Som en skön avslappnad klackspark
Veckan som passerat har varit lika skön och avslappnad som en klackspark. En 5-1 seger i fotbollsallsvenskan mot självaste serieledaren IF Elfsborg lockar ju fram känslor av varvtal man inte är van vid och inte precis prenumererar på dagligen.
Spelet gick som på vatten och alla farhågor och tvivel som legat och ruvat under det långa EM uppehållet, dessa fobier slog ÅFF en tunnel på genom att spela en fotboll som går till historien som kanske en av de allra bästa och mest imponerande genom alla tider i Kopparvallens historia.
Och då snackar vi om en historia vacker som poesi och tjock som bibeln.
Att cykla ner till Hällevik sommartid är en vacker upplevelse. En kvarts cykelfärd från mitt hus mitt i Mjällby, förbi bördiga åkrar och blommande sommarängar som följs av en svag nerförsbacke genom ett storslaget naturreservat där gruset knastrar under cykeldäcken, innan färden fortsätter som genom en tunnel bestående av lummig och knallgrön bokskog som runt omkring omgärdas av gamla stengärden, gnistrande gläntor och små ängar med betande hästar.
Redan vid Hanöhus når doften av tång och saltvatten mig, bilden av sandstranden och havet är storslagen, alldeles intill smala promenad och cykelvägar blommar det av snickarglädje och gröna fingrar i sommarstugor och hus, grilldoften och ljudet av slamrande kaffekoppar andas rakt igenom harmoni. Campingen står invaderad av husvagnar, det spelas badminton och kastas pil, några sitter avspända och löser korsord eller läser en bok medan en och annan njuter av en pilsner i friden som råder.
Havet ligger hela tiden inom synhåll och blänker förföriskt vackert och lockar med svalka.
Inne på Strandvallen tränar de gulsvarta. Välkända namn som drillas och instrueras av tränaren Peter Svärdh som handplockades av Mjällby efter nämnde Svärdhs två framgångsrika säsonger hos rivalen Åtvidabergs FF.
För några år sedan kändes det avigt och konstigt att se Peter Svärdh leda laget här nere. Nu har man vant sig vid det, medan Svärdh redan första året i MAIF ledde laget till allsvenskan, gjorde hans efterträdare i ÅFF precis samma sak, exakt samma år.
Nu känns det jätteavigt att nere på Strandvallen bevittna Haris Radetinac i gulsvart mundering. Att se honom springa, finta och skratta med sina nya lagkamrater i sin nya miljö för sin nya arbetsgivare.
Mitt i sommarvärmen där på Strandvallen kom jag plötsligt att tänka på den där höstdagen i vår huvudstad år 2009, då Haris ville ta hela världen i sin famn efter att själv ha skjutit tillbaka ÅFF mot allsvenskan igen efter 28 år av längtan.
Den tiden är förbi.
Liksom min korta visit på Strandvallen den här soliga sommardagen. Där ute på planen tränar Mjällby AIF vidare, med Peter Svärdh och Haris Radetinac bland alla de andra spelarna, medan jag sätter mig på cykeln och beger mig hemåt igen.
Hem till huset där min fru och mina barn finns.
Men inte hem till platsen där mitt fotbollshjärta föddes vid foten av Disponentens Allé i slutet av sjuttiotalet.
Och där samma fotbollshjärta fortfarande än idag lever, bor och andas.
Dit är det längre än en kvarts cykeltur.
Där också Peter Svärdhs och Haris Radetinac hjärtan en gång tickade och slog.
Men det var där, 320 kilometer från mitt hem mitt i Mjällby, som det härom dagen bjöds på stor fotbollspropaganda av ett ÅFF som fortsätter att sätta myror i huvudet på fotbollssverige.
Myror som kittlar gott och får hela mig att rysa av stolthet.
Idag är det betydligt längre än de 320 kilometer till platsen dit mitt hjärta i eftermiddag kommer att vara som bedövat av nervositet och lidelse under mötet med Norrlands främsta fotbollslag.
Långt borta, men fortfarande under samma himmel och under samma sol som jag själv kommer att andas under.
En ny match, men med precis samma enormt stora pott i botten som inför alla matcher på den här höga nivån.
Sex gånger har Åtvidabergs FF tagit full pott hittills under den här säsongen.
Blir det en sjunde gång idag så kommer det fortsätta att krylla av myror.
Både här och där.
Jag lovar....
/// Allas broder
