Blåsningen som förändrade allt
Laget från den lilla orten med de små resurserna, mot laget från den stora staden med de stora resurserna. Åtvidabergs FF mot Malmö FF.
Två av 1970- talets storheter i nytt möte på Kopparvallen där bytet i jakten på åtråvärda poäng inför fortsättningen handlade om två helt olika troféer.
Att överleva för den ena, att gräva efter guld för den andra.
Det var 0-0 i halvlek, fortsatt jämnt i andra halvlek där ovissheten och spänningen höll matchen levande och spelet böljade fram och tillbaka.
ÅFF höll jämna steg med topplaget från Skåne och Malmö.
Då steg han rakt in i rampljuset och tog tillfälligt över hela showen på Kopparvallen, domaren Michael Lerjéus från Skövde.
Genom en fullständigt horribel straff blåste han konstgjord andning i hela MFF, samtidigt som han dessutom blåste igång ett osannolikt gulddrama i den allsvenska toppstriden som nu glittrar av ännu mera spänning och en sanslös dramatik inför sluttampen.
Samtidigt som han också punkterade ett ÅFF som nu är indraget i en synnerligen obehaglig dramatik runt ett kvalstreck som kan vara direkt livsfarligt att hamna under, när den här allsvenska resan väl nått sin slutstation och allt är över.
I bortamatchen mot GAIS blåste domaren oss på en seger, nu blev vi på nytt blåsta efter en solklar filmning av MFF anfallaren, eller om killen nu bara snubblade och därefter föll så dramatiskt.
Föll gjorde i alla fall Michael Lerjéus så det sjöng om det.
Bollinnehavet var 50/50 i matchen, ÅFF hade ett visst övertag i avsluten mot mål och stundtals fick man bra press på MFF. Men felpassen var många och flera gånger var slarv nära att ställa till det riktigt ordentligt i matchen.
Chanserna framåt fanns. Prodell, Mete, Möller, Pligg och Arvidsson var nära. Abukabaris hörna var nära att gå direkt i mål. Men istället för ett viktigt ledningsmål så....
Fimpen kändes trygg i målet, synd att han inte lyckades knipa straffen. Dansken Christensen gjorde ett bra intryck under sitt inhopp.
ÅFF var förtjänta av en poäng i den här matchen. Inget snack om den saken. Malmö FF på sin hemmaplan är ett helt annat lag än på bortaplan. Men när ÅFF inte sätter lägena och får utdelning på sina chanser, då är det såklart svårt att bryta den negativa trend som förföljer vårt anrika lag just nu.
ÅFF med ledningsmål i ryggen hemma på Kopparvallen är ruggigt svåra att tas med, men för att komma dithän så måste nuvarande besättning gradera upp sin effektivitet framåt.
Annars tycker jag det är uppförsbacke och oflyt nu. Mycket går emot, lagen nedanför har närmat sig, publiksiffran var en besvikelse och givetvis en signal på ett visst missnöje över de sista matcherna, där ÅFF tappat det riktiga flytet och farten och fläkten i liret.
Folk av idag är kräsna. Samtidigt som konkurrensen är benhård från alla håll.
Nu är det är dags att lägga solbrillorna åt sidan för ett tag.
Spelet och effektiviteten som nyss glänste förföriskt och vackert, har gått i moln. Tabellen som bländade och underhöll varenda levande cell i kroppen, väcker nu istället onda tankar till liv.
Det är tyvärr inte bara sommaren som flytt.
Men som tröst så vet man att sommaren alltid kommer tillbaka, hur mörkt det än kan te sig ibland.
Precis som Åtvidabergs FF också brukar ha en unik förmåga att göra.
Att komma tillbaka när man minst anar det.
Långkalsonger, raggsockar och toppluva är det som gäller den närmsta tiden. Daniel Hallingström i värsta fall borta ett tag framöver, Da Silva missar också matchen borta i Kalmar. Inget önskescenario precis, när prioritet absolut nummer ett nu handlar om att plocka poäng och inte släppa fler lag förbi oss i den tabell, som inte bara handlar om en glödhet toppstrid.
För Åtvidabergs FF handlar det om något helt annat, minst lika viktigt.
Att överleva....
///Allas Broder