Balladen om hösten 2012
Mörkret sluter sig allt tätare och djupare omkring oss. Landskapet och naturen har påbörjat den förvandling som ligger i tiden och är som ett naturligt inslag i det kretslopp av årstider vi allihop lever tillsammans under i vårt Svea rike.
Det finns löv som klätt sig i färger som för mina ögon ter sig vidunderligt vackra och som skänker tröst och kanske måhända fastnar på ett fotografi, jag sen lär mig att aldrig någonsin glömma bort.
Men den dagen kommer ändå likväl närmare, då de tappra trädens lövverk slutligen ger upp, tappar taget och hamnar i en enda stor hög av meningslöshet och sedan sakta tynar bort i en evighetslång låga av glömska.
Jag sitter i mitt hus på Ingemansvägen mitt i Mjällby ute på Listerlandet i Blekinge och tittar ut över en trädgård som håller på att slockna och ge upp sina krafter inför den övermäktiga årstid som nu står redo att knacka på dörren och söva ner och klä av landskapet runt omkring oss.
Bjuder mig själv på en mugg Löfbergs lila kaffe spetsad med en stänk mjölk och funderar på hur fort sommaren monterades ner och hur hösten smög sig på och plötsligt började sudda ut alla de härliga minnen som sommaren alldeles nyss spelade upp och så frikostigt bjöd på.
Borta är idag Listerlandets alla mjuka och inbjudande sandstränders varma och porösa sand som hör sommaren till . Den friska, fräscha doften av berusande saltvatten har idag bytts ut mot en obehaglig os av tång. Vattnet som nyss lockade med glittrande och svalkande vågor som drog in över sandslott, vassbäddar och bryggor fyllda med solbrända kroppar, samma vattenmassor ter sig idag mörka och närmast hotfulla när dess lömska vågor sveper sig in över ödsliga bryggor och de tysta och färglöst övergivna stränderna.
Sommarstugorna har bommat igen. Säsongen är över. Gräsklipparna, hängmattan, solstolarna och de rutiga dukarna som vippade i vinden på de framdukade borden som lockade med sill, nygrillat, nubbe, köttbullar och nypotatis och med hembakade kanelbullar och nybryggt kaffe i termosen, ligger nu intryckta i förråd och trånga skrymslen i väntan på nästa säsong, som drar igång först när isarna släpper taget och ljuset tränger sig på och fågelsången återvänder efter den långa vintern.
Segelbåtarna, motorbåtarna och fritidsbåtarna som guppade intill bryggorna och ute på böljan den blå när det begav sig, står nu någonstans på torra land och trycker under en döljande presenning.
Hotell Hanöhus gigantiska uteservering belägen bara nåt andetag från vågornas svall, eller bara en utspark bortifrån Strandvallen, står idag givakt inför tystnaden som råder, liksom kioskerna och glassbodarna som spikat igen för den sanna verkligheten som nu väntar i mörkret framför oss.
Sweden Rock beläget knappt en mil hemifrån vårt hus mitt i Mjällby. Minns ännu den glada cykelturen mot det gigantiska folkvimlet där musiken dånade. Folk i alla möjliga konstellationer av klädsel och frisyrer från vilt spridda nationaliteter som diggade, skålade och log glatt med och mot varandra i tält, husvagnar, bussar och ute i den fria landsbygden.
Vi cyklade skrattande och smått berusade mot rockfesten längs landsvägen som låg omgärdad av den oändliga åkermarken som sprudlade av frodig grönska, blommande rikedomar och vi susade förbi ängar och hagar där hästar, får och kor betade fritt bland alla blommor och bin.
Då var det försommar och EM uppehåll och inuti mitt bröst tickade mitt hjärta av stolthet och lycka över den vårsäsong Åtvidabergs FF precis presenterat på det språk och med den magi, som jag älskar och som har sina rötter och sitt hjärta alldeles invid Disponentens allé.
Idag har sedan lång tid tillbaka det stillsamma livet återgått till sitt ursprung över Sweden Rocks festivalområde. Åkrarnas grödor har nu skördats och efterlämnat en sorts tom nakenhet som vi lär få vänja oss vid under det närmaste halvåret.
Det är här i denna landsände och lantliga miljö som jag lever, andas, kämpar och bor med min familj. Det är här som jag jobbar, sliter och tjänar för mitt uppehälle. Det är i dessa kvarter, gränder och i denna Blekingska natur mellan det oändliga havet och de eviga bokskogarnas värld, som jag och min familj promenerar med våra dvärgschnauzers Molle och Messi genom alla årstiders skiftningar.
Här i Mjällby och Sölvesborg går mina barn i skolan, bland gulsvarta halsdukar, mössor och träningsoveraller. Precis som det också var i min svunna barndoms dagar.
Och det var här i dessa nejder i och omkring Mjällby som jag tillsammans med sommaren njöt av Åtvidabergs FF sanslöst blommande framgångar. Och det är på samma invanda nedtrampade fotspår jag nu traskar omkring över nedfallna löv och bland allt spretigare grenar och funderar och undrar vad det är som händer med allas vårt ÅFF.
Den allsvenska färden går i fel riktning och behöver byta spår så vi hittar den station och adress vi allihop strävat och drömt om sedan det här underverket drog i väg i början av april.
Den här veckan lade sig den första frosten över Listerlandet.
I en tidigare krönika som skrevs och publicerades den 12 juli hoppades och trodde jag att det allsvenska kontraktet skulle vara signat, klart och i hamn redan långt innan den första frosten.
Så blev det nu inte.
Det var inte mer än en förhoppningsfull hägring som ploppade ur mig just och precis då i sommarbruset. Men ändå en hägring som kändes fullständigt trovärdig och relevant när den skrevs, eftersom ÅFF då var riktigt på tårna och spelade en bländande och effektiv fotboll.
Då var ÅFF Rock´n roll och högtryck.
Idag vilar det en tung ödesmättad ballad kring vårt ÅFF som efter allehanda tänkbara motgångar nu slåss för livet i kampen för att behålla sin nuvarande allsvenska existens genom att slippa ett nervdallrande och ovisst kvalspel.
Närmast på tur står en tung ödesmatch borta mot Gefle IF på Strömvallen. Vi är allsvenskans näst sämsta bortalag, så förhoppningarna om bortapoäng känns väl rätt så ödmjuka och försiktiga.
Trots seriesegern i Superettan i fjol och den avgörande tunga trepoängaren i sista bortamatchen uppe i Sundsvall, så lämnade bortaspelet också under fjolåret oroväckande signaler av oro.
Vilket det snackades om att förbättra inför den här säsongen.
Men faktum kvarstår likväl ändå idag, att Åtvidabergs FF på bortplan har mycket att lära inför framtiden.
Efter Strömvallen är det dags att duka fram ännu en ruskigt viktig ödesmatch hemma på Kopparvallen mot en av våra allra mest knepiga och spöklika motståndare, Mjällby AIF.
Ur historiskt perspektiv är Mjällby som en regnig måndagsmorgon i jämförelse med alla de vackra traditioner och stolta anor som vårt Åtvidabergs FF vilar under.
Men under senaste åren så har Mjällby AIF presterat bättre resultat än oss och hela tiden varit steget före. Man roffade åt sig en nytänd Peter Svärdh ifrån oss och inför årets säsong så kunde inte Haris motstå feta lönekuvert i kombination med ett kittlande miljöombyte.
Den spelare, ledare och supporter i ÅFF som inte klär motivation och adrenalin med taggtråd inför mötet mot Mjällby AIF på Kopparvallen den 28 oktober, den existerar inte.
Men först ut är matchen på Strömvallen som är gigantiskt viktig ur alla tänkbara synvinklar. På Svenska fans forum strömmar det in olika tips, idéer och tänkbara laguppställningar från oroliga men välvilliga ÅFF supportrar.
Ett härligt friskhetstecken som visar vilken väg vi alla vill gå.
De senaste bortamatcherna har vi varit "borta" rakt igenom. Jag vet att ÅFF av idag är ett offensivt och spelskickligt lag och att det är där våra riktiga kvalitéer finns och är en stor anledning till att vi har vårt ÅFF i allsvenskan. I våras hemma mot Gefle spelade vi långa stunder en fantastisk fotboll och ägde en effektivitet i målskyttet man inte bara skojar bort.
Men den poängen vi har när domaren blåser igång tillställningen på Strömvallen, är bättre att ha med sig hem, än ingen poäng alls. Liksom att Abukabari inte drar på sig en varning, för då får ett redan blödande innermittfält en del att jobba med.
Så kanske ett snålt defensivt spel med ruskiga kämpatakter och ett snabbt omställningsspel, är kanske melodin som får balladen vi numera umgås med, att få lite fart i målprotokoll och poängväg.
Gefle har gjort en resa tvärtemot vår. Laget inledde kinkigt men uppsvinget laget visat upp inför den absoluta slutspurten är inget annat är deprimerande imponerande.
Det är allvar nu. Vi har fortfarande ett försprång gentemot Sundsvall och Syrianska, men kan inte luta oss tillbaka i soffan och tro att detta försprång varar för evigt. Många lag som vi hade på tryggt avstånd bakom oss, har plötsligt passerat förbi och känner nu vittring på nytt kontrakt och fortsatt liv.
Att ha saker och ting i händerna tillhör nog spåkärringarnas värld.
Gefle på Strömvallen får inte den mest romantiska fotbollssupporternatt jubla vare sig i maj eller juli. I oktober är det definitivt långkalsonger, mössa, raggsockar och hårt arbete som gäller för att komma helskinnad från denna arena och från detta lag som år efter år lyckas överleva och kämpa vidare.
6-1 på Kopparvallen mot Gefle och serieledningen från den tiden var som ljuvlig poesi.
2-1 mot Djurgården var skön och synnerligen efterlängtad poesi det också.
Alla ballader förtjänar ett vackert slut.
Så också balladen om Åtvidabergs FF sjuttonde säsong i allsvenskan....
///Allas Broder
