Inga sirener
Det är dagen efter. Ännu en söndag som inte känns som någonting annat än dan före ännu en måndagsmorgon.
Regerande mästarna Helsingborgs IF kom, sågs och segrade på ett Kopparvallen som inte heller den här gången nådde några maffiga publiksiffror som fick ÅFF: s kassörer att precis klappa händerna av lycka, eller den tunna portmonnän ÅFF bär på i kassaskåpet att precis brista ut i vare sig skratt eller trångmål.
Allsvenskan glöder av intresse var några av alla lovord som sjöngs ut inför premiären, såhär några veckor efteråt när vi nu sitter med refrängen och svaren på hur det verkligen blev med det här glödande intresset, så vet vi att väder och publiksnitt i det stora hela följts åt i en nedåtgående spiral.
Hade väderleken varit betydligt mer gynnsam och behaglig så hade naturligtvis Kopparvallen förevigats med helt andra publiksiffror, än vad som blivit fallet, efter den kanonstart som serieledarna Åtvidabergs FF bjudit hela allsvenskan och Sverige på.
Nåväl.
Alla vi som älskar Åtvidabergs FF har haft förmånen att segla på riktigt höga moln ända sedan den där måndagen i höstas uppe i Sundsvall, då Giffarnas förutbestämda segerbankett drastiskt regisserades om när Åtvidabergs FF istället snodde åt sig huvudrollen och intog den stora scenen.
Kvällen då Oskar Möller blev John Wayne glömmer vi aldrig någonsin.
Efter den osannolika seriesegern så fortsatte segertåget även i vår högsta serie.
Oändliga gånger sedan årets allsvenska dragit igång har man nästan fått nypa sig i armen för att förstå att den inledning Åtvidabergs FF bjussat på, verkligen varit sann och på riktigt.
Tre raka segrar och 12-5 i målskillnad och den ljuvliga tillvaron uppe bland de lättklädda molnen kändes närmast permanent och som ett livsfarligt beroendeframkallande tillstånd.
Åtvidabergs FF inledning bedövade närmast killar som Expressens Daniel Kristoffersson, plötsligt kunde man inte längre bara glo neråt med rynkad näsa åt den uppstickande klassikern från Åtvid.
Den historiskt imponerande uppvärmningen av ÅFF anno 2012 fick många dissare och experter att tvingas dra på sig solbrillorna och kisa med smala ögon när man tvingades rikta blickarna uppåt mot skyn och den översta platsen i allsvenskan, mot nykomlingen som fått fyrverkerierna att gnistra mellan snöfall, ösregn och isande nordliga vindar.
Annan typ av fyrverkeri har skådats västerut.
En del av verkligheten lyckades komma ifatt oss förra söndagen på alla helvetes arenan, Strandvallen.
En verklighet som efter gårdagens andra raka förlust smög in i en värld klädd i en tunn men ändå obehaglig dimma.
Återigen fick vi vara med om en hygglig inledning signerad ÅFF under första halvlek. HIF kändes tama och stelbenta, flera gånger hittade ÅFF fram till lägen som kändes lovande och intressanta, men ett ständig felpass eller felnavigering under förspelets sista akt, gjorde att dessa försök rann ut i sanden.
Samarbetet mellan Magnus och Möller på Strandvallen var inte direkt lysande.
Inte heller samarbetet mellan Magnus och Prodell bar på några vingar under gårdagens drama.
Däremot så har Magnus Erikssons betydelse för ÅFF ytterligare kunnat dokumenteras in i vårt medvetande.
Efter hand växte HIF in i matchen och började också skapa målchanser i takt med att ÅFF slarvade och bolltempot haltade för hemmalaget. Flera gånger var en bortaledning hotande nära att bli en sann verklighet innan domarens paus signal kom som en liten befrielse.
Andra halvleken dominerades ännu kraftigare av de forna mästarna, som jag ändå tycker har en bra bit kvar till fjolårets vägvinnande fart och elegans, men som ändå räckte långt mot hemmalaget, vars spel i upptakten av andra halvlek krampade betänkligt och led av en press från motståndarna som man aldrig lyckades komma ur.
Förrän väl 0-1 låg där i nätmaskorna efter ännu ett baklängesmål som andades lite Ullared.
Då klev ÅFF upp i planen, då äntligen tog ÅFF tag i taktpinnen och blev någorlunda sig själva igen och hemmapubliken kunde äntligen känna igen lite av den image, som de blåvita hjältarna brukar skylta vidöppet och glatt med här vid hjärtat av Disponentens Allè.
Skyttekungen Viktor Prodell nätade igen efter elegant framspel av assistkungen Bergström.
1-1 och drömmen om att ÅFF skulle komma igång på allvar och börja leverera på gammalt välkänt manér och få ännu ett tungt favoritlag i allsvenskan på fall, den drömmen började sakta syresättas inom mig.
Tanken han inte ens landa eller knappt fortplantas förrän Erik Sundin fick klä hela sig själv i ett stort leende.
Kändes billigt, onödigt och förbannat retligt.
Med lite tur och marginaler med oss kunde det dock blivit en poäng i slutskedet, en poäng som hade fått den här söndagen att se helt annorlunda ut, en pinne som betytt mycket för självförtroendet och som fått ÅFF att behålla sin status som obesegrade på Kopparvallen i seriespelet.
Så blev det nu alltså inte, men hade ÅFF spelat som man har förmågan att göra när man är sig själva, då hade man förmodligen tagit en blytung seger igår, större än så är inte HIF inte gentemot ÅFF.
Även om sådant spelar en obetydlig roll en vilsen och sömnig söndag som den här.
IFK Göteborg på Ullevi väntar härnäst. I mina ögon en oerhört tuff och svår utmaning. Hela den blåvit randiga klubben suktar efter islossning och välbehövliga poäng för att få ro och hinna ifatt den höga målsättning man automatiskt skapat med alla namnkunniga och ekonomiskt tunga poster man införskaffat och så stolt och vackert skyltat med under försäsongen.
Kraven är skyhöga och massmedias och fansens än så länge uppmuntrande ömma ryggdunkningar, kan snabbt förändras och bli allt annat än milda och tålmodigt förstående, om inte Blåvitt snart gör själ för sina exklusiva lönekuvert och sätter vingar på sina änglar, som snart verkligen behöver lyfta.
Poängtapp hemma mot nykomlingen Åtvidabergs FF skulle få fart på drevet vill jag lova, något som Mikael Stahre såklart känner och fruktar och som inte får hända hans nya lag IFK Göteborg.
ÅFF har allt att vinna.
Två raka förluster efter tre inledande segrar.
Inga sirener på långa vägar.
Dags att ladda för nästa allsvenska fest.
För allsvenskan är ju ändå en härlig fest.
Tycker jag....
///Allas broder
