En jude i den italienska maffian - del 2
Matchen
Vi är på plats 45 minuter innan match. Beställer in en öl fast jag inte behöver lugna nerverna. Jag är kolugn. Det visar sig att barägaren är HBK:are och att mer än hälften av gästerna av samma utrotningshotade art. Malmö har trängts in i ett hörn och en rullgardin har dragits ner mellan grupperingarna. Övriga Malmöfolket börjar droppa in, många finklädda i Barbour-oljerockar och Burburryhalsdukar. Jag undrar varför så många "kassulas" ska se matchen i Stockholm, borde de inte vara i Malmö. Det går snabbt upp för mig att det nog bara är pågar bördiga från Falsterbo som jag ska se matchen tillsammans med. Miljön är inte lika ortodox som på Claras men va fan, vi kommer ändå inte vinna.
Matchen startar, vi äter köttbullar, potatismos och rårörda lingon, dricker några öl. Ni vet ju alla vad som hände. Den helt sjuka vändningen är plötsligt ett faktum. Jag svettas kopiöst de sista 30 minuterna. Rullgardinen mellan de två olika matcherna har åkt upp 75 cm. Jag försöker följa matcherna samtidigt. Jag inbillar mig att jag kommer bli pittögd för livet.
Till sist går slutsignalen, nästan alla hoppar och jublar dock inte jag själv. Förstelnad följer jag med väster öga spänt HBK-matchens sista minut, med höger öga följer jag servitrisen. I samma sekund som slutsignalen går på Örjans Vall tar jag ett trestegskliv som inte gjort Christan Olsson avundsjuk men väl Arne Holm. Jag kastar mig över servitrisen och rycker i henne så att det ser ut som hon fått ett epilepsianfall samtidigt som skriker till henne:
- Champagne, torr och fem glas, pronto!
Inom en minut står flaskan på vårt bord. Det visar sig att vi var sex personer vid vårt bord, Micke är inte nödbedd utan dricker ur flaskan. Rullgardinen åker upp, de stackars HBK:arna får ett lavin av Malmösånger över sig och lämnar lokal snabbt som ögat.
Champagnen tar slut nästan lika snabbt som Halmstadfolket försvann. Jag svävar upp till baren i ett lyckorus jag aldrig känt tidigare. Beställer ytterligare en flaska skumpa då en kompis kommer fram och ger mig en Bamsekram. Han frågar vem som gjorde Malmös mål. Jag svarar Thomas Olsson (såg bara någon med högt hårfäste underst i TV-puckhögen som alla kramade).. Jag själv beklagar sorgen eftersom killen är inbiten gnagare. Går tillbaka till mitt bord och dricker mer bubbel....
Epilog
Måndagen efter guldet så åker jag till Göteborg av alla städer i tjänsten vägnar. När jag betalar taxichauffören för kvällens bilfärd till hotellet och gräver i jackan efter plånboken hittar jag mina oddsetbongar från i lördags, 3 * 500 sek på att HBK slår IFK. Jag skrattar gott och tänker att detta kanske är mitt livs bästa investering samtidigt som det slår mig att jag inte har retat mig på någonting i Göteborg på snart tio timmar.
Kanske hatar jag inte Göteborg längre.
Kanske borde vi ha ett Ölme-tifo hemma mot Göteborg nästa år.
