Årskrönika 2009 - Uppståndelsen, Del VIII - Framtiden
Nu är vi när avancemanget har varit klart sedan två och en halv månad är det hög tid att blicka framåt. Drygt två månader återstår innan det är dags för allsvensk premiär, men hur kommer vi nu att klara oss i Allsvenskan?
Många tror det kommer att bli jättesvårt eftersom media lyfter Allsvenskan till världsnivå i jämförelse med Superettan, men det är inte VM vi ska spela utan i Allsvenskan. Elva av de femton motståndarna har vi stött på förut i Superettan och även om de har blivit bättre sedan dess så är de inte så ofantligt mycket bättre och vi har ju också blivit bättre.
Medias haussning av Allsvenskan är starkt överdriven. Undre halvan i Allsvenskan skiljer sig inte nämnvärt i kvalitet mot den övre halvan av Superettan. Men skillnad är det förstås mot de främsta lagen, där det naturligtvis behövs extra kraft för att rå på dem. Men i första hand är det ju sexpoängsmatcherna mot de sämre lagen som är viktigast, samtidigt som vi naturligtvis har chans mot alla lag.
Så kallade experter tror att vi kommer att bli en slagpåse i Allsvenskan. Det beror på att de snabbt ögnar igenom vår spelartrupp och ser att vi har få spelare med allsvenska erfarenheter. Vi har heller inte värvat många spelare. Vad de glömmer bort är att vi inte har tappat några ordinarie spelare och de senaste åren har vi tappat få spelare som har spelat kontinuerligt.
Följande spelare ur den genomsnittliga startelvan har lämnat de senaste fem åren:
2006: Richard Ekunde (GAIS) och Yannick Bapupa (Gefle IF)
2007: Christoffer Karlsson (Djurgårdens IF) och Sheriff Suma (GAIS)
2008: Örjan Bäckstrand (Syrianska KF), Per Karlsson (AIK) och Martin Jönsson (Linköpings FF)
2009: Ricardo Santos (Jönköpings Södra IF)
2010: Ingen
Summa summarum åtta spelare på fem år och det är ju egentligen bara sju eftersom Christoffer Karlsson är tillbaka.
De som har sett våra matcher vet att spelarna håller klassen. För att klara sig kvar i Allsvenskan bör man ha minst 16 spelare av allsvensk klass, vilket vi också kommer att ha.
Henrik Gustavsson är givetvis en målvakt av allsvensk klass.
Daniel Hallingström, Johan Niklasson, Erik Moberg, Alberis da Silva och Jesper Arvidsson är försvarare av allsvensk klass. Anton Tinnerholm kommer också att nå den nivån under säsongen. Det är jag övertygad om.
På mittfältet håller Haris Radetinac, Christoffer Karlsson, Kristian Bergström, Bruno Marinho och Pontus Karlsson klassen. Etuwe Prince Eboagwu kommer också nå allsvensk klass.
I anfallet håller Viktor Prodell och Oscar Möller allsvensk klass och till denna nivå är jag också övertygad om att Dejan Doslic kommer att nå. Vidare tillkommer säkerligen en forward av allsvensk klass.
De jag har nämnt är de säkra korten.
Nye målvakten Gustav Jansson är det för tidigt att uttala sig om, men det skulle förvåna om han inte håller allsvensk klass och kanske Bill Halvorsen är mogen för lyftet? I försvaret kan mycket väl Eric Jangholm Melin nå den nivån. På mittfältet kan Emil Herge och Amir Suljic få det rätta lyftet och längst fram är Daniel Swärd en tänkbar joker. Att åtminstone några av dessa skulle prestera på allsvensk nivå (runt tio matcher eller fler) är sannolikt, men även om de inte når till den nivån under den kommande säsongen, så finns stora möjligheter att nå den i framtiden och i enstaka matcher håller samtliga redan nu.
På det individuella planet räcker vi alltså till, men även som lag. Vi har också en bra sammansatt trupp med minst två tänkbara spelare på varje position. Dessutom finns det spetskvalitet i truppen av kvalitet som är av god eller mycket god allsvensk klass.
Efter att spelare med hjärta gallrades bort tog det ett tag för att vi skulle hitta tillbaka till vinnarskallementaliteten igen, men nu känns det verkligen så. Vi har därmed både hjärta och teknik i truppen. Denna kombination har lett till Allsvenskan och dessa egenskaper ska också se till att vi förblir ett lag på högsta nivån.
Även under de tunga serieåren 2005 och 2006 presterades det stundtals mycket bra fotboll, men när det gick emot tog det stopp med musik. Cupspelet visade på vilken hög högstanivå vi hade i laget med cupfinal 2005 och de oförglömliga matcherna mot Brann i Uefacupen året efter.
Den stora förändringen som har skett under de senare åren är att vi har blivit allt jämnare. Djupdykningarna har blivit färre och moralen att komma tillbaka har blivit större.
Skillnaden under 2009 var att traumat på Rambergsvallen vändes till en enorm revanschlusta. Eftersom vi från början var med och slogs om de allsvenska platserna och fick rejäl vittring på finrummet blev det också en realitet för alla, att det skulle kunna bli vårt år. Många års slit kändes som det äntligen skulle ge utdelning. Det handlade inte bara längre om att utveckla laget utan Allsvenskan var i fokus. Men det skapade förstås också press, men som hanterades på ett väldigt bra sätt. Vi var illa ute flera gånger men lyckades komma igen. Och vi som har sett matcherna vet att det inte var någon slump, utan det fanns riktlinjer i spelat och en tanke bakom trots att klockan tickade. Det var målmedvetna satsningar för att vända matcherna signerat tränarduon.
Förmågan att komma igen även efter tunga poängtapp var god och därför eliminerades svackorna. Vidare presterade de våra ofta som bäst när det gällde som mest. Dubbla segrarna mot Assyriska och Sundsvall kan inte upprepas nog, men vi avslutade också serien med tre raka segrar.
Nye tränaren Daniel Wiklund har en stor del av detta genom att förmedla: fokus på uppgiften, sprida positiv energi, möjlighet istället för problem och så vidare.
Wiklund och för den delen också Thomsson ser inge begränsningar för hur långt laget kan nå. Ingen uppgift är för svår, vilket står i stor kontrast till jantelagen som har ett starkt fotfäste bland många i Åtvidaberg. Men det har börjat vända tack vare dem.
Att tron är stark på laget visades också genom att unga spelare kastades in utan någon som helst tveksamhet. Anton Tinnerholm hoppade in som högerback då Alberis da Silva tvingades gå ut hemma mot Ljungskile. Eric Jangholm Melin spelade som helt oprövat kort vänsterback från start i den viktiga toppmatchen borta mot Assyriska. I hemmamatchen mot Assyriska var det sedan Emil Herges tur att spela från start, i en viktig roll på innermittfältet.
Många andra tränare hade säkert flyttat om i laget istället för att våga sätta in yngre spelare. Tron är en förutsättning för att lyckas och den har verkligen Daniel Wiklund lyft till en högre nivå än tidigare tränare.
Vi har för visso bara två spelare som har allsvensk rutin (Kristian Bergström och Jesper Arvidsson), men Henrik Gustavsson, Daniel Hallingström, Pontus Karlsson och Kristian Bergström har spelat cupfinal (0-2 borta mot Djurgården 2005). Dessutom har sju spelare erfarenheter från en mycket större tävling än Allsvenskan, nämligen Uefacupen 2006; Henrik Gustavsson, Daniel Hallingström, Johan Niklasson, Pontus Karlsson, Christoffer Karlsson, Kristian Bergström och Amir Suljic.
Daniel Hallingström var med i Kalmars trupp inför det allsvenska året 2002 och Johan Niklasson fanns med under KFF:s år i Allsvenskan två år senare. Christofer Karlsson var med i Djurgårdens allsvenska trupp 2007. Många av spelarna har också spelat inför stor publik så det blir inte nytt för dem.
Det finns alltså en del rutin trots vårt unga lag. Avancemanget kom precis rätt i tiden. Hade vi missat igen hade risken varit uppenbar att flera spelare hade tröttnat och dragit vidare till andra allsvenska föreningar eller slutat. För de som varit kvar hade det varit svårt att komma över ännu ett misslyckande med viss risk för stagnation.
Läget är nu helt annorlunda genom det allsvenska avancemanget. Många spelare är i rätt ålder och mogna för att ta den vidare utvecklingen i den högre serien. Utmaningen är en fantastisk morot för samtliga att ge max.
Att vi har en ung trupp är också ett medvetet val. Med mindre ekonomiska medel än konkurrenterna är det svårt att värva färdiga spelare. Dessutom är det lättare att forma spelare som passar in i föreningen i ett tidigare skede.
En ytterligare fas som vi ännu inte har nått till är att kunna tjäna pengar på att utveckla spelare. I Allsvenskan är det betydligt lättare att inkassera stora slantar på spelarförsäljningar. Vid ett medlemsmöte för bara ett par år sedan försökte jag påvisa detta för en styrelseledamot. Men inte ens siffror svart på vitt övertygade. Enligt den undersökning som jag gjorde, kompletterat med de senaste årens siffror, når spelarförsäljningar över tio miljoner kronor i snitt per allsvensk förening, men i Superettan rör det sig om någon eller några miljoner som max.
"Blir man av med en spelare i allsvenskan så måste man ersätta dem", löd ett argument för att vi inte skulle gå upp i Allsvenskan.
Att inte tro på laget som man är förtroendevald för är en grov smädelse och argumentet har dessutom ingen substans över huvud taget. I vilken serie man än ligger i måste man ju ersätta spelare på ett eller annat, sätt antingen ur egna led eller genom att värva nytt.
Många allsvenska föreningar balanserar sina ekonomiska resultat på spelarförsäljningar, men det är en farlig väg att gå. Att tvingas sälja spelare vid lågkonjunktur ger inget bra försäljningspris. Men som bonusinkomstkälla utan att budgetera med är det förstås kalas.
Även om vi förhoppningsvis kan göra ekonomisk förtjänst på spelarförsäljningar måste arbetet fortgå genom satsning på unga genom fotbollsgymnasiet. Att det går att satsa på ungt visar inte minst IFK Göteborg. AIK har också valt denna väg då många av deras tongivande spelare har utvecklats i samarbetsklubben Väsby. En och annan etablerad kraft finns det förstås behov av men grundidén måste vara att utveckla spelare i unga år.
De här unga spelarna känner dock inte media till. Därför rankas en spelare som har sina bästa år bakom sig och har allsvenska meriter klart högre än en spelare från division II, som har varit lysande och har goda utvecklingsmöjligheter.
Sportgruppens ögon är väl tränade efter tre decennier på elitnivå i form av Mats Karlsson och Mats Almgren. Med sin rutin kan de göra rätt avvägning av vitsord, fakta och magkänsla för att fynda på marknaden. De har också tålamod, vilket är oerhört viktigt för att inte hetsa fram något. Mats & Mats lockas inte av att värva en allsvensk spelare på väg ner, utan ser hellre den allsvenska potentialen hos en ung spelare som ännu inte har verifierat sin styrka i högsta serien, men som de vet kommer att hålla.
Ödmjukheten finns dock hela tiden för att inte sätta onödig press. Utåt sett kan det tyckas som om vi värvar sekunda spelare för att vi inte har råd att värva de verifierade. Men de i sportgruppen är mycket noggranna och har väldigt höga krav på förvärven.
Vem som helst värvas inte utan det sker efter en speciell profil. Under djurgårdstiden skulle det värvas i enlighet med ajaxmodellen 4-3-3. Det var dock väl naivt då ekonomiska medel inte fanns för att på kort tid kasta om. Att göra snabba förändringar är förresten aldrig bra utan en förening mår bäst av kontinuitet och stegvisa förändringar. Med tiden har också en mer homogen spelartrupp formats. Med få spelare som lämnar varje år ger det möjligheten att ersätta med likvärdiga spelare eller med andra spelaregenskaper om så föredrages. Om många spelare försvinner är det betydligt svårare att hålla fast vid en specifik spelidé.
Just kontinuiteten är det som i första hand har tagit oss till Allsvenskan, precis som för Mjällby. Spelet har utvecklats undan för undan med teknik och fart. Tidigare broderade vi också snyggt på mittfältet, men utveckling har skett med snabbare spel och mer variationsrikt med fina svepande crossbollar, under Peter Swärdhs tid. Daniel Wiklund har utvecklat spelat ytterligare genom ett ännu vassare omställningsspel. Brodyr på mitten är vackert att titta på men blir tråkigt i längden om det inte leder till målchans. En snabb omställning är inte bara effektivt utan också ögongodis, där det oerhört viktiga kvitteringsmålet på övertid borta mot Norrköping är ett praktexempel.
Detta spel är mer anpassat för Allsvenskan, så även där känns vi moget för steget. Totalfotboll där alla anfaller och alla försvarar är önskvärt och denna moral har växt fram när som mest har behövts, även om det finns mer att utveckla och så kommer också ske i Allsvenskan. Det blir nu ännu viktigare att alla jobbar för varandra i defensiven och att rätt beslut tas i form av passningsvägar för att nå målchanser.
Träningsmässigt ligger vi inte efter de Allsvenska lagen och med mer och framför allt, mer kvalitativ träning kommer våra spelare att vara ännu starkare kommande säsong med Fredrik Wandus som extra resurs till Peter Edenholm när det gäller fysträningen.
Det spel som har utvecklats under flera år kommer att räcka långt i Allsvenskan. Folk kommer att bli förvånade över att vi kommer att kunna rulla ut alla lagen i Allsvenskan i perioder av matcherna. En sådan halvlek som den första mot Qviding hade inget lag stått emot oss.
Vi behöver inte känna någon rädsla inför säsongen utan det gäller som vanligt att visa respekt och vara ödmjuk inför uppgiften samtidigt som man måste tro på seger i varje match. Det ska inte vara någon skillnad oavsett om vi möter ett allsvenskt topplag eller ett division VI-lag i Östgötacupen.
Att lag som Norrköping och Örgryte har misslyckats är inte märkligt i och med att de inte haft kontinuitet i sina föreningar. IFK hade dessutom ett ålderstiget lag och ÖIS fick skador på nyckelspelare.
Jämför då istället med lag som Häcken och Brommapojkarna. Där Häcken har haft kontinuitet och BP hela tiden kan plocka spelare ur sina egna led. Trelleborg, Gefle och GAIS har etablerat sig i Allsvenskan och det ska vi också kunna göra bara vi ger oss tusan på det!
Vi har under 2009 fått uppleva en fantastisk glädje. Man tänker tillbaka på alla sköna mål, segrar och segervåg med spelarena. Ett förlorarår som de tidigare tynar dessa glädjescener bort, men även dessa lyser sig nu starka och årets alla mål och segrar har ju lätt till det alldeles underbara. Scenerna från Skytteholms IP och hyllningarna på Gamla Torget i Fotbollens Mecka somnar man fortfarande gott till om nätterna.
Men man kan inte få nog med glädjescener. Vi vill uppleva fler glädjescener. Nu när vi äntligen är tillbaka i Allsvenskan igen så ska vi se till att etablera boende i finrummet.
Man ock kvinna ur huse för nu är det åter Allsvensk fotboll på Kopparvallen! Stämningen har blivit allt bättre under året som gått och nu ska vi se till att Kopparvallen blir en ointagbar borg för motståndarna. Förhoppningsvis blir vi också fler som ger laget vårt stöd på bortaplan.
Ett stort tack riktas till alla, medlemmar, publik, spelare, ledare, styrelse, funktionärer, sponsorer och alla andra som på ett eller annat sätt har stöttat föreningen. Tillsammans har vi gjort detta. Genom ert stöd och er tro på laget är vi äntligen tillbaka där vi hör hemma!
Torbjörn Nilsson
