Söndag-måndag funderingar
Vilken oerhörd makt ett fotbollslag har för en individs välbefinnande egentligen. I mitt enskilda och specifika fall så är det Åtvidabergs FF som till mångt och mycket styr en stor del av hur jag bemöter min vardag och som också styr över stora delar av mitt rent allmänna psykiska hälsotillstånd.
När slutsignalen ljuder och ÅFF står som segrare kvittrar alltid hjärtat glatt, känslorna flyger mot himlen och humöret joddlar och tjoar och ens välbefinnande är alltid efter en ÅFF triumf i absolut topptrim. Sen följer det där bubbliga välbefinnandet liksom med en genom tillvaron som råder. Plötsligt känns måndagsmorgonen som en smekning, matlagning och städning sköts undan med bilderna av ÅFF: s senaste seger och klättring i tabellen framför näthinnan, chefen eller ungarnas höga krav bemöts av leende och förståelse och utförs med glatt leende.
So what liksom, släpp loss och spänn av, livet är en fest.
Men det finns en annan sida också.
Som är raka motsatsen till glödande passion och känslomässiga höjdarresor mot himlen.
Det som börjar med att domarens slutsignal låter som en felstämd fiol rakt in i trumhinnan och förkunnar att förlusten är ett faktum. Inuti magen maler en obehaglig värk, en bitter nedstämdhet får läpparna att närma sig marken, man vill bara blunda och skrika ut sin ångest för sig själv där ingen annan ser hur dåligt man mår.
Frestelsen att ringa sig sjuk är större än lusten att masa sig till arbetet, man bläddrar snabbt förbi sportsidorna i morgonblaskan, när televisionen tjatar och visar repriser på det vi redan sett och redan vet, lockas man av tanken att slänga ut tv:n genom rutan. Men förnuftet som ändå finns där någonstans säger till en att blunda och stänga av eländet. Att prata fotboll på jobbet är uteslutet, när jag ser grannen närma sig springer jag in i huset och låser dörren, städning och matlagning känns som tortyr och jag fruktar redan kommande match, det blir säkert en ny jävla förlust, dom kommer att åka ner, det är kört, köp nya spelare, byt tränare, agera någon, stå inte och bara blunda, ser ni inte, hör ni inte sirenerna....
Men gammal kärlek rostar aldrig.
Man lyckas glömma, förlåta och gå vidare och plötsligt är det avspark igen och drömmarna och förhoppningarna har återigen hittat varann och ännu en gång lyckats para ihop segervittring för laget man äskar.
En fotbollsmatch består av 90 minuters effektiv speltid. Dessa 90 minuter är bara en promille av den verklighet som pågår i ett troget fotbollshjärta, där kampen ständigt är pågående och tankarna kring ens lag alltid finns med någonstans i kulisserna. Man söker information i tidningar, i bloggar, olika forum, en massa sidor på nätet, överallt så söker man efter rykten för att hålla sig uppdaterad.
Men visst är Åtvidabergs FF passion.
En passion och lidelse jag inte vill vara utan...
När domaren på Råsunda förra veckan blåste farväl och godnatt efter att AIK besegrat vårt Åtvidabergs FF, drog det en kall vind av tung besvikelse genom hela mitt inre.
I ett försök att lindra smärtan, trösta ångesten och bedöva vemodet så satte jag fokus på kommande matchen hemma på Kopparvallen mot tabelljumbon Örebro SK. Jag beväpnade mina drömmar med en härlig trepoängare, jag såg hur muren mellan ÅFF och de nedre regionerna blev ännu högre.
En ÅFF seger mot ÖSK och man nästan kunde tänka sig tanken att vinka farväl till plats 15 och 16 och i stället lugnt och fridfullt luta sig tillbaka och njuta av den fortsatta allsvenska färden genom alla olika städer.
Givetvis livsfarligt att bjuda in sådana drömmar med så mycket livlig fantasi.
Det bästa är om sanningen stiger ombord allra först.
1-1 i fredags var en missräkning, ett hårt skadedrabbat ÖSK hemma på Kopparvallen borde innebära seger och visst skulle vi vunnit om skärpan, gnistan, effektiviteten och beslutsamheten funnits med i 93 minuter. Vi visade otaliga gånger att vi är det bättre laget, men när utdelningen inte kom spred sig otåligheten och plötsligt blev det öppet hus bakåt och ÖSK skapade chanser så vassa att nackhåren reste sig.
Trots ledningsmål och flera lägen att avgöra och ett offsidemål som såååå tvivelaktigt vinkades bort, så blev trepoängaren till bara en poäng, och hade Fru fortuna varit minsta kinkig så hade också denna poäng flugit bort ifrån oss.
Då hade det varit ännu jobbigare att vara ÅFF:are.
Den närmaste fortsättningen på äventyret i allsvenskan borta mot GAIS och Syrianska lär inte precis bjuda nerverna på någon bekväm sällskapsresa. Epitetet "sexpoängsmatcher" passar väl in i ramen kring dessa stentuffa fighter som går av stapeln under närmsta tiden.
Om man backar tillbaka till mötet med AIK på Råsunda så tycker jag att ÅFF:s inats i den matchen ändå förstärkte det kvitto som bevisat att modellen av ÅFF 2012 besitter mycket god kvalité och spelmässiga muskler. Tyvärr saknade de sista momenten i anfallsfasen den image och spegelbild som fotbollssverige annars vant sig vid det här året, den sista tredjedelen på planen var AIK bättre än oss.
En hörna i 43:e minuten blev början till slutet för våra blåvita bröder i det här mötet där AIK, alltså fick sin revansch för nederlaget veckan före.
En vecka som måste varit tung för AIK och inte minst för tränare Andreas Alm att tvingas bära. Eftersnacket från Alm på Råsunda efter AIK segern, vittnade om att det måste simmat omkring en oändligt massa frågetecken målade i svart ångest hos Herr Alm, efter besöket nere på Kopparvallen.
Jag förstår killen fullt ut.
Ovanför Andreas Alm sitter det en mängd olika beslutsfattare och massor av sponsorer och ammar honom proppmätt med ekonomiska muskler som ska ligga som grund för de framgångar alla kring AIK vill se och höra talas om. Inte minst de som ammat huvudansvarige Andreas Alm full med spelare som kostat massor med dyrbara stålar, dessa investerare vill såklart ha valuta för sina investeringar.
Andreas Alms ekonomiska muskelknuttar drog till samhället Åtvidaberg för ett möte med ett jämförelsevis ekonomiskt dutt lag, som ändå mot förmodan lyckats rätt så väl i sin allsvenska återkomst.
Vi vet alla hur det gick, i sammanhanget lilla ÅFF lyckades slutligen få AIK på fall efter bland annat två ruggigt vackra mål. Det är klart att det måste gjort förbannat ont för Andreas Alm att se sitt lag falla mot kusinen från landet, ännu jobbigare för honom att framför direktsända kameror snabbt försöka hitta svar på varför det gick som det gick på Kopparvallens snabba underlag.
Men att en vecka senare efter att hans AIK fått sin revansch och vunnit med ett uddamål hemma på Råsunda, kalla ÅFF:s spel hemma på Kopparvallen för" dutt" fotboll, det tycker jag är lågt av honom.
Men vi lever i en demokrati och jag hoppas ÅFF fortsätter bjuda på samma fina fotboll, en fotboll som bevisligen är effektiv och framgångsrik och som får många att le och tycka fotboll är kul.
Den här veckan går resan västerut mot Göteborg för en kollosalt ruggigt viktig match, För både hemmalaget GAIS och ÅFF. Den största pressen besitter GAIS, en hemmaseger är närmast ett måste för att deras möjligheter att hinna nå ifatt lagen ovanför, inte helt ska suddas ut, för då väntar Superettan.
Ett faktum som såklart ÅFF känner till. Vi vet också att GAIS ifjol gjorde succé i allsvenskan, men av någon oförklarlig anledning så är det precis tvärtom den här säsongen.
Men sådana lag kan också vara livsfarliga att stöta på den dagen det lossnar för dom.
Effektiviteten hos ÅFF behöver hitta tillbaka. Mot ÖSK ville vi brodera in målen, vilket inte alltid är att rekommendera när man hungrar efter välbehövliga segrar och poäng.
Sen känns det också oerhört skönt att vi nu framöver spetsat truppen med två riktigt intressanta spelare. Abubakari nämnde Hallingström i sin blogg som en klasspelare, och nu är han vår spelare.
Känns synnerligen intressant och nästan på gränsen till underbart.
Även Imad Zatara känns som en spelare som kan gå rakt in och konkurrera på riktigt allvar. Jag har sett killen några gånger och jag tror och hoppas att hans högsta nivå som spelare har stora förhoppningar att komma fram i ett så spelskickligt lag som ÅFF idag besitter, och som han nu har chansen att bli en del av i startelvan.
Abubakari och Zatara känns som viltiga ingredienser att ha med i truppen när det bit för bit drar ihop sig framöver, och dom är så välkomna till vår klubb.
Nu är det måndag morgon. En hel veckas arbetande är till ända, hela helgen har jag tillbringat på jobbet. Men nu är det över, kaffet står och puttrar i köket, frukost med frugan och barnen väntar.
Sen ska jag läsa Sölvesborgs Tidningen och deras syn på gårdagens match på Strandvallen.
Andreas Alm och AIK var ju några kilometer från mitt hus igår.
Allt medan mina tankar som vanligt var någon helt annanstans....
/// Allas Broder
