Minut 92...
Livet tillsammans med Åtvidabergs FF är ungefär som det är med vädret och våra fyra årstider. Ständigt omväxlande. Sol och tjohej ena dagen, ösregn och ett rent helvete en annan dag. Det svänger kvickt i den här branschen. Det är så det funkar och är, har man fått lära sig. Men det är ibland svårt att vänja sig. Särskilt när det svänger som det gör, ett år som det här. År 2012.
Lämnade hemmet i Mjällby vid klockan 14 på söndagen för färden ner mot Skåne och Malmö, som hälsade välkommen med en strålande sol och ett landskap uppklätt i spirande grönska med evinnerligt böljande och lysande rapsfält, blommande körsbärs- och äppleträd som tjusade mina blickar, oändliga hav med gula maskrosor och nyutslagna bokskogar, vars magiska skönhet och knallgröna nyans totalt trollband alla mina vakna sinnen.
Av det kriminella och våldsamma Malmö man följt i tv och övrig massmedia syntes inte ett skvatt när vi rullade in i staden denna gemytliga söndags eftermiddag. Stadskärnan vimlade av avslappnade invånare som tog sig fram på cykel, rullskridskor eller lätt joggande i idyllen som blomstrade. Parker, grönområden och uteserveringar nyttjades till fullo av Malmöbor som njöt av frihet och vårens ankomst. Filtar klädde parkernas gröna gräs där det avnjöts av allehanda gott från picknick korgar och från uteserveringarna klingade glasen, Malmö stad glassade och strålade i toppform.
Skåne och Malmö bjöd alltså på en färgsprakande och harmonisk entré när vi anlände, vilken sorts välkomnande MFF tänkte bjuda oss på stod skrivet i stjärnorna, men inombords förväntade man sig en vild anstormning med ambition på ett tidigt ledningsmål för hemmalaget, för att lugna sig själva och publiken och alla skyhöga förväntningar som ständigt skuggar laget.
Inte sedan det glada sjuttiotalet har ÅFF lyckats sno åt sig poäng i denna enligt ryktet så hiskligt svårspelade bortaplan.
Skulle ÅFF sno åt sig en poäng en afton av år 2012 här nere, skulle väl detta betraktas som minst sagt en kriminell handling, säkert av oändligt fler än bara fotbollsexperter och hängivna tippare.
Intresset kring Thomsons laguppställning väckte stort intresse inom mig inför matchen. Kan inte säga annat än att den laguppställning Thomson sedan kläckte fram, kändes genomtänkt och synnerligen intressant och spännande.
Tycker att Swedbank stadium var lika läcker och välplanerad den här gången, precis som vid förra besöket 2010. En mäktig arena. Bra tryck, härlig atmosfär och så plötsligt var liret igång efter domarens startsignal.
Mina värsta farhågor om ett gigantiskt övertag och öppna målchanser på bredaste Skånska, uteblev tack och lov. Tyckte ÅFF krympte ytorna tillfredsställande och låste MFF som blev något statiska och om så Viktor Prodell spelar fotboll tills han blir 70 år, så kommer han aldrig någonsin igen under sin resterande karriär att missa en sådan eminent framspelning som Magnus Eriksson levererade honom under första halvleken, precis mitt framför en hel kortsida med MFF supporters.
Vilket ögonblick att minnas det kunde blivit för Prodell, tänk att få tyst på en hel kortsida MFF:are i ett och samma andetag genom att ge sitt ÅFF ledningen här nere och samtidigt dra ifrån i skytteligans eminenta toppskikt.
Precis innan första halvleks slut så bjöd MFF sin Mathias Ranégie på två utsökta lägen, men för vår del hade han den goda smaken att inte tacka för dessa bjudningar fullt ut, han lyckades nämligen med konststycket att missa båda två.
Förvisso återstod en halvlek.
Spridda burop och visslingar från hemmapubliken till hemmalaget under marschen mot halvtidsvilan, var ett betyg gott nog till nykomlingarna från Östergötland och Åtvidaberg, som nu efter fyra raka förluster såklart törstade efter poäng för att få stopp på det negativa raset som var i rullning.
Kaffet i halvlek smakade lika okej som spelet och känslan som ÅFF delat med sig av under första halvlek. Gustav Jansson hade fixat att hålla nollan i sin första hela halvlek i allsvenskan, Olè, Olé hade gjort det hyfsat, jag gillade Pliggs och Tobias jobb på mitten, liksom övriga laget som kämpade och slet förtjänstfullt efter en taktik som passade Herr Norlings oändligt flera miljoner dyrare lyxbudgetspelare synnerligen dåligt.
Thomson var i halvlek den som klädde i sin kavaj betydligt bättre än Herr Norling.
Ingen större skillnad på spelet i andra halvleken egentligen, tills plötsligt hemmapubliken och hemmalaget bjöds på premiärnerver av debutanten Gustav Jansson i ÅFF målet.
Rullgardinen åkte plötsligt ned med en himla fart, när Gustav stod som paralyserad och tittade på när bollen som till slut efter en evighet, hamnade i nätmaskorna mitt framför en hysteriskt överraskande och glad hemmaklack som äntligen fick vädra lungorna och sjunga ut all frustration som kedjat fast dom länge nog.
En MFF klack som Viktor Prodell kunde dragit ner brallorna på och tystat redan i första halvlek.
Den gode Gustav glömde att hoppa upp och göra vad han egentligen kände för med nicken från Mathias Ranégie i MFF, för nicken var inte otagbar, men det blev likförbannat en nick som satt som en riktigt kännbar magsup för oss tillresta ÅFF: are på Swedbank stadium, och också samtidigt upptakten på en gigantisk jobbig uppförsbacke för ÅFF spelarna.
Att göra ett misstag som fotbollsmålvakt är kännbart.
ÅFF bytte spelare, tiden gick, chanserna som kunde blivit giftiga kluddades ofta bort, klockan rusade värre än nånsin, ännu en tomhänt hemresa genom mörkret kom allt närmare.
Då hade Bergström fått nog och tyckte det var dags att visa sitt rätta jag.
Han satte fart och slog sedan en genial och knivskarp smörpassning som lättsamt och elegant smekte förbi hela MFF försvaret, mot Åtvidabergs FF : s egen Harley Davidson som tog några snabba steg och med vänsterfoten skickade in bollen i vänster burgavel, samtidigt som han skickade alla på Swedbank stadiums bortasektion rakt upp i den absolut mest attraktiva delen av himlen.
Oskar Möller hade presenterat sig för hela Malmö.
Klockan stod på 88 minuter, lyckan var gränslös och total, äntligen hade Åtvidabergs FF fått tillbaka vingarna som man beväpnade sig med under inledningen av allsvenskan, en fyra decenniers lång förbannelse var på väg att brytas upp, ett mirakel höll på att födas och var redo att döpas välkommen till verkligheten.
En makalöst skön och viktig poäng var på väg att skördas, den negativa trenden var i full färd att strypas, hoppet var på väg att återvända, himlen kändes lika nära och verklig som tummen jag nervöst bet på, en poäng borta mot MFF var en ren bonus, det var champagne, det var kalas, det kändes sagolikt skönt, hemresan skulle bli en triumffärd genom solnedgångens vackra skimmer som skulle dra fram som en varsam pensel över ett nyvaket och återfött landskap.
Som en bön för ett återfött Åtvidabergs FF.
Då ramlade himlen ner och dränkte alla sinnen.
Det osannolika inträffade under matchens allra sista sekund, i minut 92 släcktes alla befintliga ljus, den lycka som nyss bara väntade att slå ut i full blom och som bar på fler himmelska budskap en hela bibeln, dog lika plötsligt som brutalt och slet sönder alla trådar som skulle leda till poäng.
Det kändes overkligt, det kunde inte vara sant, så mycket ondska finns inte.
Känslan var obeskrivligt hemsk, sorgen otröstlig.
Så känns det fortfarande ett dygn efter förödelsen.
Än en gång lämnade Åtvidabergs FF Malmö med en tung förlust i bagaget.
Strax efter att vi lämnat Malmö hörde vi att ännu ett mord inträffat i staden.
Trots den vackra och livliga omgivning vi möttes av, trots den lycka som härjade i mitt ÅFF hjärta ända fram till minut 92 på Swedbank stadium, så blev det ändå en kväll som slutade i sorg.
Livet är märkligt...
///Allas broder
