Lagbanner
Bakom solens strålande leende bor ett hotfullt mörker

Bakom solens strålande leende bor ett hotfullt mörker

Vi har nu nått mer än halvvägs av årets säsong. Vi har fått vara med om mycket det här året. Men jag bär fortfarande på en dröm. Där allting ordnar sig till slut.


 
Sommaren är i kanonform och bjussar på sin allra bästa sida av sig själv i vecka efter vecka.
 
Semestern flörtar hejvilt med känslor och sinnen och korkar upp drömmar som äntligen blir livs levande när vi slipper knegets alla måsten och slipper ta flyget söderut för att få uppleva stabil sommarhetta och kan njuta utav dygnets alla timmar under en bar himmel.
 
Vårt Sverige är i sitt livs form.
 
Sandstränderna viker ut sig porösa och inbjudande och bortom dessa så glittrar havet klart och frestande. I högsommarens tjusiga spegelbild blommar rosor och anemoner i rikligt överflöd tillsammans med dofter vi vet är sommar och det är nu gränslandet mellan kväll och natt har suddas ut.    
 
Det är en härlig tid.
 
Men mitt i tunnelseendet av detta befriande och sprudlande vackra runt omkring oss, så har vi någonstans på vägen hit passerat det där gnisslande vändkorset, som får tiden och ljuset att rotera och sakta vända baklänges igen, mot det där mörkret vi alldeles nyss tog farväl utav.
 
Ett ofrånkomligt naturligt mörker som kommer försiktigt smygande.
 
Men det finns det ett annat mörker som redan är här. Ett hotfullt svart kusligt ekonomiskt mörker som bortom högsommarens vackra idyll, krälat sig in i Åtvidabergs FF och som får framtiden för vår anrika förening att gömma sig i en tjock, tät dimma av obehaglig ovisshet.
 
Med tomma bankböcker kommer ingen långt i dagens penningstinna värld.
 
Då har gårdagens oförglömligt vackra historia inte längre samma ranking och betydelse.
 
För det är bara i ett äkta ÅFF hjärta som kärleken har ett liv som är evigt.
 
####
 
År 2014 kommer aldrig att bli bättre eller mäktigare än det var medan marken och insjöarna var igenfrusna, när alla mörka moln var fulla med snö och det i landskapet runt omkring oss gömde sig fastfrusna nakna siluetter av någonting som aldrig såg ut att vakna till liv igen. Tussilagon hade en evighetslång väg att vandra innan den skulle nå dagsljuset och väcka liv i vårkänslor.
 
Det var i denna fastfrusna istid som mina drömmar kring Åtvidabergs FF andades en framtidstro jag aldrig varit i närheten av tidigare i mitt liv.                                                             
 
Jag vaknade varje morgon med en värkande längtan efter våren och i morgondunklet så räknade jag ner dagarna tills den allsvenska premiären skulle kliva fram och äntligen bli verklighet.
 
För första gången i mitt liv fanns det inte plats för någon återhållsam blyghet inför det som skulle bli Åtvidabergs FF nittonde allsvenska säsong. Mitt inre hade stigit ombord och bestämt sig för att följa med på den kaxiga resa Åtvidabergs FF tagit sikte på och som skulle landa i en framtid som det gnistrande om och där en blåvit flagga varenda dag skulle vaja i toppen, som en symbol för höjden av lycka och framgång.
 
2014 var året då ett nytt allsvenskt kontrakt inte skulle behöva stå högst upp och ta plats på önskelistan. Det var för återhållsamt, för mesigt och alldeles för blygsamt för ett år som det här.
 
År 2014 skulle bli ett år då Expressens Mattias Larsson och Daniel Kristoffersson önskade att de aldrig blivit sportjournalister när de smått illamående skulle tvingas leta efter positiva hyllningsrubriker till ett lag som befann sig utanför deras bakåtslickade och slicka uppåt favoriserade storstadskärlekar.
 
Vintern 2014 tog mina drömmar plats i den flottaste av limousiner. Vägen mot himlen låg öppen för ett Åtvidabergs FF som på pappret hade införskaffat sig den intressantaste truppen sedan 70- talet.
 
Jag hade en framtidstro som på fullt allvar trodde att ÅFF nu hade kapacitet att nosa på en plats högre än de senaste årens finfina åttondeplatser.
 
Gud vad jag längtade efter att det skulle dra igång.
 
#####
 
Vid dags datum har vi nått mer än halvvägs av den allsvenska säsongen. Och det vi med ÅFF hjärtan har fått vara med hittills har sannerligen varit en svajig resa med alldeles för mycket fokus på nervpåfrestande händelser som skett utanför fotbollsplanen. Och det vi har fått se av våra blåvita hjältar innanför planen har verkligen svajat upp och ner det också.   
 
Mina ljuvliga drömmar från i vintras fick sina vingar brutna tidigt. När det på årsmötet kom fram att ekonomin var i fritt fall och att satsningarna som gjorts delvis var uppbyggda av luftslott, så dog högst ofrivilligt en del av de fina framtidsdrömmarna för mig.
 
Och det var en landning som gjorde ont.
 
Sen har det inte varit långa stunder av lugn och ro.
 
Några dagar efter att Strandvallen återigen återfick titeln mardrömsarena och några ögonblick innan vi via televisionen drog till Brasilien och fotbolls VM, så kom ännu en käftsmäll när våra styrande öppet deklarerade att det ekonomiska raset fortsatt att rasa också det här året.
Arbetet med att hitta en storsponsor eller några välbehövande större sponsorer hade varit fruktlöst och förgäves. Publiksiffrorna hade hittills varit nära nog katastrofala, allt medan spelarlönerna och den stora spelartruppen och alla andra kostnader, obehindrat flöt vidare.
 
Ett ekonomiskt stålbad väntar för att överhuvudtaget kunna klara elitlicensen, som är ett måste om man vill höra hemma i den exklusivaste skaran av fotbolls Sverige.
 
Hur sånt här påverkar tränare och spelare får vi aldrig ett sanningsenligt svar på, eftersom det är deras roll att utåt sett deklarera att det som sker utanför planen inte påverkar deras inställning eller stjäl fokus från det som sker på träningar eller i matcher.
 
Men jag undrar jag.
 
####
 
0- 3 hemma mot AIK. Och därefter en ny 0-3 smäll mot ett Malmö FF som dessutom fått den höga äran att njuta av Antons Tinnerholms frejdiga, kompetenta och framgångsrika energi framöver.
 
Allt medan vi för alltid kommer att sakna denna härliga spelarprofil.
Upptakten efter VM uppehållet var allt annat än rolig. Tills den där efterlängtade och så nödvändiga segern äntligen kom igen. Hemma mot jättejumbon BP så släcktes måltorkan och det var ryktenas man Ricardo Santos (Halmstads BK) som i en och samma match fördubblade årets målskörd med tre superviktiga pytsar.
 
Andrum. Lugn och ro.
 
Trodde jag.
 
För sen var det färdigt igen. För nästa gäng svarta rubriker.
 
Daniel Sjölund. Vårt nav, vårt hjärta och vår stora kreatör i laget hade skrivit på för...IFK Norrköping.
 
Luften gick ur mig.
 
Men kontraktet gällde inte förrän i januari 2015. Daniel Sjölund skulle alltså spela med oss säsongen ut, medan hela ÅFF och hela Norrköping och hela fotbolls Sverige visste att han om några månader vips skulle byta miljö, mundering och arbetsgivare.
 
En konstig situation. Men fotbollsspelare är yrkesarbetande själar som alla oss andra, byter kanske arbetsgivare oftare än vad som är vanligt i andra yrkeskategorier. Och när någon annan arbetsgivare kan erbjuda bättre villkor än nuvarande, då blir det lätt att dessa fotbollsspelare drar vidare.
 
Situationen kring det här med Daniel Sjölund känns definitivt inte bra och jag förstå alla supportrars besvikelse och vrede över att det mitt under en brinnande säsong kommer ut att en nyckelspelare skrivit på för en ärkerival. Det krävs många sobril och mångdubbla skygglappar för att inte reagera när någonting sådant snuskigt inträffar och plattar till nosen riktigt rejät på en.
 
Samtidigt är han ju en av de viktigaste spelarna i laget och när nu bottenlagen kryper närmare och absolut måste tas på fullaste allvar, så blir ju hela soppan kring det här ärendet ännu mer knepigt att reda ut.
 
Och vi supportrar kan prata om klubbkänsla i det oändliga. För klubbkänsla är någonting väldigt ovanligt förekommande i dagens penningstinna och karriärstyrda värld. Ett faktum som väl också i stort speglar hur vår värld och vårt samhälle ser ut idag.
 
Jesper Arvidsson trivdes hos oss, Erik Moberg likaså, liksom Anton Tinnerholm. Ändå spelar dem idag  i konkurrerande lag och återkommer som motståndare till Kopparvallen.
 
Inte så länge sedan vi hade just dessa tre storheter tillsammans i vår backlinje.
 
Saknaden kommer alltid att finnas kvar. Det är någonting vi får lära oss leva med.
 
Och just nu saknar vi dem mer än någonsin.
 
####   
 
Det har sannerligen varit ett struligt år. Inget att nyförvärven har lyft oss till en närhet av den nivå jag inbillade mig att de skulle nå. Än så länge ska väl tilläggas, för potentialen bor ju där nånstans. Imad Zatara måste också vara besviken på sin säsong så här långt.
 
Helheten i spelet har sällan klaffat samtidigt. Vi har släppt in många mål och minuset i målskillnaden blir svårt att rätta till. BP verkar avsågat, en poäng senast på Grimsta kändes ändå nånstans okej med tanke på att vi låg under med 0-2. Men Halmstad rör på sig, Mjällby har bytt tränare och får nu tillbaka "Chippen" och har flera lovande ungdomar som slussas in i laget, det känns som om de också rör på sig. Och Gefle är Gefle.
 
Vi vet väldigt lite om vad som sker bakom kulisserna just nu. Fler spelare måste säljas för att ekonomin ska räddas, vilka det blir och när det i så fall sker har vi inte en susning om. Och är det kanske någon ny intressant spelare på ingång.
  
Tiden kring ÅFF står aldrig still.
 
####
 
Det ser i alla fall ut som om man inte kommer ifrån att det lär bli ännu en höst där det först och främst gäller att prioritera ett nytt allsvensk kontrakt. Både på och vid sidan av planen.
 
Men det kan ju vända fort. Vi väntar fortfarande på den där riktiga formtoppen som alltid förr eller senare brukar komma. Och då kan ju allt hända.
 
Fotboll handlar ofta om små marginaler.
 
Härnäst är det Borås och Elfsborg som gäller. Under de senaste åren har vi ett fantastiskt facit mot just detta alltid storsatsande lag. Det är verkligen vi och inte dem, som stått för några riktigt rejäla färgsprakande knallar som fått fart på känslorna.
 
Det känns som om vi verkligen skulle behöva någonting liknande just nu.
 
####
 
Mina drömmar från tidigt i vintras må vara en aning skrynkliga och luggslitna efter ett minst sagt turbolänt år med Åtvidabergs FF. Men vis av tidigare händelser som varit och skakat om idyllen kring vårt näste Kopparvallen, så vet jag att vår förening rest sig och stärkta gått vidare och sedan fortsatt skriva historier som aldrig bleknar bort.   
 
Hur många gånger har inte en dålig ekonomi slingrat sig omkring inuti vårt anrika klubbhjärta och hotat vår framtida existens. Men någonstans så har det alltid rett upp sig till slut, vår förening har hittat nya vägar ut ur kriser och längs dessa nya vägar har det återigen börjat blomma och växa kring vår klubbs framtid.
 
Och om mina högtflygande drömmar nu tvingats ändra kurs, så är det väl bara att börja spinna på nya spännande drömmar.
 
Det är ju lite såhär det alltid har varit att älska och leva med Åtvidabergs FF

Och en sann kärlek bleknar eller sviker aldrig.....
 
/// Allas Broder
 
 
 
 
 
 
 

Joakim Eriksson2014-07-29 11:43:24
Author

Fler artiklar om Åtvidaberg

Benjamin Tannus om tiden i Åtvidaberg, genombrottet i Högaborgs BK och åren i juniorlandslaget