En underbar historia!
Fantastiskt, Underbart!
Ja, det finns egentligen inte ord för det som vi fick uppleva på Värendsvallen i torsdags kväll. Att vara en inbiten supporter till ett fotbollslag är ofta väldigt tärande och medför psykiskt lidande. Man har väldigt höga krav, och det är väl en förutsättning för att nå någonstans, men det gör också att man ofta får uppleva besvikelsens fasor vid motgångar. Slutminuterna i torsdags, var också ett prov på psykiskt lidande. Och detta av ett mått som i en utomidrottslig svär måste vara oerhört svårt att greppa. De fasansfulla minuterna efter Branns kvitteringsmål kändes som timmar. Långa timmar. Timmar som aldrig ville ta slut. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag visste inte var jag skulle göra av händerna. Ja, jag befann mig i ett tillstånd som i det närmaste kan kallas upplösningstillstånd. Det var som om varje cell i kroppen irrade omkring i min kropp i ett totalt kaos.
Men till sist kom det en slutsignal. Och, ja. I ett sådant ögonblick är det värt all uppoffring. Det är då man, efter år av traumatiska upplevelser på olika plan, får sin belöning. En belöning som är så fantastisk, så underbar att man under flera dagar befinner sig i ett ständigt lyckorus. Glädjetårar kommer då och då, men leendet från läpparna är konstant. Man flinar stundtals upp sig ordentligt och skakar på huvudet. Är det verkligen sant! Det är ett välbefinnandetillstånd som det är svårt att finna motsvarighet till.
Det är sådana här stunder man drömmer om, för att orka med de svåra tiderna. När vi åkte ur division I 1989 fanns det bara ett sätt att klara av traumat. Det var att vi skulle komma tillbaka. Att drömma sig in i den oerhörda känslan att komma tillbaka. Traumat blev ännu större när vi kanade ner i division III. Men på så sätt blev då belöningen på Grebovallen, den 7 oktober 1995, desto större. Trots förlusten mot Motala AIF med 0–1 gick vårt kära ÅFF upp till division I igen efter sex år av misär. Varje dag, varje timme. Ja, nästan varje minut såg jag fram emot den dagen vi åter skulle gå upp i ettan. När det väl var realitet var det helt ofattbart. Den känslan alltså! Det var en helt otrolig upplevelse. Än idag ryser jag fortfarande när jag tänker tillbaka på den dagen. Känslan var likadan i Södertälje 2001. Då vi efter en fantastisk höst och kvalseger över Syrianska lyckades ta oss upp i Superettan igen.
Den känslan var också densamma som i torsdags och när vi på vägen hem stannade till i Grebo för att släppa av några ÅFF-fans precis utanför Grebovallen, var parallellen än mer slående. Men att svara för en jätteskräll i Uefacupen, vilka många liknar vid den mot Chelsea 1971, det slår ju ändå det mesta.
Kristian ”Pligg” Bergström var med om att sparka upp ÅFF till division II 1993 och var även en av hjältarna på Grebovallen 1995. Nu var han med om att föra Åtvid vidare i Uefacupen. Det är helt enastående att en spelare kunnat ta det enorma steget från division III till Uefacupen i sin egen moderklubb!
En ungdomlig Pligg var stöttespelare vid avancemangen 1993 och 1995. Med flera års rutin var 32-åringen en stor bidragande faktor till torsdagskvällens fantastiska avancemang i Uefacupen. I Bergen för två veckor sedan var Kristian planens gigant och gjorde även det fantastiska 2–2-målet, med ett välriktat skott i krysset. Det kunde ha blivit fler men ribba och stolpe stod i vägen. I torsdags fick inte Pligg samma utrymme att briljera, men passningen fram till Mats ”Hagge” Haglund i den 34:e minuten var så nära perfekt det går att komma. Mats såg dock ut att vara efter i duell med en Brannspelare, men Hagge skickade iväg högerbenet och fick precis iväg skottet innan Brannspelaren hann täcka. Målvakten Håkon Opdal var bortspelad. Ruset i huvudet steg och tiden stod plötsligt stilla, men tiden stod inte stilla det vara bara i mitt huvud som tiden stannade. Bollen den rullade mot mål, ruset steg ännu mer. Den kan faktiskt rulla in i mål! Den gör det! Bollen rullar i mål! JAAAAAAAAAAAA. Helt makalöst vi har gjort 1–0! Vilken glädje! Helt obeskrivbart!
Man var allt lite orolig innan matchen att Brann skulle pressa på som sjutton i början och få ett tidigt ledningsmål. Nog hade norrmännen ett visst tryck inledningsvis, men precis som i Bergen, gick det oftast långsamt och de våra kunde enkelt hålla stången. Stundtals blixtrade dock Brann till med en tempoväxling, men mer än några halvchanser blev det inte under den första halvleken.
ÅFF låg väldigt lågt med laget i inledningen av matchen, men efterhand vågade våra spelare lite mer framåt utan att offra allt för många spelare i defensiven. Mer behövdes inte heller för att Hagge skulle göra 1–0.
I den andra halvleken var det faktiskt Åtvid, genom Pontus Karlsson som hade ett par jättelägen att öka på till 2–0, men en försvarare hann rensa på mållinjen och Opdal tvingades göra en riktigt bra räddning på Pontus skott.
Efterhand kom Brann allt mer och chanserna blev allt farligare i slutet av matchen. De våra visade dock på en inställning som var helt fantastisk. Inte nog med det. Trots en oerhört regntung plan, som måste ha sugit musten ur våra spelare, kunde de behålla lugnet och hålla sina positioner. Bollen, ja den skulle bara boooooort! Branns anfallsförsök handlade mest om inlägg från kanterna, men sedan var det stopp. Allt stångades bort att våra hjältar. Ja, nästan allt. Björn Dahl nådde högst på en hörna i den 86:e minuten och de fruktansvärda minuterna följde. Men våra hjältar ute på planen höll tätt och klarade det få trodde – slog ut norska serieledarna Brann!
Henrik ”Fimpen” Gustavsson ingav ett lugn för resten av laget med resoluta ingripanden vid Branns alla inlägg och fick även göra ett par riktigt svettiga räddningar. Försvaret var fantastiskt, med Daniel Johansson som sammanhållande. Danne vann nog alla nickdueller och bibehöll kylan trots att trycket ökade mot slutet. Johan Niklasson vann också det mesta i luften och rensade undan förlupna markbollar. Eddie Åhman ger alltid sitt yttersta, men hans form har varit svajig denna säsong. Men denna gång höll han igen med tjuvrusningarna. Blaise Mbemba var otroligt nog ännu ettrigare än vad han brukar. Jag trodde inte att det var möjligt. Missade han och kom efter, så kämpade han sig ifatt och redde ut situationen ändå.
På mittfältet vågade Christoffer Karlsson och Martin Jönsson hålla i bollen och gav på så sätt laget lite andrum. De båda gjorde förövrigt ett mycket gott defensivt jobb, med många viktiga bollerövringar. Kristian Bergström har jag redan nämnt, men han kan inte nämnas nog. I den 83:e minuten kom han helt ren men revs ner av en Brannspelare. Naturligtvis borde det ha varit en frispark i farligt läge och målchansutvisning, men otroligt nog blåste domaren Marek Mikolajewski frispark för Brann!
Sheriff Suma och Pontus Karlsson på kanterna fick sina chanser att komma fram och Pontus hade tre fina mållägen. De båda höll sina defensiva positioner väl och speciellt Suma kunde hålla i bollen på ett bra sätt. Längst fram jagade Mats Haglund ensam. Tufft var det, men en gång kom han igenom och det räckte. Tommy Thelin kom in och spelade sista 25. Tommy fick inte mycket boll på topp men hade en fin chans att avgöra tillställningen, men målvakten kunde rädda.
Detta var en heroisk insats av våra ärade hjältar. En insats som man är mycket glad att få vara med om. Spel i Uefacupen, det är ju inte klokt. Lilla Åtvidaberg i fotbollseuropa igen. Man har naturligtvis drömt om detta, men att man verkligen skulle få uppleva detta är helt makalöst!
Den här bragdmatchen av våra hjältar ger också en bekräftelse på att vårt lag, Åtvidaberg, verkligen kan försätta berg. Nog har vi hoppats på bättre resultat i Superettan. Och nog har det känts som om våra mannar ute på planen kan betydligt bättre än vad som presterats. Nu vet vi vad våra hjältar kan kan uträtta.
I Norge ställde Brann över flera ordinarie spelare, men denna gång kom de med absolut bästa laget. Men vad hjälpte det. Deras försvar visade sig åter från sin givmilda sida ett antal gånger och tempot i anfallsspelet var fortsatt lågt. Jag har dock ändå svårt att se att andra svenska lag som bara har en stark defensiv att luta sig emot skulle ha klarat Brann. Nyckeln till vår framgång är att vi förutom en stark defensiv har flera kreatörer ute på plan som kan håla i bollen och göra det oväntade. Ett stereotypt lag hade aldrig gjort tre mål i Bergen. Visst vi hade lite flyt i torsdags, men Brann hade ännu mer flyt för två veckor sedan, så ingen kan påstå något annat än att vårt avancemang var av rättvis karaktär.
En annan aspekt att väga in är att, som liten klubb blir man motarbetad och måste kämpa sig fram. Det klagas på att svensk fotboll inte kommer någonstans i Europa, men är det så konstigt. Svenska fotbollsförbundet verkar ju inte vilja att svenska lag ska gå vidare i cupen. Både i Luxemburg och i Norge har de brutit mot Uefas regelverk, men i Sverige ska allt följas hur dumt det än är. Sunt förnuft existerar inte. De sade att de skulle vara hjälpsamma med en arena när Idrottsparken var upptagen, men det skulle kosta 250 000 att hyra Råsunda. Är det hjälpsamhet! Förbundet vill prompt att ÅFF ska spela bortamatchen mot Väsby den 8 september. Det innebär i sådana fall att matchen mot Grasshoppers blir den fjärde matchen på elva dagar. Det tycker tydligen förbundet medger till en god uppladdning inför fortsatt Uefacupspel!
Sedan är det media. Ingen svensk TV-kanal direktsände matchen. Det är ju helt otroligt. Enda lag i Europa och chans till jätteskräll. Det fanns ett stort intresse från många ute i landet att se matchen men ingen nappade. Mats Olsson på Expressen åkte ner och tittade på Trelleborg – Lanskrona i Superettan framför denna Uefacupmatch. Man tror inte att det är sant! SVT-sporten hade inte ens ett kamerateam på plats för att få bilder till Sportnytt!
Nej, varken fotbollförbundet eller media vill att svenska fotbollslag ska nå ut i Europa! Men deras vilja tänker vi inte gå tillmötes. Grasshoppers i nästa omgång blir givetvis en svår nöt att knäcka men vårt älskade Åtvidaberg kan som sagt försätta berg!
Torbjörn Nilsson
