Krönika: Att de våra aldrig lär sig
Så har historien åter upprepat sig. Med Peter Swärd vid rodret har vi utvecklat ett eget, vägvinnande, spel. Men då det var dags för derby mot IFK Norrköping så dög det ju inte att fortsätta med det spelet som varit så framgångsrikt på Kopparvallen.
Utan, i vanlig ordning, skulle en taktisk förändring till för att förvirra motståndaren. I själva verket är det våra egna spelare som blir förvirrade av en förändring i en sådan här oerhört viktig match. Av historien har alltså våra ledare inte lärt ett enda dugg.
Vi minns med största obehag det horribla att peta Johan Niklasson till derbyt på Kopparvallen i fjol. En Johan som i stort sett agerat prickfritt som mittback i de åtta tidigare spelade omgångarna. Valet av labile Eddie Åhman förorsakade en katastrof. 2005 var inte ett dugg bättre då Pontus Karlsson skulle spela vänsterback både i sommarderbyt på Kopparvallen och i höstderbyt på Idrottsparken. Innan matchen på hösten hade Pocke testats mot Linköpings FF i en träningsmatch. Han klarade inte uppgiften mot ett division III-gäng ändå ficka han spela mot Norrköping och en ny katastrof var ett faktum.
Vi kan rulla bandet ännu längre tillbaka till Steve Creutz och Hans Anderssons tid. 2003 var IFK helt ur balans då vi skulle möta dem på Idrottsparken, genom att de hade förlorat med hela 5–0 borta mot Boden, samt även, med i stort sett ordinarie manskap, åkt på en svidande förlust mot Linköpings FF i Östgötacupen. Då gick vår tränarduo ut att satsade för ett oavgjort resultat, vilket framstår som helt makalöst, då vi var i storform, hade tagit fyra raka segrar och en allsvensk kvalplats låg inom räckhåll.
Jag minns också vid ett tillfälle att Steve sade att vi ska ju inte kunna mäta oss med Norrköping för de har ju mycket större resurser. Detta sätt att uttala sig är ju ett mycket gott medel för att ta död på allt engagemang runt vår älskade förening. Dessvärre är han inte ensam om sitt horribla uttalande. Styrelsefolk och andra tränare har också yppat liknade självmordstankar genom åren.
Vårt styrelsefolk, och inte minst dess ledare, har haft svårt att hantera den finansiella delen genom åren. Men ordföranden Per Erlandsson sade i varje fall dessa ord till Corren den 10 mars 1989 "Vår målsättning måste alltid vara att nå allsvenskan igen."
Detta är något som för mig alltid har varit fullständigt självklart. Utan den målsättningen vad vore livet då värt? De som säger att vi inte har resurserna och så vidare tar jag som en personlig förolämpning. Jag tar det som att jag lika gärna kunde vara död i deras ögon.
"Vår målsättning måste alltid vara att nå allsvenskan igen" dessa ord borde präntas in i skallen på alla som känner anknytning till vår stolta fina hundraåring. Om vi inte tror på att vi kan nå allsvenskan kan vi inte nå dit. Men tror vi och verkligen jobbar för det så SKA vi dit!
Det finns de som säger att vi inte har råd att gå upp i allsvenskan, men självklart är det istället så att vi måste gå upp för att få verksamheten att gå runt. Det tjafsas om att vi inte är förberedda organisatoriskt, men det har det gjort i tio år, så när blir vi redo organisatoriskt? Det har inte hänt speciellt mycket på den fronten och det är inget vi kan vänta på. Det har varit stor omsättning på styrelsefolk genom åren och det är egentligen ingen som har speciellt bra koll på vad som tidigare har skett. Att dra lärdom av tidigare misstag är något som förbisetts.
Det snackas också om att arenafrågan skulle bli för dyr att lösa om vi går upp till storserien. Men när det gäller den tunga elljusfrågan på fyra miljoner, så är det ett krav även för spel i Superettan och alltså ingen extra kostnad för allsvenskt spel. Det som tillkommer är en fiberduk för plantäckning. Det finns också ett krav på att alla allsvenska arenor ska ha en uppvärmd plan, men detta kan knappast gå igenom redan till nästa säsong då det saknas på de flesta arenorna.
Vid spel i allsvenskan vill givetvis spelarna ha mer betalt, men våra mannar tränar redan idag i stort sätt lika mycket som ett allsvenskt lag, matcherna är lika många och resorna blir snarare kortare i allsvenskan.
Publiktillströmningen kommer naturligtvis att öka mångfalt. Med en bättre produkt kan vi dessutom ta mer betalt för biljetterna. Genom det ökade intresset finns givetvis fina förutsättningar att dra in betydligt mer sponsorpengar. Bidraget från SvFF ökar också med betydande belopp.
Summa summarum är allsvenskt spel mycket lönande rent ekonomiskt. Men framförallt är det ju spel i allsvenskan vi lever för! Det är det som får oss att överleva dessa fruktansvärda trauman som vi fått uppleva genom åren med spel i lägre divisioner.
Djurgårdssamarbetet är ett avslutat kapitel, men det var inte utan värde. Tvärtom. Utan samarbetet hade vi fått svårt att klara elitlicensen. Genom samarbetet har vår sportsliga organisation blivit poffesionell. Peter Swärdh talade sig varm över de fina förutsättningar som finns för fotboll i Åtvidaberg direkt när han kom till oss. Och det är bara att konstatera att vi har en trupp som är mycket vältränad och det spel som firma Swärdh och Thomsson har utvecklat är mycket sevärt och effektivt. Dessa båda herrar ser också allsvenskan som en självklar möjlighet och inte som en belastning som vissa andra gör.
Genom ledartrojkans målmedvetna arbete att hela tiden sträva efter att förbättra spelet mot en allsvensk nivå, smittar det naturligtvis av sig på spelartruppen att det verkligen kan ske. Även om det inte blir i år så SKA vi upp i allsvenskan i framtiden. Det gäller nu att vår styrelse också verkligen tror på det och alla andra inom föreningen.
Förhoppningsvis kan nu våra ledare dra lärdom av det taktiska misstaget att ändra inför en derbymatch. I ett derby är det så mycket anspänning, med en massa förväntningar från en stor publikmassa. Då lämpar det sig inte att hitta på något oprövat. Då är det istället oerhört viktigt att satsa på det trygga, det som är bekant då spelarna inte behöver tänka utan bara köra på i det som tidigare har flutit på som ett rinnande vatten.
Nog kan jag förstå att en viss osäkerhet hade smugit sig in efter den olyckliga touren till Mjällby och Sundsvall, men hemma på Kopparvallen hade vi sex raka segrar och en målskillnad på 14–3 innan matchen mot Norrköping. Och spelet under de matcherna hade naturligtvis räckt gott för att slå tillbaka IFK, med en någorlunda utdelning.
Nu sålde vi oss istället genom att bjuda in Norrköping från början. Haglund ensam på topp, hur ofta har vi inte sett det misslyckas.
Jag har varit mycket glad över att Swärdh har vågat ställa över antingen Daniel Johansson eller Martin Jönsson. Det hade aldrig Kent Karlsson vågat, men mot Norrköping tordes alltså inte vår tränartrojka. Jösse och Danne är alldeles för lika i spelstil. De vinner mycket bollar på mitten när de är i form, men vad hjälper då det när det stannar med det. Vi måste framåt också och de kvaliteterna har inte dessa båda spelare. När dessutom Dannes form har varit vikande under de senaste två matcherna, blev jag mycket förvånad över beslutet att båda skulle spela. Dessutom när bäste målskytten Oscar Möller bänkades!
Möller skulle givetvis ha varit med från början längst fram på topp. Han är dessutom en spelare att slå långt på i fall spelet inte riktigt fungerar. Haglund är det inte.
Pontus Karlsson har heller inte rosat marknaden ändå får han spela. Alexander Zaim är förvisso ett oprövat kort och lite vek i närkamperna, men visst borde han få chansen. Utvecklingspotentialen är ju betydligt högre än Pontus´.
Förlusten mot Norrköping svider naturligtvis oerhört, speciellt med tanke på hur nära vi ändå var både en och tre poäng. En blå tå framme någon centimeter extra i IFK:s straffområde och vi hade mått mycket bättre idag. Ytterligare en, vilket helt klart hade varit rättvist, och allt hade varit underbart. Marginalerna är som sagt små men tur är någon man förtjänar. I går förtjänade vi den inte i och med misstaget att spela 4–5–1 från start.
Att lägga det här traumat bakom oss går naturligtvis inte, men nya viktiga uppgifter väntar och den första redan på torsdag. Jag hoppas verkligen att alla försöker följa med oss i bussen upp till Uppsala för ny toppmatch. Våra spelare får ta med sig spelet från andra halvlek och verkligen knyta näven till att ta med sig tre poäng hem. Att bevisa för alla belackare att vi inte på något sätt givit upp hoppet om allsvenskan borde vara en morot så gått som någon. Revansch är bara förnamnet. Dels naturligtvis för den snöpliga derbyförlusten, men också för det svaga bortaspelet och vårens dåliga insats mot Sirius.
Vår målsättning måste alltid vara att nå allsvenskan igen.
Torbjörn Nilsson
