Årskrönikan 2007: Del II – vårsäsongen
Vid samtal med Peter Swärdh minns jag att han utryckte att Åtvid spelade för omständligt med för mycket spel i sidled och bakåt. Det var skönt att höra att han ville utveckla ett snabbare och offensivare spel.
Tendenser till detta kunde man skönja i träningsspelet och jag var rätt positiv inför säsongsupptakten. En plats strax bakom topptrion trodde jag på. Läget inför seriepremiären borta mot IFK Norrköping var dock inte det bästa då Kristian Bergström inte var i spelklart skick. Flera andra spelare hade just kommit tillbaka från skador och startelvan hade inte hunnit spela ihop sig.
Usel start
Det började också katastrofalt då de våra, inför 12 539 personer på Idrottsparken, inte alls var med i matchen i inledningen, men efterhand kom vi tillbaka och kunde jämna ut spelet. Norrköping brände sina chanser och tappade stinget. I slutet av matchen tydde allt på att derbyt skulle sluta 0–0, men tre minuter innan full tid fick IFK en felaktig straff som Gardar Gunnlaugsson kunde pricka in och Norrköping vann med 1–0. Tungt, tungt!
Hemmapremiären skedde sedan mot nykomlingen IK Sirius och då skulle det väl ändå bli seger? Det började bra då Martin Jönsson gjorde 1–0 redan efter 10 minuter, men ÅFF gjorde ingen bra insats och Sirius kunde vända på steken och vinna med 2–1. Publiksiffran var usla 1 234 personer och med två raka förluster var det den sämsta serieupptakten sedan 1978.
Efter de två serieförlusterna kom matchen i Svenska cupen borta mot division II-laget Rynninge IK lägligt. Äntligen hittade de våra målet och segern blev tillslut solklara 6–0. Tommy Thelin gjorde tre mål, Oscar Möller, Amir Suljic och Daniel Lundqvist stod för övriga fullträffar.
I den tredje omgången av Superettan kändes den poäng som togs borta mot exallsvenska Örgryte IS som mycket värdefull. 0–0 slutade matchen efter en väl genomförd insats defensivt, men framåt skapades inte mycket.
I och med poängen i Göteborg hoppades vi på vändningen, men efter förlusten hemma mot Jönköpings Södra med 0–1 var det totalt nattsvart. Insatsen var inte bra, men nog var vi ändå värde poäng och Kristian Bergströms träff i överliggaren på stopptid sved oerhört. Efter matchen satt jag kvar på läktaren en lång stund och undrade hur detta kunde ske. Vi hade ju ett bra lag, men nu låg vi sist och det såg inte alls ljust ut.
Vändningen
Näst sist låg Degerfors IF och just dem mötte vi på Stora Valla i en ren jumbofinal som TV-sändes. Äntligen fick vi, få tillresta, anledning att jubla, då Pontus Karlsson och Haris Radetinac gav oss en tidig 2–0-ledning. I minut 34 blev dock Per Karlsson utvisad, men ÅFF höll ganska enkelt undan. Det blev ändå mycket nervöst i slutskedet eftersom Degerfors reducerade till 1–2 med kvarten kvar. De våra kunde dock hålla undan och en mycket viktig och efterlängtad seger var bärgad.
Fem dagar senare gick färden åter till Degerfors för spel i Svenska cupen. ÅFF såg ut att gå mot avancemang efter att Mats Haglund och Tommy Thelin givit de våra ledningen med 2–1, men DIF kvitterade och det blev förlängning. Tommy Thelin hade ett jätteläge att avgöra i slutet av denna men istället kontrade hemmalaget och avgjorde fram till 3–2. Därmed fick vi lämna cupspelet på ett mycket smärtsamt sätt.
I sjätte omgången av Superettan hoppades vi på den första viktorian även på hemmaplan. Så blev det också via den solklara 3–0-segern mot Ljungskile SK. Den första halvleken var visserligen ingen höjdare, men ÅFF tog över helt i den andra med ett snabbt frejdigt anfallsspel som vi visste fanns där men som sälland hade kommit fram. Visst Ljungskile fick Cedomir Zarkovic utvisad i den 54:e minuten men ÅFF dominerade även innan. Mats Haglund gjorde två mål och Oscar Möller ett, men det kunde ha blivit betydligt fler om skärpan hade varit bättre. ” Ja, detta var en riktigt rolig fotbollskväll i Åtvidaberg som lovar gott inför framtiden. Det finns helt klart potential i laget trots att många har tvivlat.” Skrev jag i Västerviks-Tidningen efter matchen.
Efter den usla inledningen på serien kom den tredje raka segern hemma mot nykomlingen Bunkeflo IF. ÅFF fortsatte att spela bra fotboll, men det blev ändå bortalaget som tog ledningen efter en kontring. Oscar Möller replikerade dock snabbt genom att göra 1–1. Trots att Bunkeflo fick en spelare utvisad innan paus dröjde det till den 87:e minuten innan Åtvid kunde avgöra, men så snyggt det var då Kristian Bergström skruvade en hörna direkt i mål.
I den åttonde omgången skulle ÅFF möta Mjällby AIF borta men den matchen sköts på framtiden eftersom Per Karlsson skulle deltaga i U21-landslaget. Matchen skulle istället spelas först efter den 15:e omgången, vilket innebar att ÅFF skulle ha en match mindre spelad än de flesta andra lagen fram tills dess. Nog är det märkligt att Svenska Fotbollförbundet tillåter lagen att flytta matcher för en enda spelares skull, men inte om hela laget drabbas i form av spel i Uefacupen, som fallet var för oss 2006.
Under uppehållet gick ÅFF in i Östgötacupen och mötte division IV-laget Kisa BK i åttondelsfinalen. Det blev tillslut en enkel 6–2-seger efter att Pontus Karlsson gjort två mål och Sebastian Lindström, Tommy Thelin, Blaise Mbemba samt Mats Haglund gjort de övriga. Kisa gjorde mål på två av sina fyra bonusstraffar.
Fjärde raka segern
Trots att Åtvid hade bjudit på strålande fotboll och tagit tre raka segrar kom det bara 1 274 personer i det strålande sommarvädret för att se matchen mot Enköpings SK. Spelet var kanske inte lika bländande som solen men en välförtjänt fjärde raka seger kunde bärgas efter att Tommy Thelin gjort matchens enda mål i den 74:e minuten. Noterbart var att motståndaren för tredje matchen i följd fick en man utvisad. Denna gång var det Peter Holm som fick se det röda kortet i den 70:e minuten.
I kvartsfinalen i Östgötacupen besegrades division II-laget Linköpings FF borta med 3–2 efter att Daniel Johansson gjort två mål och Alexander Zaim ett. Matchen i sig var inte av någon större behållning men viktig i hänseende att den breda truppen fick luftas.
Efter den senaste tidens succé skulle vårt ÅFF avancera upp till allsvensk plats via seger borta mot IF Sylvia i den tionde omgången av Superettan. Det började också mycket bra då Mats Haglund och Pontus Karlsson (straff) gav ÅFF en tidig 2–0-ledning, men de våra glömde att vara ödmjuka inför uppgiften och ledningen slarvades bort. Vi fick en ny chans då Oscar Möller gjorde 3–2, men Sylvia kom igen och det var med blotta förskräckelsen som vi överhuvudtaget fick med oss en poäng efter total kollaps i andra halvlek (matchen slutade 3–3). Det var naturligtvis väldigt tungt att återigen stupa då chansen fanns att avancera upp på allsvensk plats, men en ny chans skulle komma.
Upp på allsvensk plats
Många hade förklarat ÅFF:s framfart i Superettan genom att vi hade mött svaga lag och att de dessutom hade fått spelare utvisade, men i den elfte omgången stod seriefavoriten BK Häcken för motståndet. Efter matchen stod det utom allt tvivel att hundraåriga Åtvidabergs Fotbollförening var att räkna med. Efter propagandafotboll besegrades nämligen exallsvenskarna med 2–1. Precis som mot Sylvia tog vi en tidig 2–0-ledning, Kristian Bergström och Tommy Thelin gjorde målen, men Häcken reducerade innan paus. Denna gång släppte dock inte de våra in motståndarna i matchen igen utan det var klart närmare både 3–1 och 4–1 än 2–2 i den andra halvleken. Publiksiffran 1 854 visade att folk började hitta tillbaka till Kopparvallen även om en sådan här match verkligen förtjänar klart mer publik. Med segern tog vi oss äntligen upp på allsvensk plats, den tredje.
En annan seriefavorit stod för motståndet i nästa match, men Östers IF hade sannerligen inte rosat marknaden så långt och låg sist. ÅFF gjorde återigen en stabil insats och vann med klara 3–0. Per Karlsson gjorde 1–0 i den 19:e minuten. I den 33:e minuten fick Öster en spelare utvisad och på den efterföljande frisparken, av Kristian Bergström, kunde Daniel Johansson trycka in 2–0. Oscar Möller avgjorde sedan tillställningen i början av andra halvlek med sitt 3–0-mål. 2006 års Uefacupavancemang mot Brann fick alltså ett härligt efterspel på annars så svårbemästrade Värendsvallen. Med de tre poängen fortsatte avancemanget upp till andra plats.
Till hemmamatchen mot Falkenbergs FF kom det 2 389 personer, vilket med tanke på motståndet är en mycket bra publiksiffra. Publiken är svårflörtad men när det väl gått upp för folk att något stort är på gång finns det många som är intresserade av att se fotboll på Kopparvallen. Återigen bjöds också publiken på fotbollspropaganda då FFF kördes över med 3–0. Typiskt nog hade Tommy Thelin hittat formen då han var på väg bort från föreningen och stod för två mål. Det tredje, eller rättare sagt det första, svarade Kristian Bergström för. ÅFF var inte bara det spelmässigt främsta laget i serien utan även i poängkolumnen med 22 inspelade poäng av 24 möjliga på de 8 senaste matcherna. Målskillnad på dessa matcher var förnäma 19–6.
Sviter tar dock alltid slut någon gång och det gjorde den i Landskrona. Det började bra då Oscar Möller gav ÅFF ledningen med 1–0 i den 20:e minuten. Men det var inte vår dag och Landskrona vände till 3–1, innan Kristian Bergström gav oss ett visst hopp genom att åter igen skruva in en hörna direkt i mål. Kort senare åkte dock Fredrik Elgström på en horribel utvisning och när Per Cederqvist gjorde 4–2 var allt hopp ute. Det var en oerhört tung hemresa från Landskrona, man ville verkligen inte tro att det var färdiglekt i toppstriden, men precis efter förlusten kändes det så. Fredrik Elgström och Eddie Åhman skull dra till USA och Tommy Thelin verkade förlorad. Men vi hade ändå en stark trupp och förr eller senare hackar spelet och förluster kommer.
Typiskt var det att förlusten skulle komma precis innan den korta semestern och den förstörde därmed en vecka på Gotland. Några dagar senare var mungiporna betydligt mer uppåt då division II-laget Linköpings FF utklassades med hela 10–0! Motståndet var visserligen svagt men tvåsiffrigt är naturligtvis alltid bra. Testspelaren Emil Nilsson gjorde succé med tre mål och tre målpass och han lånades resten av säsongen. Oscar Möller 3, Kristian Bergström, Daniel Lundqvist, Viktor Niklasson och Amir Suljic gjorde övriga mål.
Bästa matchen på år och dag
Efter hand var det inget snack om att nästa motståndare GIF Sundsvall skulle läggas på rygg. 2 616 personer kom för att se toppmatchen och de flesta hade alla anledning att vara nöjda för Åtvid bjöd på det bästa spelet på över 20 år. Kanske var det till och med bättre än 4–0-segern mot GAIS 1985! Denna gång blev det visserligen ”bara” 3–1, men även Sundsvalls tränare Mika Sankala erkände att en större seger för ÅFF var klart närare än en reducering för hans egna adepter. Giffarna tog ledningen redan i den fjärde minuten, men Åtvid vände på steken redan innan halvtid genom Kristian Bergström och Mats haglund. I den andra akten ökade Oscar Möller på till 3–1. Med segern avancerade ÅFF förbi både Sirius och Sundsvall upp till andra plats.
Halva serien var nu spelad för de flesta lagen i serien, men inte för ÅFF. Den uppskjutna matchen borta mot Mjällby AIF skulle nu gå av stapeln och en seger skulle innebära att ryck med fem poäng ner till tabellfyran Sirius. Av detta blev dock inget. Vi fick en riktig mardrömsstart på Strandvallen då Mjällby gjorde mål i den 14:e och den 16:e minuten fram till 2–0. Efter chocken kom visserligen ÅFF in i matchen men spelade för långsamt, omständligt och ängsligt. Chanserna uteblev och därmed förstås också möjligheten till poäng. Det blev alltså åter en mycket tung färd hem från Listerlandet.