I en värld av surrealism och stygn av tvivel
Den här dagen tog mina känslor äntligen några rejäla kliv i rätt riktning. Tror benämningen på det här allmänna välbefinnandet har något med vårkänslor att göra. Äntligen så har temperaturen orkat klämma sig några rejäla kliv ovanför rätt sida av nollstrecket.
På trappan utanför ytterdörren så möttes jag i morse av talgoxens högtidliga vårhälsning, i rabatten intill så har krokusen och tulpanerna återigen tittat fram där delar av snötäcket nu tinat bort och tagit adjö.
Och solen blev mer än bara en symbol för någonting vackert och mentalt betydelsefullt, denna underbara dag så penslade solstrålarna mig inte bara med hopp och förväntningar inför årets skönaste årstider som nu ligger framför oss, den här dagen så värmde verkligen solens strålar.
Det går åt rätt håll kära vänner.
Vintern har varit skoningslöst seg och så oändligt monoton i sin typ av framtoning och kyliga karaktär.
Känns som om vintern blir mer plågsam för varje år som springer förbi.
Och jag är inte så naiv att jag tror att den här vintern är slut bara för att talgoxen vill det, eller för att krokusen nu lurats fram av dagsljusets ökade sällskap och ett tillfälligt besök av några dagar med plusgrader och en sol som äntligen blivit härligt kärvänlig.
Under promenaden med hundarna tidigare den här så efterlängtade dagen, kom jag plötsligt längs den cykelväg som så småningom längre fram leder till Sweden Rock området, tänka på att om några månader kommer här över dessa just nu snösprängda åkrar, världskända refränger från Kiss och rösten från Gene Simmons, dåna och rulla fram över åkrar som då är frodigt gröna, ända in på husknuten hemmavid så kommer dessa evigt klassiska musikstycken rista liv i rosenbuskar och vattenspelets monotona droppande.
Svårt att förstå en dag som den här, att det ska bli en sann verklighet den sjätte juni.
Som en fortsättning på denna färgfyllda smitning från verklighetens svartvita februari, kom jag också att tänka på att just längs den här smala landsvägen intill mig, så kommer bortom sommaren mitt Åtvidabergs FF att rulla förbi dessa för mig så välbekanta nejder för ett nytt besök på Strandvallen och ännu ett möte med Mjällby AIF.
Vilka förutsättningar som råder då, står givetvis skrivet i stjärnorna en dag som den här.
Tur att inte Expressens Mattias Larsson och Daniel Kristoffersson får bestämma över sådana former av långt framskridna öden.
Då kunde man förmodligen grävt ner sig själv redan nu.
Åtvidabergs FF årsmöte häromdagen bjöd mina känslor på en svängig åktur mellan stolthet, hoppfullhet men födde också små stygn av tvivel inför framtiden.
År 2012 gick med plus och det egna kapitalet växer fortfarande åt rätt håll.
Försäljningen av Magnus Eriksson var det som borgade för ett positivt resultat, samt några riktigt fina publikmatcher som fick portmonnän i Åtvidabergs FF att dra på smilbanden och tro på framtiden.
Att Åtvidabergs FF spelar allsvensk fotboll år 2013 är ett mirakel av gigantiska mått, hela föreningen förtjänar verkligen all form av ädlaste respekt som lyckats sätta vingar på detta storslagna underverk som 2012 lyfte mot höjder jag inte i min vildaste fantasi trodde var möjligt i den tidsålder vi lever under idag.
Men samtidigt vittnar vår ordförandes egna ord från årsmötet och en nykter titt på budgeten för 2013, för att förstå att Åtvidabergs FF dansar vidare i den allsvenska cirkusen på en synnerligen slak lina, där några avvikande snedsteg kan få ödesdigra konsekvenser inför framtiden.
Men svåra utmaningar är en del av det som kännetecknar Åtvidabergs FF anrika klubbmärke.
En titt ut på solen utanför och vetskapen om den fotbollstrupp och det tränarpar vi förfogar över inför den här säsongen som alltså sparkar igång på riktigt allvar nu på söndag i Svenska cupen mot Jönköping, skapar fina vibrationer av tillförsikt inuti mitt ÅFF hjärta.
Det kryllar av intressanta och kompetenta spelare i den här upplagan av Åtvidabergs FF, en upplaga som nu återigen ska formas och ledas av en tränarprofil som jag ser som kanske en av allsvenskans absolut främsta.
Peter Svärdh.
Bilderna från årsmötet vittnade om en positiv Svärdh som brinner av förväntan att återigen få leda ett Åtvidabergs FF, som utvecklats enormt sen sist den gode Peter Svärdh var här och förtrollade en hel bygd med hela sitt välfyllda bibliotek av fotbollskunskaper.
Nu är han tillbaka igen.
Ikväll väntar en rejäl utmaning i form av Svenska mästarna på bortaplan. Ska bli intressant hur ÅFF: s lagbygge förmår stå upp mot ett lag som jag förmodar kommer att slåss om den allra ädlaste valören kring medaljerna också det här året.
Finns det någonting som bråkat med mitt surrealistiska jag kring årets ÅFF, så är det mina tvivel kring om hur anfallarna i årets trupp kommer att bemästra allas våra höga förväntningar.
Under fjolåret lyckades inte ÅFF fullt ut täppa tomrummet efter Magnus Erikssons flytt. Skillnaden med och utan Mange i laget var markant och gick inte att blunda bort trots att kontraktet räddades.
Hoppet ställs väl till att vi nu har haft lång tid på oss att anpassa ett nytt spel utefter rådande trupp sammansättning. Och att Svärdhs skarpa blick hittat nya knivskarpa lösningar i jakten på ett bra anfallsspel. Prodell, Möller, Mete och en ung lovande Rajalakso, verkligen inga dåliga lirare vi förfogar över.
Men mina tvivel plågar mig ändå bitvis.
Men tyvärr så är just tvivel en del av min personlighet.
Dessa tvivel hoppas jag dock så småningom kommer att suddas ut och bli ett minne blott.
En kittlande utmaning väntar ikväll, på söndag drar årets tävlingssäsong igång på allvar.
Det är en härlig tid som ligger framför oss.
Det gäller att hänga med redan från första andetaget....
/// Allas Broder
