I trasiga skor och med snaran åtdragen
Höstsäsongens inledning har varit katastrofal. Den viktiga ekonomin följer samma tragiska fotspår. Ödesmatcher står på tur att avgöras. Då öppnade sig en bris av hopp och förväntan....
Det är en hissnande vacker morgon ifrån där jag står och väntar vid tågstationen i Sölvesborg.
Blandningen av augusti och september och sensommar och höst finns där mellan krispiga andetag.
Vattnet är stilla och i dess spegel dansar konstnärligt vitmålade moln. I bakgrunden vilar golfbanans artonde hål och klubbhuset med restaurangen och uteserveringens utsikt mot havet och min hemstads konturer, siluetter och väkända kvarter.
Tåg anländer och stannar till för en kort stund, innan de drar vidare mot nya adresser , andra perronger och nya främmande människors vardag.
Medan löpsedlarna och lokaltidningarna den här sensommaren skriver om en ny morgondag som gryr för Mjällby AIF som parkerar på kvalplatsen mot Superettan, så handlar mitt eget hjärtas Åtvidabergs FF nuvarande kvalplats i nedre delen av Superettan, om en räddande hand, ett sista hopp om överlevnad, bron mellan två vilt skilda världar.
När jag kliver ombord på Öresundståget och kan adressen dit jag ska, så kretsar mina tankar åt vilken framtid som väntar mitt älskade Åtvidabergs FF längre fram i höstmörkrets olagda pussel.
Dels i bottenstriden av Superettan. Och dels ekonomiskt.
Fullmakten över allt det oroliga och bekymmersamma man bär inom sig, kan väl ingen på riktigt allvar bestrida.
För den höst vi står vid ingången till, riskerar att bli en riktigt allvarsam historia.
####
2000- talet började med degradering ut ur debutåret utav Superettan.
Utanförskapet blev dock endast ettårigt efter en enastående höst som signerades av förevigade hjältar som tog oss tillbaka till den röda mattan och finrummet inom Svensk fotboll.
Därefter har detta tjugohundratal bjudit oss Bruket anhängare på en fantastisk resa med oförglömliga minnen och historiska milstolpar. Två klassiska allsvenska avancemang, Cup-final, Europacup spel, tre allsvenska åttondeplaceringar, 8761 åskådare på ett Östgötaderby på Kopparvallen.
Med mera. Och ännu mera.
Aldrig har vi varit utanför finrummet.
De mäktiga stordåd som ägde rum under sextiotalet och början av sjuttiotalet med Åtvidabergs FF, under en tid innan man ens var påtänkt eller bara nått livets begynnelse, var sagor man fått berättat för sig eller läst om i historieböckerna, tänk att man fick äran att i modern tid också få uppleva en ny storhetstid med fotbollen i det anrika och tidlösa Sockna.
Min tacksamhet saknar ord för att rättmätigt beskrivas
För nog har resan varit alldeles fantastisk under många oförglömliga år.
Men när vi nu närmar oss september månad år 2017 och den sista tredjedelen av årets resa, så befinner sig vårt Åtvidabergs FF i ett minst sagt prekärt läge i gränslandet mellan elitfotbollens vara eller icke vara.
Höstupptakten har bjudit oss på den ena smällkaramellen efter den andra. Framåt har vi på sex Superettan matcher producerat ett mål. Simon Marklunds 1-4 mål på övertid hemma mot Dalkurd.
Kan inte minnas något liknande.
Hoppet som tändes efter den finfina insatsen nere i Helsingborg som gav oss 0-0, 1 poäng och stiltje efter sommaruppehållets chockerande inledning med tre raka förluster och 1-12, blev alldeles för kortvarigt.
0-0 hemma mot ÖIS var en besvikelse i tungviktarklassen och 0-2 förlusten nere mot Falkenberg ännu en repris på höstsäsongens eländiga elände.
Norrby åkte om oss, Syrianska skramlade också förbi och det en gång hyggligt trygga avståndet ner till Frej och Gefle nere på avstjälpningscentralen, är allt annat än hyggligt numera.
Lagen där nere har kryat på sig alldeles oerhört och plockat poäng och segrar så det susat i öronen och svartnat för ögonen.
Allt medan vi stått stilla och puttrat på tomgång och blivit omringade av kvalstreck och hotade av det förbjudna nedflyttningsstrecket.
Om någon annan än Hansen/ Thomson förmått få ut mer av årets trupp förblir nog en obesvarad fråga. I mina rent amatörmässiga ögon så finner jag en sanning som viskar om att det är för många spelare i årets trupp som individuellt inte mäktat med att hålla en nivå hög nog för Superettan.
Tomrummen efter massflykten från fjolårets succélag ekar ödsligt.
Därför är det bara att köra vidare och hoppas att det nån gång lossnar. Och nu framöver kommer det att ske vissa smärre förändringar inom ledarstaben i jakten på förnyat kontrakt.
Avståndet uppåt kräver inga sjumila kliv för att nå ifatt. Flera lag finns inom räckhåll och fler lag än vårt ÅFF vacklar, snubblar och forskar efter förbättringar.
Och nu står måstematcher på rad och väntar.
Först ut Gefle. Därefter Värnamo, Frej och Syrianska.
Till att börja med.
Bottenstrid och drama på allra högsta nivå.
Spännande. På gränsen till hälsovådligt.
####
På fullt allvar så fruktade jag att Svenska Cup äventyret skulle nå The End uppe i Borlänge mot IK Brage nu i veckan.
En serieledare fullspäckad med självförtroende och vrålhungrig på att få bevisa sin värdighet som serieledare mot ett tacksamt motstånd från övervåningen i form av ett Åtvidabergs FF i fritt fall.
Då reser sig ÅFF upp med storstilad pondus och visar en lillebror lydnad och hur man sitter vackert.
Trots en tvivelaktig inledning med flipperspel så ger oss Simon Marklund det gudomliga ledningsmålet som betyder lugn och ro i tankeverksamhet och sättet att agera ute på planen.
Det blir fyra mål framåt och super, superviktigt att Emil Ballander och Isac Lidberg fick näta och att vi kontrollerade spelet så som vi gjorde.
Hoppets låga är återigen tänd.
Gefle står på tur. Vi förstår alla vad en inspelad trepoängare skulle betyda tabellmässigt. Och vilket nödvändigt skjuts självförtroendet och spelglädjen skulle få. Vi är också införstådda med vad en förlust skulle innebära. Eller ett oavgjort resultat.
Pressen på oss är stor. Men om möjligt ännu större på våra gäster från Gästrikland.
####
Kunde inte föreställa mig en sådan här utveckling av säsongen. Men vi är där vi är av en anledning.
Och det finns fler än en anledning att ta oss upp från den här missräkningen och finna nya anledningar att våga hoppas och tro på framtiden och ÅFF igen.
Ekonomin går åt fel håll. Tabelläget är prekärt.
Men i våra trasiga skor och med snaran kring vår hals så vädrar jag ändå en svag bris av morgonluft....
/// Allas Broder
