. Det var naturligtvis tråkigt att Richard Ekunde och Ola Svensson försvann, men de andra som har lämnat passade inte riktigt in i ÅFF.

Under året var inte backlinjen optimalt komponerad, men om André Ghanbari får vara hel och frisk kan han bli den optimale vänsterbacken. Eddie Åhman och Daniel Johansson har visat sig vara ett stabilt mittlås tidigare och kan säkert fortsätta att vara det. Till höger kommer Fredrik Elgström bättre till sin rätta och Örjan Bäckstrand samt Blaise Mbemba är goda alternativ beroende på hur offensivt vi vågar spela.

Om Imad Shhadeh stannar kvar, kanske han ändå kan få en nytändning, om han inser att ingen allsvensk klubb vill ha honom, och då kan han tillsammans med Kristian Bergström och Martin Jönsson fortsätta lika bra som de gjorde 2004. Om Imad lämnar tror jag ändå att Christoffer Karlsson kan utvecklas genom att få förtroendet. Daniel Lundqvist är också ett alternativ om man vill få in någon mera utpräglad kantspelare.

Anfallet känns betydligt starkare då vi inte längre har spelare som har svårt att jobba utan boll och inte vill släppa trasan. Mats Haglund som center med Pontus Karlsson eller Sheriff Suma på vänsterkanten och Tommy Thelin eller Dago Funes på högerkanten ser riktigt intressant ut.

Viktigt med en bred trupp
Kanske kan vi också få ett eller ett par tillskott från Djurgården för att bredda truppen ytterligare. Det skulle naturligtvis kännas bra. Att ha en bred trupp för att ha fler alternativ, skapa mer konkurrens och inte vara så skadekänsligt är en klar konkurrensfördel. Att ha flera spelare att tillgå på träning gör också att man kan spela tvåmål på större plan. Så har det inte varit under säsongen, utan de har tränat på en mindre yta och detta har spelarna tagit med sig till matcherna då inte hela spelplanen utnyttjades till fullo.

Träningen kanske också har varit väl hård ibland. De nya spelarna har haft svårt att orka med under de senaste säsongerna och har blivit skadade. En ökning av individuell träning på olika områden vore fördelaktig. En del spelare mår bra av att träna mycket andra inte. Naturligtvis måste varje individ ta sitt eget ansvar att sköta träningen, så det gäller att ha den typen av spelare som har stor självdisciplin.

I Åtvidaberg håller en uppvärmd konstgräsplan på att färdigställas, eller är den redan klar? Det ger naturligtvis fina träningsmöjligheter för vårt lag, men längre fram behöver laget förstås träna på fullstor plan.

Om
Det har varit mycket negativt med alla tråkigheter kring flytt av matcher, men omm (om och endast om):
Vår styrelse tar sitt förnuft till fånga och lägger vansinnesplanerna på is om matcher i Linköping
Vår styrelse lär sig hantera ekonomin och inte går sin egen väg utan agerar som den förtroendevalda styrelse av medlemmarna som de faktiskt är

Ja, såren efter denna fasansfulla säsong är svårläkta, men om dessa båda punkter infaller kan man börja känna glädje i tillvaron igen.

Om dessutom:
• Kommunen inser att fotbollsgymnasiet finns tack vara ÅFF och inbringar 7 miljoner kronor till kommunen om året och vill satsa på ÅFF
• Djurgården fortsätter sitt samarbete med oss och lånar ut ett par spelare

– Ja, då tror jag att vi kan få ett riktigt fint fotbollsår framför oss. Kan dessa fyra punkter uppfyllas torde vägen ligga öppen mot allsvenskan och Europa!

UEFA-cupspel är ofattbart stort!
Bara för att målsättningen sänks till att var ett topplag, behöver inte det betyda att vi inte skulle kunna nå allsvenskan. Tvärtom ser truppen bättre ut än 2004. Sedan har vi det fantastiska europaspelet att se fram emot. Det är ju egentligen helt osannolikt att vi ska spela i UEFA-cupen! Tyvärr har denna framgång grumlats av det hemska vi har fått uppleva i höst.

Naturligtvis blir det svårt att gå långt i turneringen och det är ju tråkigt att vi inte lär få se vårt fina lag spela europacupspel på Kopparvallen, men det är ju något som vi sedan länge har förstått att vi inte skulle få göra. Når vi själva huvudturneringen kan det dock bli ett riktigt storlag och om det inte blir det, så ökar ju chansen att ta sig till det gruppspel som Halmstad nådde.

Europaspel för mitt kära ÅFF är någonting som jag har drömt om, men knappt trodde att jag skulle få uppleva, men nu är det så och det är fantastiskt stort. Det normala hade ju varit att nå allsvenskan först och Europa sedan, nu får vi ta det i omvänd ordning, om vår förtroendevalda styrelse äntligen inser att jobba för Åtvidabergs Fotbollförenings bästa!

FÖR ÅFF PÅ KOPPARVALLEN!

Torbjörn Nilsson 

Almer Ljutika2006-01-07 12:12:00

Fler artiklar om Åtvidaberg

Benjamin Tannus om tiden i Åtvidaberg, genombrottet i Högaborgs BK och åren i juniorlandslaget