Uefacupen är fantastiskt stort
Uefacupen är fantastiskt stort
Uefacupen är fantastiskt stort
Kan Uefacupen vara något att ha? Ja, det är något så fantastiskt stort så det går inte riktigt att fatta. Inte ens efter den fantastiskt resan ner till Luxemburg för att se vårt älskade Åtvidabergs FF ta sig vidare till den andra kvalrundan kan man riktigt förstå vidden av detta.
I Europacupernas begynnelse var inte intresset allt för stort, i varje fall inte från vårt land och det berodde naturligtvis på att de stora framgångarna uteblev. ÅFF:s skräll mot de regerande cupvinnarcupmästarna, Chelsea, var dock banbrytande för Sverige. Och att vårt lag tvingade Bayern München till straffar 1973 var en försmak att svenska lag visst kunde lyckas internationellt. Åtvids största framgångar i cupspelet är kvartsfinal i cupvinnarcupen 1971/72 och i Europacupen 1974/75. Längre än så hade inget svenskt lag nått tidigare, men Malmö FF lyckades nå ända fram till Europacupfinal 1979. Nottingham Forest blev dock för svårt i finalen och engelsmännen vann med 1–0. Detta var för tidigt för att jag ska komma ihåg, men IFK Göteborgs Uefacupsegrar 1982 och 1987 minns jag väl. Detta var naturligtvis inget som gick obemärkt förbi.
Spel i Europa var och är något riktigt stort. Och det blir inte mindre av att svenska lag under de senaste åren haft betydligt svårare att hävda sig. Det blir inte mindre stort av att man möter lag vars spelkvalitet inte är den bästa. Att få representera Sverige i Europa är något som är få förunnat.
För mig har det alltid varit en av årets höjdpunkter när de olika europacuperna har lottats. Förr om åren visades också matcherna p TV, från första omgång och det var riktigt intressant att följa. Naturligtvis drömde man att ÅFF skulle få spela i Europa igen, men det verkade väldigt avlägset. Åtvid låg i den näst högsta divisionen när jag började hålla på laget och i första hand gällde det att gå upp i allsvenskan för att sedan ta nästa steg mot Europa. Om Europaspel var en avlägsen tanke i mitten på 1980-talet, vad var den då under de fruktansvärt tunga åren i division III 1992 och 1993!
Nu är det inte någon dröm längre. Det är realitet. Det är svårt att tro det men Åtvidaberg FF spelar faktiskt i Uefacupen! Att nå allsvenskan är stort men att spela i Europa är ännu större. Det var 31 år sedan sist men nu är vi där igen och det gäller att suga på karamellen medan den varar.
Vi var 20 stycken som inte för allt i välden ville missa vårt älskade lags återtåg ut i Europa igen. Visst var vi fler som följde Åtvids ”hemmamatch” i Norrköping, men precis som i serien ingår ju även bortamatcher. Sju personer valde att åka ner till Luxemburg på egen hand och vi andra tretton åkte ner med en bussresa arrangerad av Kopparslagarna. Vi valde att åka ner samma dag som matchen för att bara behöva sova över en natt. Det innebar dock att det blev en väldigt lååång dag. Klockan fyra på morgonen avgick bussen från Mecka och två timmar senare anlände vi till Skavsta. Efter att Kopparslagarnas ordförande, Joakim Gustavsson, blivit intervjuad av Sveriges Radio Östergötland checkade vi in på flygplatsen och 07.00 lyfte planet.
Efter två timmars flygresa landade vi i Frankfurt. Det var en varm och fuktig luft som nästan stack i näsan när vi klev av planet, men vi stannade bara i staden i en timme innan avresa med buss till Luxemburg följde. Efter ytterligare två timmar var vi framme och checkade in på ett hotell i Luxemburgs centrum. Tröttheten syntes i många ögon, men vi såg alla fram emot europaäventyret. Efter lite vila, god mat och dryck var det dags att ta pendeltåget till Ettelbrück. Det var bara dryga två mil så det tog bara cirka 20 minuter innan vi var framme. Tänk att vi snart skulle se vårt kära ÅFF spela i denna ort!
Vi sammanstrålade med de andra sju som hade åkt ner till Luxemburg tidigare och förväntansfulla värmde vi upp på en pub i staden. Vi marscherade sedan i gemensamt till stadion Stade am Deich . Det var en riktigt häftig känsla att vandra fram bland allt folk på gatorna, men när vi kom fram till stadion var det tunnsått. Och vilket stadion! Det var inte utan att man reagerade, varför vi inte fick spela på Kopparvallen när Etzella fick spela på denna ”Stadion”? Ja, det är en fråga som vi väldigt gärna vill ha svar på. Visserligen fanns det en fin sittplatsläktare under tak, men den inhyste bara några hundra. Det räckte dock för det vara bara 453 som löst entré.
Vi 20 ÅFF-fans blev väl bemötta men det var ingen som visade oss var vi skulle vara. Lite skillnad mot ”hemmamatchen” i Norrköping där en av oss först efter en lång diskussion fick tillåtelse att föra in en nappflaska till sitt barn på arenan. Det gick också bra att ta kort utan att några vakter använde våld som i Norrköping. Två poliser fanns på arenan och sex-sju publikvärdar, mer behövdes inte och det gjorde det inte i Norrköping heller. Synd bara att inte samma regler verkar gälla i olika länder inom Uefa, vilket borde vara en självklarhet. Synd också att publikvärdar och vakter i Norrköping inte är av mänskligare natur.
Under den första halvleken satt vi mitt på sittplatsläktaren och gav vårt kära lag ett fantastiskt stöd. Vi har dominerat på bortaplan många gånger förr, men att göra det i ett annat land, i Uefacupen! Ja, det kändes riktigt stort. Hemmalaget hade ingen klack överhuvudtaget så det var bara ”HEJA, HEJA, HEJA BRUKET” – ”ÅFF ÄR DOM BÄSTA” som ekade över ”stadion”. Spelmässigt var inte den första halvleken någon höjdare. Det slarvades en del i passningsspelet och hemmalaget bjöds in i matchen på ett helt annat sätt än i Norrköping. Det ska också sägas att Etzella var klart bättre än två veckor tidigare, men trots att de hade en del boll skapade de inte mycket. Det gjorde å andra sidan inte ÅFF heller, förrän i slutet av halvleken då Pontus Karlsson och Martin Jönsson hade var sitt jätteläge, men försvararben och målvakt kunde rädda.
I den andra halvleken gick vi över på andra sidan planen och stod på ståplats. Det gick alldeles utmärkt för vakterna och varför skulle det inte göra det? Det gick också alldeles utmärkt ute på planen. En kvart in på halvleken fick ÅFF en frispark en bit in på Etzellas planhalva. Kristian Bergström slog den och Martin Jönsson kunde nicka in 0–1 och det stora jublet utbröt på läktaren. Härligt! Underbart! Tio minuter senare bröt Tommy Thelin in i straffområdet och blev fälld av Claudio Da Luz. Daniel Johansson stegade fram och satte säkert 0–2 bakom målvakten Jailson Moreira. Med tio minuter kvar fick vi en ny straff efter att bollen tagit på en Etzellahand. Daniel visade på storhet genom att överlåta straffskyttet på Christoffer Karlsson. Vår 18-årige juniorlandslagsman gjorde inget misstag utan prickade säkert in 0–3, och gjorde därmed sitt första mål i a-laget. Och det i Uefacupen! Fantastiskt stort naturligtvis.
Efter 4–0 hemma var det nästan avgjort innan returen, men hade hemmalaget gjort ett par mål i första hade det blivit oroligt. Nu var det aldrig någon fara på taket och nog hade det känts som lite av ett antiklimax om vi inte hade vunnit returen också. Nu blev det tillslut en ny övertygande seger och sammanlagt gick vi alltså vidare med hela 7–0! Även om motståndet inte var det bästa är det ju fantastiskt. Visst vi hade tur med lottningen, men ska vi skämmas för det? Nej. Kan man begära mer än att man vinner med 7–0? Nej.
Det var flera förståsigpåare som innan cupspelet tyckte att Sverige skulle skämmas över att lag som Åtvidaberg skulle representera landet. Att förbundet skulle tänka om och att bara vinnaren av Svenska cupen, om ens det, skulle ge en Uefacupplats. Men det är väl liksom lite av meningen att det ska ge lagen en extra morot att satsa på cupen. Tyvärr verkar det som om de allsvenska lagen tar allt mindre allvar på cupen. Men ska vi skämmas för att vi tog o ss till final? Knappast. De allsvenska lagen har ju alla haft sin chans men har slarvat bort den. Av någon märklig anledning verkar inte de svenska lagen heller ta spelet i Europa på allvar heller, för hur ska man förklara IFK Göteborgs fiasko? Gefle har helt andra resurser, men visst borde de ha klarat sina motståndare. Säkert hade de också gjort det om de hade fått spela sin hemmamatch på Strömvallen, men i Sverige väljer man att tolka regelverket helt annorlunda gentemot i Luxemburg.
Efter det härliga avancemanget begav vi oss tillbaka till Luxemburg och efter en sen måltid var det många trötta men lyckliga ansikten. Efter en lååång, men underbar dag var det äntligen dags för lite sömn. Dagen efter åkte vi tåg till Belgien och Charleroi för att ta flyget hem till Sverige. Spelarna tog samma flyg hem och naturligtvis blev det stort jubel när våra hjältar äntrade flygplatsen. 23.00 var vi tillbaka på svenska mark efter en fantastisk upplevelse. Nu hoppas vi på en ny underbar färd – alla till Bergen!
Torbjörn Nilsson