Årskrönika 2016 Vart är vi på väg? – Del VIII 2015/2016
Efter att vi hade hållit till på god allsvensk nivå under de senaste säsongerna var det naturligtvis svårt att ställa om till en lägre kravbild.
Redan 2009 höll vi allsvensk nivå när vi avancerade till Allsvenskan, vilket vi visade året efter då vi med i stort sett samma trupp åkte ur på målskillnad. Bara marginalerna var alltså emot oss. 2011 när vi åter tog steget upp hade vi fortfarande (i stora drag) samma trupp som 2009, och tog då ytterligare ett steg i utvecklingen. Under 2012–2014 höll vi sedan god allsvensk klass och nådde ofta hög allsvensk nivå hemma på Kopparvallen.
Under 2015 nådde vi ganska ofta upp till bra spelmässiga prestationer, främst på Kopparvallen, men hade inga som helst marginaler med oss. Vi förlorade eller fick som bäst med oss en pinne i jämna matcher. Enda undantaget var att vi lyckades besegra Sundsvall på bortaplan efter en jämn match. I hemmasegern mot Falkenberg var vi ju överlägsna. Sammantaget räckte förstås inte detta till för att vi skulle klara kontraktet.
Vi underpresterade 2015
Trots att vi var tvingade att skära ned och blev av med en hel del tunga namn, så borde vi ha klarat oss kvar 2015. Många hade dock blivit bortskämda med de framgångar vi haft, både på planen och vid sidan om. En styrelse som inte visste vad det handlade om, eller vad som krävdes, skapades ett kaos som naturligtvis även fick negativa effekter på det sportsliga.
Vi hade också ett flertal spelare som inte levererade efter deras potential. Vi gjorde också alldeles för enkla misstag i försvarsarbetet vid de insläppta målen. Vi kunde ha agerat klockrent i defensiven i det stora hela i vissa matcher, men gick bort oss några gånger, vilket räckte för att vi skulle släppa in matchavgörande mål.
För det mesta var vi många spelare ”hemma” när motståndarna gjorde sina mål. Vi åkte dock även på omställningar eftersom vi nästan alltid skulle spela oss fram, vilket ofta resulterade i farliga bolltapp. Vi hade ingen riktig targetspelare att fästa bollen på och heller inte någon riktigt stark defensiv mittfältare. Saknaden av Ricardo Santos, Mohammed Abubakari, Tom Pettersson och Daniel Sjölund (i 2013 och 2014 års form) var stor. Men att ekonomiska medel inte fanns för att ersätta dem fullt ut var givetvis en självklarhet.
Tor Øyvind Hovda lånades in på hösten och såg ut att kunna vara den defensiva mittfältsspelare som vi sökte, men efter en bra start bleknade också han. Det var förövrigt när Hovda kom in under sensommaren som vi spelade som bäst, men vi fick inte med oss många poäng och tappade dem dessutom i slutskedet av matcherna vid ett par tillfällen. Om vi fått bättre utdelning där tror jag att vi fått en helt annan skjuts in i hösten.
För instabilt i defensiven
På högersidan trodde vi att Martin Lorentzson skulle vara ett riktigt bra nyförvärv, som skulle visa sig från sin bästa sida för att få möjligheten att få ett spelarkontrakt utomlands, men Martin underpresterade liksom även hans namne Christensen framför honom. Hampus Holmgren gjorde det okej under hösten, med tanke på att han först då fick chansen efter långvariga skadeproblem.
På vänstersidan var det heller aldrig stabilt med Andreas Dahlén och Pontus Nordenberg. Kristian Bergström tillhörde fortfarande våra främsta spelare, men var givetvis inte lika snabb längre att hinna med hem i defensiven när vi åkte på omställningar. I övrigt jobbade vår 41-åring mer än de flesta, vilket också säger en del om kampmoralen hos vissa andra spelare.
I mittförsvaret försökte Daniel Hallingström hålla ihop det så gott som möjligt, men det var inte helt lätt. Vi fick ofta ändra om i backlinjen och saknade kontinuitet. Danne själv drog på sig en del avstängningar och han var borta större delen av hösten på grund av Borrelia. Sebastian Ramhorn kom dock in på hösten och var ett positivt tillskott.
För långsamt i offensiven
I offensiven var John Owoeri för ensam. Simon Skrabb tog ett kliv men var inte färdig för att bli en stor målskytt. Victor Sköld var ändå skaplig under våren och jag tror att han och Owoeri hade kunnat spela ihop sig bättre under hösten om inte styrelsen hade skänkt bort Sköld till IFK Göteborg för småpengar i sammanhanget. Åtgärden kan ha kostat oss det allsvenska kontraktet och Victor passade ju dessutom fram till Göteborgs segermål på Kopparvallen i den 92:a minuten.
Vi ägde en hel del boll i matcherna och kunde rulla upp anfall snyggt och prydligt, men det gick ofta för långsamt och vi nyttjade inte omställningar i djupet på ett tillräckligt bra sätt. Efter flera år av framgångar hade också motståndarna respekt för oss och under det vedervärdiga året 2015 behövde de inte ta några risker, utan kunde vänta ut våra misstag för att sedan slå till utan pardon.
Vi blev också rejält misskrediterade av domarna vid en hel del matchavgörande moment med kulmen hemma mot Häcken.
Trots allt hade vi chansen in i det sista
Till slut var vi hela tio poäng från kvalplatsen. Hade vi segrat i de tre sista matcherna så hade vi dock klarat en kvalplats med två poängs marginal. Inför de tre sista omgångarna hade vi alltså möjligheten, men det var inte lätt för vår spelartrupp att kravla sig upp och resa sig ur den oerhört prekära situationen när de som skulle stötta hade gett upp för länge sedan. Jag träffade Magnus Andersson från styrelsen som hastigast innan måstematchen borta mot Falkenberg.
– Tror du fortfarande på att vi ska klara oss kvar, frågade han mig på ett arrogant sätt.
– Ja, det är klart jag gör, svarade jag givetvis.
– Tror du verkligen det, svarade han spydigt.
– Ja, självklart, svarade jag och gick därifrån.
Att vår älskade förening blir djupt kränkt av en styrelseledamot på detta sätt i den fruktansvärt svåra situationen, var naturligtvis oerhört svårt att bära. Hur i hela världen kan det finnas människor som ser på ÅFF på ett så likgiltigt sätt?
Så, länge som chansen finns måste man ju tro på det! Något annat finns ju inte på kartan. Hur ska vi annars kunna kräva av våra spelare att de ska göra sitt bästa på planen om vi själva inte tror att det är möjligt?
Även om Mauricio Albornoz gjorde en trist sorti ur vår förening, så satte han huvudet på spiken i en intervju till Correns Per Bergsten den 3 februari 2016:
http://www.corren.se/sport/det-var-nastan-som-en-chock-om4007949.aspx
”Med lite distans – hur var hösten?
– Vi fick aldrig den riktiga skjutsen och man fick hela tiden kämpa för att hitta energi och hålla humöret uppe. Även om det var tufft så hade vi hela tiden fram till matchen mot Falkenberg en tro på att det kunde gå. Det lät dumt när man försökte förklara och alla sa att "tror du verkligen på det där?" Men om vi inte trott på det hade man kunnat komma hit och hoppa från bron därborta.”
Traumat ledde också till en ekonomisk katastrof
Att degraderas från en serie är givetvis att oerhört trauma för alla inblandade men innebär ju också en ekonomisk katastrof. Det borde givetvis vara en självklarhet för alla, men så är det tydligen inte.
Det enorma ekonomiska bortfallet fick naturligtvis stora följder på spelartruppen, även om det dröjde innan styrelsen greppade detta självklara faktum. Det fanns inga ekonomiska möjligheter att förlänga med flera spelare som man gärna sett skulle vara kvar. Det faktum att många spelaravtal gick ut var heller ingen slump. Om det värsta skulle inträffa att vi skulle åka ur, så skulle det ha varit en för tung lönebörda i en lägre serie, även om avtalen var konstruerade med en reducerad lön i Superettan.
Å andra sidan fick vi inte heller någon övergångsersättning för dem som lämnade, förutom för John Owoeri, som stod under avtal ytterligare ett år, samt en del utbildningsbidrag. Precis som vid fallet Victor Sköld var sportchefen bakbunden av styrelsen vid förhandlingarna angående John Owoeri. Styrelsen ville bli av med John så fort som möjligt för att få in pengar kortsiktigt. Under de premisserna är det förstås svårt att göra bra affärer. Mats Karlsson lyckades trots detta få upp prisnivån betydligt, mot vad styrelsen var beredd att sälja honom för. Att lägga in någon vidareköpsklausul i avtalet sade styrelsen därmed ifrån om, då det givetvis hade krympt den direkta övergångssumman.
Stort tack till Roar & Tott med flera
Tack vare insatser från Roar Hansen och Mats Karlsson, kunde vi spetsa truppen inför 2016 med spelare som vi annars inte kunde ha tagit in. Trots detta var övriga spelare för dyra, eftersom styrelsen med stora mått misslyckats med sitt budgetarbete och täckningen saknades därmed.
Om vi ser till det rent sportsliga, så har naturligtvis lagledningen gjort ett strålande arbete som har fått ihop alla dessa nya komponenter till ett vinnande koncept. Det var ju fantastiskt att Roar Hansen fortsatte att leda vårt lag efter häxjakten på honom 2015. Hade inte Roar stått under avtal även för 2016 hade styrelsen utan tvekan sparkat honom, vilket också hade gjort många anhängare nöjda. Om detta hade inträffat, så är risken uppenbar att vi inte hade varit en elitförening i dag!
Roar Hansen har fått tagit oerhört mycket skit och självklart är han inte utan ansvar för 2015 års säsong, men orsakerna till den vedervärdiga degraderingen var som sagt många. Att på det sätt som Roar har stått pall och jobbat på oförtrutet, trots den minimala stöttningen från styrelsen och den nuvarande klubbchefen, är naturligtvis enastående. Samma beröm förtjänar givetvis assisterande tränaren Andreas Thomsson, målvaktstränaren (och materialförvaltaren) Leif Eriksson, sjukgymnasten Marcus Ljung och massören Bengt Holmudd samt givetvis spelarna och alla andra som stått ut så länge som de har gjort.
En enorm utveckling
På väg hem från Värnamo när vi hade säkrat kontraktet ringde jag till Roar Hansen för att tacka för hela årets prestationen. Jag nämnde också vilken oerhörd kontrast det var mellan träningsmatchen i februari då vi föll med 0–3 hemma mot Värnamo gentemot när vi vann med 3–1 mot samma lag på Finnvedsvallen. Roar höll med och har ju vid upprepade tillfällen pratat om att vi har varit ute på en resa.
Det fanns givetvis en oro hur vi skulle få ihop det, men vår goda offensiv har varit räddningen. Den har kompenserat bristerna i det defensiva arbetet. En stor bidragande orsak var naturligtvis de tre fina forwardsförvärven Shkodran Maholli, Mahmoud Eid och Simon Alexandersson. Vi anföll dock på bred front och många spelare var inblandade i målen. Våra innermittfältare Björn Westerblad, med många magnifika framspelningar, samt kvicke och spelskicklige Ammar Ahmed var inblandad i det mesta. Ammar klev ju också fram som målskytt med tio fullträffar. Vi var också mycket framgångsrika på vänsterkanten där Kevin Deeromram och Simon Helg opererade väl, men vi gjorde också många mål efter förarbete från höger genom främst Hampus Holmgren, Mahmoud Eid och Simon Alexandersson.
Vi utvecklade ett gott offensivt spel, där vi gjorde mål på flera olika sätt. Vi var vassa i våra omställningar och vi gjorde merparten av våra mål via fasta situationer. Just hur målen kom till (och släpptes in) går vi närmare in på i nästa del.
Stor omställning
Det skiljer trots allt en del mellan att vara ett lag i mitten på Superettan och ett av god allsvensk klass, som vi varit de senaste åren. Vi hade naturligtvis blivit hårdare straffade och släppt in ännu fler mål i Allsvenskan om vi hade spelat kvar i den serien med den här truppen. Det är dock en hypotetisk fråga, för om vi hade varit kvar i Allsvenskan hade vi förstås haft helt andra ekonomiska muskler att skaffa en starkare trupp.
Hursomhelst slarvade vi för mycket för att vårt spel skulle vara hållbart i Allsvenskan. Vi nådde upp i god allsvensk klass i några matcher och till och med hög allsvensk klass mot AFC United, men för att nå kontinuerlig framgång måste prestationerna vara jämnare. Vi sjönk ned till en nivå några gånger som inte var av superettanklass, vilket givetvis resulterade i stor ojämnhet.
Det fanns ett antal situationer, förutom när vi släppt in mål, som man direkt fick känslan av att ett bättre lag hade utnyttjat det misstaget. Det kunde handla om en slarvig passning, dålig värdering eller fel positionering. I Superettan, och bland vissa allsvenska lag, så är det inte ofta lagen sätter fem moment i rad klockrent. Då tänker jag främst på mottagning, passning och avslut. Ofta hackar det någonstans på vägen. Eftersom tekniken bland spelarna är lite sämre, studsar mottagningen ifrån lite för långt och spelaren får försöka reparera skadan, vilket givetvis blir svårare då motståndaren hinner in i press. En passning går ofta lite fel, som att den slås lite bakom en löpande spelare, vilket innebär att denne får stanna upp för att fånga bollen och tappar fart. Eller en för svag avgörande passning in i straffområdet som avslutaren måste rätta till och därmed tappar läget. Just tid är en väldigt avgörande faktor i fotboll.
Allsvensk offensiv
Sett till dessa exempel, ligger vi dock bra till då vi är allsvenska på dessa punkter. Vi hade flera mycket fina anfall där vi hade många moment som satt perfekt, eller näst intill. Vi har många spelare med god teknik, som kan ta emot en boll perfekt, vilket då skaffar tid och utrymme för nästa moment. Vi har också många skickliga passningsspelare, som både kan slå långa bollar på höjden, fina genomskärare på marken och bra inlägg/inspel. I det korta passningsspelet är vi också duktiga. Vi har helt enkelt ett bra grundspel att luta oss tillbaka på som passningsorienterat lag, vilket har varit en framgångsfaktor inte minst på Kopparvallen.
Vi har inte så ofta sett de där fantastiska spelvändningarna som vi kunde nyttja i Allsvenskan, men totalt sett hade vi en klart bättre offensiv förmåga under den gångna säsongen än 2015. Självklart måste man ha i åtanke att det är lättare att göra mål på motstånd från Superettan än mot allsvenskt motstånd. Det offensiva spel som vi presterade under 2016 var dock av sådan kvalitet att det hade utgjort ett stort hot även mot allsvenska lag. Vi hade farten i vårt omställnings- och djupledsspel, vi sköt väl från distans och vi nyttjade fasta situationer på ett sätt som är svårt att freda sig emot även för duktiga motståndare.
Defensivt klart sämre klass
Men sedan är det lite det här med värderingar, som vi stundom haft problem med. Man måste våga för att vinna, men beräkningen om riskerna måste alltid finnas med. Vad kan vi vinna med att slå den här passningen kontra vad vi kan förlora? Vi har ju under säsongen slarvat bort en del poäng på svaga värderingar, där vi försökt något svårt som vi knappt vunnit något på om det lyckats, men som om vi misslyckats fått katastrofala följder.
Självklart hänger mycket ihop med att vi hade väldigt många nya spelare i vårt lag och väldigt många av dem var unga. Bland de nya äldre spelarna kände man ändå en viss frustration med att värderingarna ibland var bristfälliga, men det hänger också ihop med att vår kravbild är väldigt hög efter flera år i Allsvenskan. Och flera av de nya äldre spelarna hade trots allt inte spelat i högsta serien.
Offensivt höll vi allsvensk klass under året, men defensivt knappt Superettanklass om vi ser till antalet insläppta mål.
Många avstängningar
Vi drog på oss hela 52 varningar och 4 utvisningar, vilket ytterligare vittnar om ett bristande positionsspel där vi låg för långt ifrån och kom därmed för sent in i många dueller. En del kort berodde också på att vi slarvat med bollen och andra spelare fick försöka reda ut situationen. En del kort skedde också efter dåliga värderingar och var därmed onödiga.
Anmärkningsvärt var att vi drog på oss det första röda kortet i den 22:a omgången, men sedan duggade alltså ”rödingarna” tätt. Tack vare alla kort åkte vi på hela 17 avstängningar. Alla dessa, förutom 2, drabbades vi av under hösten.
Domarna är också mycket flitigare med att dra upp korten i Superettan än i Allsvenskan. Vi låg faktiskt något under snittet på 54 varningar per lag. I Allsvenskan var snittet 46 varningar/lag under 2016 och har varit ännu lägre under tidigare år, medan antalet i Superettan har varit relativt konstant.
Våra yngsta längst bak
Vi hade våra yngsta spelare i backlinjen och vi drabbades dessutom av en del tunga skador. Vi hade också offensiva ytterbackar och yttermittfältare. Efter att vi fick in defensive mittfältaren Jens Jakobsson gick vi över från 4–4–2 till 4–1–4–1 vilket var en åtgärd för att stadga upp defensiven i stort, men vi släppte inte in färre mål efter åtgärden utan faktiskt tvärtom. Med Jens på planen släppte vi 2,08 mål/match (25/12) och utan 1,56 mål/match (28/18). Nu behöver detta givetvis inte ha något att göra med att Jens kom in i laget. Jag och många med mig känner att Jens gjorde det okej, men att han kan bli ännu bättre när han spelat in sig mer i laget.
Det fanns dock andra faktorer som spelade in. Sebastian Ramhorn bidrog till stadga innan han blev skadad, vilket skedde innan Jens kom till oss. Jonatan Asp blev också långtidsskadad och kunde inte avlasta Kevin Deeromram på vänstersidan. Det var också under hösten vi började få spelare utvisade och drabbades av massor av avstängningar.
Fortsättning följer i del IX – Målen
