En kort tillbakablick och en titt in i framtiden
Det var en underbart härlig optimism som jag inombords kände bubblande rotera omkring hela vägen ner till Malmö, denna sköna och förväntansfulla magi kändes lika underbar att få dela med den ganska stora skara likasinnade ÅFF- supportrar som på plats på Swedbank stadion, liksom jag kände vittring på att någonting riktigt, riktigt stort låg i luften.
En smittsam form av härlig livskvalitet spred sig och låg som ett skimmer över oss.
Om den fyra raka långa segersträckan skulle förgyllas med ytterligare ett avsnitt av ren och skär fotbollsmagi, så skulle det kunna innebära att Åtvidabergs FF efter att säsongens 16:e slutsignal ebbat ut och lagt sig kunde ha titulerat sig som nummer ett i fotbollsallsvenskans tabell och resan hemåt från Skåneland skulle kunnat bli rena rama triumftåget....
Denna vackra promenad tog mina tankar bara drygt en vecka tillbaka i tiden.
Så högt upp svävade mina drömmar då.
Nu efter några dagars grubblande och försök att skingra molnen av den ångest som lade sig som en ödesmättad skugga över det högtryck och den härliga medvind som dansat med Åtvidabergs FF under en tid som var ljuvlig, men som fick ett abrupt slut mot ett MFF vi aldrig lyckas få att "sitta vackert", så har grubblandet lagt sig, kommit till sans och känslorna inom mig skvallrar nu om att den exklusiva topplacering som förliste på Swedbank stadion samtidigt som Viktor Prodell tog farväl av oss, kanske så småningom guppar tillbaka till den himmelska plats där våra drömmar befann sig strax före avsparken en söndagskväll nere i Skåneland.
För precis så lätt som ett vackert sandslott kan rasa samman av en enda våg som sveper in över land, lika brutalt raserades mina luftslott av drömmar bara några andetag in i andra halvlek på Malmö stadion, när vår forna hjälte alldeles på tok för enkelt kunde placera in sitt och MFF:s andra mål och därmed så bytte min livliga fantasi plats med en sur verklighet som inte slutade sura förrän vi förnedrats med en bitter 4-0 förlust.
Det blev en återresa hem doppad i ett återuppvaknande av sorg och tvivel, istället för......någonting helt annat.
Vi hade den utmärkta chansen att befästa och visa att vi hade talang nog att hänga med där uppe.
Men för första gången på länge så gick resan den här gången åt motsatt håll när i stort sett inte någonting fungerade på en gräsmatta, på bortaplan långt, långt hemifrån Åtvid.
Med egna ögon fick jag se Viktor Prodell vinka och krama farväl till oss där nere i Malmö.
Precis när den gode Viktor hittat storformen och självförtroendet så går flyttlasset och hans karriär vidare mot Belgien och det var väl aldrig frågan om han skulle försvinna, det var bara frågan när.
Men den här gången hann det aldrig börja gro en massa tvivel inom mig kring vilken som nu skulle komma som ersättare. Hade Tott och Co. aldrig haft en intressant tråd att brodera vidare på så skulle man aldrig släppt iväg Mete till Syrianska samtidigt som man visste att Prodell var glödhet på marknaden.
Minspelet på Mats Karlsson avslöjade att det var någonting nytt och riktigt intressant på väg in.
Mildaeus var snabbt inne på rätt spår när han kom med ryktet att Ricardo Santos var på gång tillbaka.
Idag har vi sett Brassen Ricardo Santos klädd i vår stolta ÅFF tröja igen, några år äldre och förhoppningsvis några år mognare och mer erfaren också.
Och det bästa av allt är att jag känner att Ricardo Santos kan bli oerhört värdefull och en riktigt bra komplett förstärkning för vårt Åtvidabergs FF. Det är en kille som i mina ögon besitter flera av de intressanta egenskaper som en forward i allsvenskan allra helst bör ha med sig i sitt cv.
Stor, stark, snabb, kaxig och en framträdande målskytt.
Dessutom så tror jag att Santos kommer att trivas i ÅFF. Han känner redan Svärdh och flera av grabbarna i laget, kan miljön i Åtvid och i allsvenskan och han har säkert många han vill visa upp sin allra bästa sida för, inte minst för de som tidigare kanske ifrågasatt honom .
Nu känner i alla fall jag ro inför framtiden. Och viss tillförsikt.
I en allsvenska som ibland känns galen. För att den är så jämn och för att det så sällan finns några på förhand givna matcher. Hur gärna experterna än vill rama in de olika lagen och hänga upp dem i nån slags rangordning i tabellen, så blir det ändå inte alltid såsom de tänkt sig.
Vilket ibland kan kännas väldigt förtjusande.
Denna allsvenska karusell som närmast snurrar vidare hemma mot Elfsborg på lördag.
Innan det är dags för ytterligare två raka hemmamatcher. Gefle och Halmstad.
Nio ruskigt viktiga poäng att slåss om. Tre matcher som i dagsläget känns ganska avgörande kring vilken framtid vi kan förvänta oss att möta när högsommar blivit till sensommar och hösten så småningom nalkas.
När bara minnena återstår av det som just nu är en ljuvlig verklighet med semestertider som lindats in av ett välkommet och mäktigt högtryck.
Matchen på lördag mot Elfsborg är lika ruskigt viktig som den är ruskigt svår. Vi vet var och en av oss, här och nu, vad en seger, ett oavgjort resultat eller en förlust innebär och får för akuta konsekvenser.
Är alla pappren i hamn så spelar Ricardo Santos i den vackraste av alla blåa nyanser hemma på Kopparvallen igen. Vilken kraft och dimension Santos kan frambringa vårt anfallsspel efter en såpass kort inskolningsperiod som Svärdh och laget haft på sig, står såklart utanför allas vårt medvetna.
Nyfiken är man ju.
Och hungrig på nya framgångar för ett lagbygge som i sina bästa stunder har kapacitet nog att beblanda sig med de sex främsta lagen i Sverige.
Låt oss hoppas att några av dessa bästa stunder äger rum nu på lördag.
Så allas våra drömmar kan studsa tillbaka till välbefinnandet som infann sig efter senaste bragden i Borås och som spirade av liv innan första målet föll i Malmö.
Drömmar som nu läkts ihop och vågar hoppas och tro igen....
///Allas Broder
