Femhundra nyanser av välbefinnande
Vårsäsongen är över och har sagt tack, farväl och adjö. Kvar finns massvis med minnen som kommer att leva kvar. Men snart är höstsäsongen här och hela nitton omgångar återstår av den allsvenska festen.
Sveriges nationaldag.
Den Svenska flaggan vaggar försiktigt där uppe i toppen, omgärdad av en knallande blå himmel och ett alldeles strålande vackert sommarväder.
Stiligt, högtidligt och vackert så det förslår.
Under hela gårdagskvällen hördes dunket från Sweden rock ända hit till soldäcket. Just nu är det tyst.
Förmodligen bara lugnet före nästa storm som snart drar igång.
Lugnt är det också på den allsvenska fotbollsfronten. Kändes lite snopet att alla redan tvingas vinka tack, farväl och adjö till vårsäsongen 2013.
Sommaren har ju alldeles nyss anlänt och bara precis hunnit kliva in över tröskeln för att presentera sitt så stiligt uppklädda, sitt så vackra och så varmt välkomna jag.
Som alltid med en storslagen entré klädd i majestätisk magi.
Vårt högt älskade Åtvidabergs FF gick till sommarvila som nummer åtta i fotbollsallsvenskan och i fotbolls Sverige. Alltså med samma fina placering i tabellen som avslutade allsvenskan 2012 och som då var den stiligaste och bästa placeringen för vårt anrika lag ända sedan polisongernas buskiga och ljuvliga sjuttiotal.
Vårsäsongen 2013 med ÅFF har verkligen lyckats väcka alla typer av känslor till liv. Allt från sorg, frustration, vrede, tvivel, hopplöshet och ilska till glädje, lyckorus, vittring, hoppfullhet, njutning och segervrål är några av känslorna som ploppat upp och fått möta verkligheten hittills under resans gång.
Fyra segrar, två oavgjorda och fem förluster vittnar om vilken berg och dalbana färd vi varit med om.
Med nygamla Peter Svärdh vid kommandot så har det tveklöst skett förändringar i det taktiska tänket. Som i mina ögon på pluskontot lett till ett stabilare defensivt spel med fler nollor intakt bakåt hos Henrik Gustavsson. Bortaspelet har också stabiliserats och förbättrats.
Erik Mobergs återkomst i mittförsvaret har utan tvekan varit en succé och skapat bättre stabilitet och framförallt lugn.
I min värld i alla fall.
Så till vårens stora samtalsämne och akilleshäl, anfallsspelet. Var det någon lagdel som hade svårt att tina upp efter vinteruppehållet, så var det anfallsspelet, inkluderat fjolårets skyttekung Viktor Prodell.
Efterhand så det glädjande nog i alla fall successivt blivit bättre och bättre. Stundtals har det varit riktigt bra fart och fläkt och målskyttet har också tinat och kommit igång.
Hade effektiviteten framför mål hängt med det övrigt stundtals framgångsrika liret som i första halvlek borta mot HBK, hemma mot Blåvitt och borta mot Norrköping, så hade poängskörden, målskillnaden och statusen i tabellen sett en aning annorlunda ut under det här sommaruppehållet.
Utan tvekan hade tillvaron då känts lite glassigare och krävt sina solbrillor. Men visst ger en åttondeplats plats åt sköna vibbar och visst väcker det stolthet det också.
Å andra sidan så var vi nästan äckligt och ljuvligt effektiva hemma mot Djurgårn och Mjällby.
Vilket dock inte gjorde ett dugg ont.
Det var segrar som väckte fram femhundra nyanser av välbefinnande inom mig.
Mittfältet har sett precis så stabilt ut som det gör redan när man ser namnen på pappret. Sjölund/Abukabari lyser av klass, förstår om det kliar i fingrarna på dopingpolisen när dom ser Kristian Bergström sväva fram på planen med pigga och lätta steg, Pligg är en saga som är sann och som vi hoppas aldrig tar slut.
Tänk när Bruno Marinho också är redo för spel igen. Och tänk om John Owoeri kan göra som han gjorde mot lillebror Norrköping i U-21, också i allsvenskan och med a-laget.
Någonting säger mig att vi ännu inte fått se, uppleva och känna på det allra bästa som bor, huserar och finns den här upplagan av vårt Åtvidabergs FF.
Vilket skulle innebära ännu fler nyanser av välbefinnande när höstsäsongen blåser igång.
Nyanser som ska känna sig hjärtligt välkomna.
Allsvenskan i övrigt så här långt då.
Djurgården inledde katastrofalt, med en ny tränare och Jesper Arvidsson bänkad så har man inlett klättringen uppåt.
Helsingborg har imponerat oerhört så här långt med vacker fotboll kryddad med många individuellt skickliga spelare i truppen.
I nuläget kan jag bara se Elfsborg som tänkbar utmanare om guldet, även om mycket kan hända innan vi är framme vid guldstridens vendetta.
Mjällby AIF får väl anses som årets stora överraskning. En femteplats i tabellen imponerar. Haris Radetinac fortsätter att imponera och är oerhört populär här nere på Listerlandet.
Häcken har inte fått lika många rubriker i år.
AIK lyckas alltid skapa rubriker, oavsett om man spelat bort sig från guldstriden redan i maj månad.
Malmö FF blandar och ger. Magnus Eriksson kämpar och sliter, men den Magnus Eriksson jag njöt och jublade med i ÅFF tröjan, den formidabla och spelskickliga Magnus Eriksson har jag inte sett så mycket av ännu i Malmö tröjan.
Kanske är det bara mina ögon som är färgade.
Thomsson fick en skön inledning med sitt Öster. Innan det blev allt annat än bekvämt för vår forna hjältetränare. Men i grevens tid kom det en ny seger som nog gav den gode Thomsson lite semester ro under det korta sommar uppehållet.
Den 19:e juni brakar det igång igen. Häcken och Rambergsvallen väntar. Det räcker att nämna den arenan så slår man ur underläge och kan börja snacka bonuspoäng.
Snart dags att sätta sig på hojen och cykla mot Sweden Rock. Det väntas storfrämmat framåt natten. Inte varje dag som Gene Simmons och Kiss kommer så här nära inpå husknuten. Gissar att det blir ruskigt mycket folk även utanför festivalområdet när det väntas så pass fint främmat.
Sen dröjer det ända tills den 26 september innan det väntas besök av samma ädla kaliber till Listerlandet. Det är också en torsdag och det är då Åtvidabergs FF gästar Strandvallen.
Låt oss innan dess få njuta av den här nationaldagen och en förhoppningsvis varm och solig sommar.
Och att Åtvidabergs FF bjuder oss på ett mäktigt och långt högtryck....
/// Allas Broder
