Årskrönika 2009 - Uppståndelsen, Del VI Sammanfattning
27 års väntan är över nu blir det äntligen Allsvenskan. Men varför lyckades vi nu?
Ett lång och idogt arbete ligger bakom denna triumf, men vägen har varit brokig. Egentligen måste man gå tillbaka till föreningens begynnelse för att förstå hur en ort på 7 500 invånare kan nå Allsvenskan 2010. Genom åren som elitlag har nämligen människor i flera generationer hängivit sig till föreningen. Publik har strömmat till från regionen och supporterskapet har gått i arv runt om i hela landet. Före detta elitspelare har blivit ledare från yngsta pojklagen till A-laget men även till sportgrupp och styrelse. Detta är en av de stora anledningarna till att traditionens makt är stor när det gäller fotboll. Vår förening har verkligen själ och hjärta.
När det var som tyngst i division III 1992 var det själ och hjärta som räddade föreningen. Skulderna uppgick till 1,3 miljoner, vilket var en mycket tung börda på en nivå där det inte fanns några pengar att tjäna. Vi var ett antal personer som gick in med gåvor och lyckades halvera skulden. Visioner som fyrstegsraketen byggdes upp. Två tidigare allsvenska spelare Mats Karlsson och Mats Almgren tog över tränarsysslan. Ett nytt lag byggdes upp där det egna juniorlaget som nådde SM-slutspel 1992 låg som grund.
Kristian Bergström, Thomas Olsson, Patrik Kieback, Tobias Enerby, Fredrik Enerby, Joakim Brindmark, Johan Gullqvist och Richard Pihl var alla egna produkter som var med från division III 1993 upp till division I 1996. Jonas Andersson debuterade i tvåan 1994 och var också med som egen produkt upp till ettan. Men alla spelare som har varit med om att föra upp oss från träsket förtjänar förstås ett extra omnämnande, liksom alla tränare och ledare.
Ekonomiskt sett klarade vi steget bra, men satsningen mot högre höjder 1997 höll på att sluta i en katastrof 1998. Åtgärder vidtogs för att åter sanera stora skulder men trots de ekonomiska problemen var vi nära Allsvenskan med kvalchans kvar inför sista omgången. Något kval blev det emellertid inte och det satsades åter för tufft 1999. Inför 2000 var vi åter illa ute med skulder på upp emot tre miljoner och inte blev det bättre av att vi åkte ur Superettan. Många spelare försvann och ett nytt lag fick åter byggas. Samtidigt arbetades stenhårt för att ordna upp de ekonomiska oegentligheterna. Mirakulöst nog lyckades vi ta steget upp direkt trots att vi låg nio poäng från en kvalplats med bara sex omgångar kvar.
Även de efterföljande åren i Superettan var svåra ekonomiskt. En viss satsning krävdes för att vi skulle klara kontraktet 2002 och med djurgårdssamarbetet 2003 säkrades den nya elitlicensen. Från Djurgårdens sida var det av stor vikt att det skulle vara slut på ekonomiska chanstagningar. Emellertid fortsatte våra förtroendevalda styrelseledamöter att leka med våra liv som insats. Mitt i allt kaos jobbade vår styrelse för att spela hemmamatcher i Linköping. Observera att det inte var från djurgårdshåll denna idioti först uppkom.
Djurgårdssamarbetet avbröts inför säsongen 2006 och framgångarna i Uefacupen räddade istället året ekonomiskt. Året efter fanns dock ingen extra inkomstkälla och då gick det som det gick när våra förtroendevalda körde på som vanligt. Inför säsongen 2008 var det därmed mycket oroligt. Förutom två miljoner i skulder var det också tvunget med ett bättre elljus på Kopparvallen.
Ur detta prekära läge fick vi äntligen erfordrigt antal personer att sätta ner foten ordentligt för att få föreningen på fötter. Ett Arenabolag stiftades som köpte Kopparvallen (Kopparvallen i Åtvidaberg AB). På så sätt kunde både elljuset uppdateras och ekonomin saneras så att vi klarade elitlicensen och fick lite arbetsro. För att vi inte åter skulle hamna på minusresultat igen var dock kostnadsreducering nödvändig och styrelsen gjorde ett storstilat arbete.
Inför 2009 års säsong kunde föreningen äntligen få lite arbetsro och arbeta mer långsiktigt och det gav ju resultat direkt!
Med allt kaos som rått i föreningen genom åren är det fantastiskt att vi har nått den här utvecklingen. På det sportsliga planet har det dock hela tiden funnits kompetenta personer. Mats Karlsson och Mats Almgren var med om att lyfta oss från division III till division I. Båda dessa finns med i dagens sportgrupp och vet därmed de ekonomiska förutsättningarna väl. Dessa två personer ska naturligtvis prisas extra.
I början på raketens lyft drabbades flera bland de styrande av hybris och glömde bort att vi även fortsättningsvis var tvungna att satsa på eget och att få upp spelare i A-truppen från juniorleden. Nu har vi dock hittat tillbaka och det är underbart att se att det äntligen bär frukt med fotbollsgymnasiet. Jag tog upp frågan med Steve Creutz (dåvarande tränaren) redan 2001. Men han sade att Åtvidaberg var för litet, vilket inte jag tyckte skulle var någon nackdel. Några år senare blev det alltså ett fotbollsgymnasium och småskaligheten är ju perfekt. I en stor stad sitter ungdomarna utspridda i lägenheter och måste transportera sig långa sträckor för att ta sig till lektioner och träning. I Åtvidaberg bor de flesta av spelarena på ett elevhem där de får stöd och har gångavstånd till allt.
Även tidigare har en och annan spelare kommit fram genom juniorleden, men nu har det eskalerat med Anton Tinnerholm, Emil Herge och Eric Jangholm Melin som 2009 års uppflyttningar till A-truppen. Att det finns mer att hämta visas inte minst av U21-lagets framgång med klar serieseger i den Norra allsvenska gruppen. Plumpen blev i slutspelet mot Helsingborg (1-3). Trots det var våra ynglingar nära att besegra blivande mästarna Halmstad på bortaplan, men matchen slutade 1-1 och vi missade därför avancemang. Många lovord hördes från halmstadsledare och spelare. Beröm har våra unga spelare också fått av andra motståndare.
Tipselitlaget spelade för första gången i den högsta allsvenska serien. Efter en tuff start släppte sedan respekten för vilket klubbmärke motståndarna hade på tröjorna och hösten blev framgångsrik. Så när blev det en slutspelsplats i den norra gruppen (den bästa), men huvudsaken var att vi höll oss kvar.
När det gäller A-laget måste också fler tränare prisas. Steve Creutz och Hans "Lerdala" Andersson gjorde ett stort jobb när de förde oss från division II 2001 till topplag i Superettan 2003. Det klagades en del på att taktiken var defensiv, men det var en nödvändighet och det gav resultat. Dessutom var de inte heltidsanställda.
Högre krav kunde man dock ställa då Kent Karlsson och Magnus Pehrsson som blev heltidsanställda i och med djurgårdssamarbetet. Mer träning infördes och på bättre tider. Uppbyggnaden av denna professionella träning har vi nytta av i dag, men då hade vi inte ekonomiska förutsättningar för det. Spelare med hjärta sparkades och de med mer teknik värvades. På gott och ont då vårt spel har blivit mer tekniskt, men hjärta saknades då det gick emot, vilket i och för sig har förändrats till det bättre på senare år.
Andreas Thomsson har varit en oerhört viktig kugge för att behålla kontinuitet på senare år. Thompa kom från norska Sandefjord till säsongen 2002, men spelade tidigare allsvenskt med Kalmar FF 1999 (sju mål). Sommaren 2004 fick han alldeles för tidigt foten för att ta över som tränare i det misslyckade samarbetet med Linköpings FF. Trots detta kom han tillbaka som assisterande tränare till Kent Karlsson, efter att Magnus Pehrsson lämnat för Sirius inför säsongen 2006. Thomsson var sedan viktig brygga till Peter Swärdh 2007 och till Daniel Wiklund 2009. I och med att både Andreas Thomsson, Mats Karlsson, Kristian Bergström och till viss del även Henrik Gustavsson arbetar med fotbollsgymnasiet finns en naturlig övergång för dessa unga spelare upp till A-truppen.
Peter Swärdh har fått många lovord vilka han också förtjänar. Efter två tunga säsonger i seriespelet 2005 och 2006, vände han skutan uppåt toppen. Ett offensivare mer vägvinnande spel utvecklades. Att vi stöp i slutet av 2007 års säsong gick att bära men inte 2008. Därmed var det kanske ändå nödvändigt med en ny kraft för att vi mentalt skulle nå hela vägen 2009. I detta hänseende har Daniel Wiklund varit förnämlig. Jag är inte alls säker på att vi med Peter Swärdh kvar vid rodret hade nått Allsvenskan.
Daniel Wiklund har verkligen jobbat hårt med att överbrygga 2008 års trauma. Det som hände på Rambergsvallen har han kunnat använda på ett positivt sätt. Våra spelare har också gjort det.
Frånsett premiärförlusten så fick vi en bra start med tre raka segrar och vips var vi på allsvensk kvalplats. Trots bara oavgjort i omgång 5 hemma mot Jönköping (2-2) var vi redan där, uppe på andra plats.
En enda gång i seriespelet noterade vi två förlustmatcher i rad (omgång 6 och 7, Norrköping hemma 0-2 och Assyriska borta 1-2). Vi föll då till sjätte plats men kom snabbt tillbaka via dubbla segrar mot Ängelholm borta (1-0) och Qviding hemma (4-0).
Från och med omgång 10 och framåt var vi som sämst på allsvensk kvalplats och under den andra halvan av serien var vi på direktplats alla omgångar utom omgång 23, då Sundsvall smet förbi efter vår 2-2-match på Idrottsparken i Norrköping. Vi hade då noterat tre matcher i rad utan seger, vilket var enda gången under året. Denna period följdes dock upp med höstens viktigaste segrar mot Assyriska och Sundsvall.
Totalt var vi tvåa i 19 omgångar och trea i 6 omgångar.
I mål var vi sex poäng före trean Assyriska. Därmed kan ingen påstå att vi inte tog vår allsvenska plats rättmätigt.
Statistik är dock intressant och om vi tittar närmare på skottstatistiken så finner vi att vi för en gångs skull har tagit fler poäng än vad vi skulle ha tagit om skottstatistiken gällt som poängfaktor. 49 poäng hade vi tagit under säsongen om skottstatistiken hade givit poäng, vilket är 8 poäng färre än de 57 som vi tog. 2008 tog vi 50 poäng, men hade skottstatistiken istället givit poäng hade vi tagit 64 poäng.
Vad kan man då utläsa av detta? Jo, att vi har varit effektivare på att utnyttja målchanserna. 2008 gick 12,3 % av avsluten i mål. 2009 var motsvarande siffra 14,4 %. 2,1 procentenheters skillnad kan tyckas vara lite men i procent blir ökningen 17,1 %, vilket nästan motsvarar den reella ökningen av antalet mål. 43 mål 2008 blev 53 under 2009. Alltså en ökning på tio mål eller 23,6 %.
Ser man historiskt är det också de mest effektiva lagen som lyckas bäst. Mjällby hade 2009: 16,9 % mål på sina avslut. 2008 noterade Örgryte 15,9 %, Häcken 14,9 % och Brommapojkarna 14,4 %.
Är det då tur som gör att topplagen får bra utdelning på sina skott? Nej, det är naturligtvis skicklighet att göra mål istället för att missa. Visst, behövs också ett visst flyt för att avancera från en serie men ser man på de två senaste säsongerna så var vi ju ett bättre lag under 2009 än 2008, det är det inget snack om. Vill folk ändå snacka om tur så har vi på de två säsongerna ändå tagit sex poäng färre än vad skottstatistiken har resulterat i, så där går de också bet.
Hursomhelst Dessa mål var tungan på vågen när det gällde Allsvenskan eller inte. Målen har också kommit när de som bäst har behövts, som i höstens sexpoängsmatcher mot Assyriska och GIF Sundsvall. Dessa lag var våra huvudkonkurrenter genom nästan hela säsongen.
53 mål är dock inte det bästa resultatet i Superettan. 2004 gjorde vi 55 mål men då släppte vi också in hela 47 mål, varför det var svårt att nå hela vägen den gången.
Om vi tittar närmare på poängfördelningen så ser vi att dessa har fallit in i jämn takt under hela säsongen. Vi har egentligen inte haft någon riktig svacka, vilket är unikt och ytterligare en faktor till varför vi äntligen lyckades. Under vårsäsongen tog vi 29 poäng och under hösten 28 pinnar. Skillnaden var att det fanns andra lag som tog fler poäng under våren, Mjällby (38) och Assyriska (31). Den andra halvan på säsongen var vi dock bäst, med Syrianska, Ljungskile och Mjällby en poäng efter. Assyriska gjorde en klart sämre höst med 20 inspelade poäng (nionde plats).
När det gäller spelet hemma så var vi det enda laget som noterade tio segrar. Mjällby tog också 32 poäng (bättre målskillnad) men hade fem oavgjorda mot våra två (Jönköping 2-2 och Ängelholm 1-1). Tre förluster noterades alltså (Syrianska 1-2, Norrköping 0-2 och Falkenberg 0-3).
I bortatabellen kom vi trea med 25 inspelade poäng. Här var Mjällby åter etta (33 poäng) och Syrianska tvåa på 26 pinnar.
Trots de stora framgångarna har inte publiken strömmat till i den omfattning som jag hoppades. En sådan här säsong förtjänar minst 2 500 personer i snitt. Fotbollen i stort har dock haft svårt att dra de stora skarorna de senaste åren. Lågkonjunkturen spelar in till viss del. Inte minst för oss där hälften av åskådarna kommer utanför Åtvidabergs kommun. Resorna kostar med höga bensinpriser.
På vårsäsongerna har vi av hävd haft svårt att locka riktigt mycket publik och siffran mot Norrköping 3 858 var en klar besvikelse. Under sommaren såg det ut att kunna bli ett riktigt lyft med över 2 000 åskådare mot bottenlag som Vasalund och Trollhättan, men siffrorna blev inte högre i toppmatcherna in på hösten.
2008 såg 4 134 personer toppmatchen mot Assyriska i omgång 25. 2009 stannade siffran bara på 2 160 i omgång 24 och då hade vi ändå ett mycket bättre läge. TV-match för visso men 2 000 personer färre är väldigt många. En avgörande match mot Mjällby hade förstås lockat storpublik - de 3 605 som nu kom var ändå en bra siffra med tanke på att allt var klappat och klart.
Vi har varit topplag i Superettan några år nu och publiken kräver mera, därav stannade publiksnittet på 2 303 per match vilket ändå är det bästa snittet sedan senaste säsongen i Allsvenskan 1982 (2 317).
Nu får dock publiken något nytt. 27 års längtan är över och folk kommer åter att strömma till Kopparvallen. I den undersökning mellan Allsvenskan och Superettan som jag gjorde hösten 2007 (kompletterat med senaste årens siffror) framgår att nykomlingar i snitt ökar sitt publiksnitt med 90%. Även lag som har gått dåligt och åkt ur direkt har noterat fina siffror. Med en 90-procentig ökning hamnar vi på över 4 000 åskådare per match vilket är fullt realistiskt.
Fortsättning följer i del VIII - Framtiden
Torbjörn NIlsson
