En underbar Norgehistoria
Efter avancemanget från den förta kvalomgången i Uefacupen lottades de våra mot de Norska serieledarna Brann i den andra kvalomgången. Tyvärr kunde vi inte följa lottningen eftersom vi befann oss på ett tåg i Belgien på väg hem till Sverige efter den första kvalrundan. Via telefon fick vi beskedet. Man blev allt lite besviken, det var ingen drömlottning.
Brann var en svår motståndare och resan skulle bli besvärlig. Vi var tvungna att ta oss genom alla berg till Norges västkust för att se vårt kära lags fortsatta Europaäventyr i Bergen. Det visade sig också att det skulle bli en dyr resa. Det kändes lite olustigt att det skulle bli dyrare att åka till ett granland än vad resan till – Tyskland, Luxemburg och Belgien – kostade.
ÅFF i Europa tillhör dock inte till vanligheten och vi var tolv stycken som verkligen inte ville missa denna höjdpunkt i livet. Fyra stycken valde att ta flyget medan vi åtta andra tog tåget. För de flesta började tågresan i Mecka, men jag klev på i Linköping 08.10 på onsdagen den 9 augusti. Färden gick vidare via Mjölby och Hallsberg. När vi nådde Degerfors tvingades vi dock ta bussen till Karlstad på grund av arbete med rälsen. Detta gjorde att vi kom fram till Oslo en timme senare än beräknat (15.40). Det gjorde dock inget för vi skulle inte fortsätta färden mot Bergen förrän 23.10.
Innan avfärden besökte vi en krog där de hade svensk TV. Det var extra angeläget eftersom vi ville följa Stefan Holms guldjakt i EM. Det blev dock bara brons, men vi misströstade inte allt för mycket. Vi hade fått i oss lite god mat och dryck och hade vårt mål framför oss! När vi gick tillbaka till tågstationen hittade jag en norsk tidning och i den stod att läsa att Brann skulle ställa över massor av spelare och från senaste matchen mot Start fanns bara fyra spelare med i den startelva som skulle möta ÅFF. Branns tränare, Mons Ivar Mjelde, menade att om de inte lyckades slå Åtvid ändå så hade de inte tillräckligt bred trupp.
Efter förlusterna mot Sundsvall och Umeå såg det inte allt för bra ut och man var rädd för ett ras i Bergen. Men efterhand växte förtroendet för vad våra mannar skulle kunna utföra och Branns sviktade form på sistone och underskattningen gentemot oss stärkte vår tro om stordåd!
Tågkupéerna på nattåget till Bergen var över förväntan, men själv hade jag svårt att sova. Det var ju en sådan stor dag som väntade på andra sidan bergen!
På morgonen fick vi som var morgonpigga se en fantastisk utsikt genom fönstren, med djupa dalar och höga berg. Klockan halv sju var vi framme i Bergen och var tvungna att kliva av tåget. Det kändes lite tungt, det var ju långt kvar till matchstart. Vi visste inte riktigt vad vi skulle hitta på innan dess, men vi vandrade neråt staden och hamnen. Väl där kom någon på den eminenta iden om att vi skulle ta Fløibanen upp till ett berget Fløyen för att sedan se en fantastisk utsikt över staden Bergen. Efter ett tag såg vi Stadion och visst kändes det rysningar genom kroppen. 19.00 skulle vi se vårt kära ÅFF spela där! När vi hade varit uppe på berget ett bra tag fick vi se flera bekanta ansikten. Hela spelartruppen hade nämligen tagit sig upp på berget för en liten utflykt på matchdagen. Det var fantastiskt roligt att träffa dem och de verkade tycka det också. Det kändes som en avslappnad stämning rådde bland spelarna och det lovade gott inför matchen.
Efter vistelsen på berget åt vi gott på en restaurang. Där berättade en holländare att han mycket väl kände till Ralf Edström. Sedan tog vi det lite lugnt ute i det gröna för att sedan våldgästa de andra fyra som kommit med flyget på deras hotellrum. Det var härligt att träffa dem. Vi skulle ju behöva allt folk för att göra oss hörda på läktaren. Tillsammans gick vi sedan ner till en fotbollspub där Brannsupportrarna höll till. Det rådde verkligen en kamratstämning där som sig bör när Kopparslagarna kommer på besök. Vi fick också oväntade förstärkningar i form av två ÅFF-are från Trondheim!
Till Brann Stadion åkte vi sedan i samma buss som Brannsupportrarna. I bussen drog vi igång våra ramsor och kanske var det redan där som vi knäckte hemmalaget…
Det var en häftig känsla när vi kom fram till Stadion och fick se våra blåvita hjältar som skulle möta Bergens stolthet Brann. Det var dock färre personer på plats än vad vi trodde och till vår förvåning kunde vi mycket väl göra oss hörda på läktaren. Vi fick inte ens något motstånd! Det var en overklig men fantastisk känsla att vår lilla klack dominerade fullständigt mot det lag som av många ses som det främsta publiklaget i Norge.
Ute på planen började också de våra bra och höll till nere vid Branns mål under de första minuterna. Därför kom hemmalagets ledningsmål i den fjärde minuten som en chock och lättvindigt var det också. Efter ett inlägg från höger var Johan Niklasson slapp i sin markering och Migen Memelli kunde enkelt nicka in 1–0 vid den främre stolpen. Henrik Gustavsson i målet var också väl passiv. Efter målet såg det inte allt för bra ut, då norrmännen var farliga med sina inlägg. Det gick dock oftast väldigt långsamt när Brann höll i bollen och defensivt fanns stora luckor. I den 14:e minuten var Mats Haglund helt ren vid den främre stolpen, men på det fina inlägget av Sheriff Suma nickade han utanför. Tre minuter senare fick Pontus Karlsson en lika fin boll i samma läge av Suma men Pocke missade bollen. Typiskt nog när ÅFF hade tagit över kom nästa kalldusch. Hörnan från Nicolay Misje var löst slagen nära mål, men Fimpen gick ändå inte ut på den och Migen Memelli kunde enkelt pricknicka in den från den bortre stolpen. Vad var det frågan om! Vilken fruktansvärt hemsk start på matchen! Chocken hade inte lagt sig förrän Brannförsvaret visade sig från sin givmilda sida. En Brannspelare misslyckades med sin bakåtnick och Mats Haglund kunde snappa upp bollen och reducera till 1–2. Fantastiskt! Kristian Bergström fick en fin möjlighet att kvittera innan paus, men från fritt läge träffade han mitt på målvakten Johan Thorbjørnsen med sin kanon.
I den andra halvleken anföll ÅFF mot det mål där vi fanns bakom. Och bara tre minuter in på halvleken bröt Pligg in från höger och fick läge. Jag skrek skjuuuuttt. Och nog gjorde Pligg det. Och som han gjorde det! Det var knappt vi trodde våra ögon när bollen for upp i det bortre krysset. Helt underbart! Nu var vi ju verkligen med i matchen.
Brann började dock inse faran och började plocka in flera tongivande spelare som de hade låtit börja på bänken. Bland annat kom landslagsspelaren Martin Andresen in på mittfältet. Hemmalagets attacker blev farligare och en kvart in på halvleken var det färdigt. Efter en hörna kom bollen tillbaka i straffområdet och de våra var ovaksamma med omorganiseringen och åter var det denna Migen Memmeli som var framme igen. Från en helt fri position i straffområdet gjorde han inget misstag utan satte 3–2. Resultatet var dock ingen katastrof, men de våra vaknade åter till liv.
I den 63:e minuten fick Pligg skottläge igen men sköt strax över. Två minuter senare nickade Pontus Karlsson strax utanför och efter ytterligare en minut fick Martin Jönsson chansen men avvaktade för länge och chansen rann ut i sanden.
Med 20 minuter kvar tvingades tremålskytten Migen Memelli bryta matchen och eftersom norrmännen gjort alla byten tvingades de spela med en man mindre under matchavslutningen. Trycket mot Brannmålet blev allt större och i den 77:e minueten var det riktigt nära. Närmare går knappas t att komma. Åter var det Kristian Bergström som kom i fint skottläge och fick på en riktig kanonträff, men bollen gick i ribban och studsade via mållinjen och ut. Aj, aj aj!
Men vi skulle få ett mål till. Pontus Karlsson hade inte haft sin bästa dag, men så bröt han in från höger precis som Pligg gjort tidigare och fick läge med vänstern. Pocke tvekade inte utan skruvade elegant in bollen i det bortre krysset. Glädjen på läktaren går på intet sätt att beskriva! Helt otroligt. Tre mål borta mot Brann! Vem hade trott det? Efter slutsignalen var dock känslorna kluvna, det va ju så nära ytterligare ett mål. Pliggs ribbskott tänker jag naturligtvis på men också det som skedde i den 89:e minuten när Pligg fick chansen i straffområdet men prickade stolpen!
I returen skulle Brann säkert komma med sitt starkaste manskap och då skulle vi verkligen ha behövt åtminstone ett mål till. Det hade dessutom varit rättvist. Trots detta var det en fantastisk upplevelse. Naturligtvis. Trots att Brann ställde upp med ett reservbetonat lag var det en enastående prestation av de våra. Det man var mest nöjd över var den respektlösa inställningen gentemot det norska storlaget samt viljan att spela offensiv anfallsfotboll. Försvarsarbetet vid Branns mål var dock inte speciellt bra och kan våra mannar bara hålla koncentrationen på topp i returen, ska det nog kunna gå vägen. Även om Brann kommer med ett starkare lag kommer Åtvid att få chanser. Brannförsvaret är nämligen inte speciellt stabilt även med ordinarie manskap. Bara en försvarare saknades mot Åtvid.
Vad man, åter blir besviken på, är att vi inte får spela våra Uefacupmatcher på Kopparvallen. Brann Stadion är en stor fin stadion med plats för nästan 20 000. Den håller på att byggas ut ytterligare, men inte ursäktar det den usla säkerheten. På Kopparvallen finns stängsel runt hela arenan, men på Brann Stadion fanns det vare sig vakter eller stängsel mellan oss i bortaklacken och spelplanen. Det är sorgligt att de stora klubbarna och de små i Luxemburg ska särbehandlas!
Vi behöver dock inte misströsta allt för mycket. För var vi än må spela så har vi fortfarande chansen att se mer av Europa. Alla till Växjö!
Torbjörn Nilsson