Känn ingen sorg innan det är över...
Studentmössorna har landat i en annan form av verklighet. Studentsångerna har tystnat. Gemenskapen splittrats mitt itu. Högsommarvärmen som äntligen kom och förgyllde oss med sin förtrollande skönhet under några intensiva dagar, knuffades undan av ett nytt deprimerande lågtryck.
Och efter ännu mera kyla och deprimerande regn, så är nu också midsommar över och förbi. Borta är Näktergalens förtrollande vackra sångkonserter. Efter midsommar så tystnar alltid deras sköna melodier tvärt av.
Den ljusnande framtid tid ligger nu bakom oss. Som någonting vi glömt bort när mörkret snart är här och tar över igen.
Och vi har för länge sedan vinkat farväl till vårsäsongen 2015. En vårsäsong inlindad av sorgeband som tyst fladdrade i vinden när den försvann bort mot minnenas stumma boulevarder.
För den är över nu. Borta och förbi. Avklarad och passerad. Lagd till handlingarna.
Tiden har fått läka de öppna såren och förhoppningsvis så har alla de elaka ekona därifrån nu snart försvunnit för gott. Alla skräckupplevelser. Alla ärr och repor efter alla minor och blåsningar som förföljt oss som något lika tragiskt och naturligt som alla våra politikers edsvurna svek och lögner.
Farsans whiskeyflaska står på samma plats i barskåpet. Dammig och orörd. Blott en enda gång har han fått äran, lyckan och högtidligheten att ta fram flaskan, skruva av korken och lyssna till den ljuva musiken när kristallglaset fylls till hälften och efter ett SKÅL och TACK, få fira triumfens ljuvliga sötma efter en ÅFF seger med ett guldfärgat och berusande, välsmakande glas segerwhiskey.
Att efter en ÅFF seger fira med ett glas segerwhiskey är en sed som farsan började med nånstans i samma veva som övre halvan på Superettan började bli en trevligt återkommande tradition. En sed och tradition som sedan dess fått den där whiskeyflaskan i barskåpet att öppnas behagligt regelbundet. Aldrig har det hunnit samlats något damm.
Med undantag av år 2010.
Och nu vårsäsongen 2015.
En jumboplats är en gemensam nämnare för dessa båda årtal.
Sorg, vrede, tårar och frustration en annan.
####
Jag bär fortfarande på bilderna från den här säsongens första akt. Krossade och söndertrasade spegelbilder som i olika avsnitt av sylvassa skärvor tillsammans bildar ett pussel av en säsong, som började misstänksamt dåligt och som tyvärr aldrig lyfte mot någonting stadigare eller bättre.
I min värsta mardröm så anade jag inte ett scenario likt det som hittills spelats upp.
Styrelsen i Åtvidabergs FF har aldrig blundat för den verklighet de tog över och de är också väl medvetna om vilka konsekvenser en permanent jumboplats leder till.
Inför vårsäsongens allra sista vecka och de tre avslutande omgångarna som skulle avverkas inom tidsramen av mindre än en vecka, och med det prekära tabelläge som rådde, så valde styrelsen att ge spelartruppen och ledarstaben de bästa tänkbara förutsättningarna som tänkas kan inför dessa tre återstående livlinor.
Styrelsen gjorde vad man kunde.
Åtvidabergs FF tog flyget ner till Skåne och Malmö inför mötet med MFF på Swedbank stadion.
ÅFF hann landa, byta om, beträda en suveränt inbjudande gräsmatta och höra domaren blåsa igång matchen. Sen var det dags för nästa flygtur för Åtvidabergs FF.
Inte hem till Östergötland och vardagen igen.
Det var på Swedbank stadion ÅFF bjöds på en flygtur som fick hela vår förening att kraschlanda i en sandlåda. 16 minuter tog det för de regerande mästarna att leverera hem 3-0 till hemmapubliken och sig själva och samtidigt stämpla in Åtvidabergs FF nionde förlust i 2015 års fotbollsallsvenska.
Så som det hela utspelade sig ,får det naturligtvis inte se ut i en match mellan två lag i samma serie.
Den skillnad vi fick bevittna och uppleva var inte bara förnedrande och smärtsam. Denna skillnad och Åtvidabergs FF sätt att uppträda på Swedbak Stadion bekräftade någonting fruktansvärt tragiskt för mig.
En uppenbarelse som fick mig att frysa i en tid då lupiner och blåklint stod i full blom och där sommaren väntade bakom hörnet.
Och inte blev det bättre knappt en vecka senare.
Helsingborgs IF på Olympia. Öresunds pärla. Vackert beläget bara nån vindpust från vårt rödvita grannland Danmark.
Styrelsen fixade fram stålar som egentligen inte borde finnas och gav laget och lagledningen återigen bästa utgångsläge inför mötet med Henrik Larssons Helsingborg, genom att låta dem ladda upp i lugn och ro på hotell för att komma utvilade och fräscha inför den superviktiga avslutningen av vårsäsongen 2015 på Olympia.
HIF hälsade Åtvidabergs FF och försommarvärmen varmt välkomna till Olympia. Sen bjöd ÅFF på en bjudning som bara ÅFF och ingen annan bjuder på i en så pass seriös verksamhet som allsvenskan.
Jordan Larsson tackade och gjorde sitt livs första allsvenska mål och så var den här matchen också körd och definitivt förstörd. 0-2 borta mot ÖSK efter en kvart. 0-3 efter 16 minuter borta mot MFF. Och nu 0-1 borta mot HIF innan ens två minuter hade spelats.
Vad är det frågan om, är självklart frågan jag ställer. Och förmodligen aldrig kommer att få ett svar på.
Det blev på nytt 3-0 i baken. Nytt lidande efter ännu en förlust. Trots det vanebildande mönstret av förluster, så vänjer man sig aldrig vid smärtan, tomheten och hopplösheten som närmast totalt dränker och förlamar tillvaron i en baksmälla Alvedon eller Valium inte rår på.
Styrelsen gjorde vad de kunde med flygbiljetter och hotellvistelse. ( Vilket i och för sig tillhör den moderna fotbollens normala budgetramar)
Roar Hansen och Andreas Thomson lyckades i alla fall inte att få den här upplagan av Åtvidabergs FF att störa två Skånelag, som var lite i gungning
och hade en enorm press på sig inför mötena med oss.
Mitt livslånga och evigt trogna ÅFF- hjärta har blött av smärta. Det har gjort ont, jag har lidit, jag har mått illa även under uppehållet så fort mina tankar nuddat vid vad fotbollssäsongen 2015 gjort med mina känslor.
Jag har lidit med vårt tränarteam. Med spelarna. Med vår sportchef. Med vår nya kvinnliga ordförande. Jag lider med ett ÅFF hjärta jag vet varit troget vår förening ända sedan 1947 och som efter att ha varit med på en alldeles fantastiskt varierande resa genom alla år med ÅFF, nu har det tungt med sin hjärtevän och livskamrat, i den fantastiska idyllen i en vackert hembonad stuga, vid en sjö utanför Björsäter.
Det finns massor med trogna ÅFF supportrar som lidit hela den här våren.
Vår allsvenska existens är i omedelbar och påtaglig fara.
Vi efterlämnar en tjugonde allsvensk vårsäsong, klädd i mörka sorgeband.
Endast en erkänd gammal ÅFF anda kan ta oss ur det här.
Om den nu hinner vakna upp i tid. Innan löven börjar skifta färg. Innan flyttfåglarna drar söderut i jakten på ny sommarvärme. Innan allting blir svartvitt. Och stumfilmen börjar rulla igen.
Innan allting är för sent.
####
Kärleken har ett tålamod som är evigt. Den här säsongen har vi väntat under en hel försäsong och vi har under 13 allsvenska omgångar tålmodigt väntat och längtat, efter att Åtvidabergs FF ska komma igång och komma upp i en nivå och standard högre och stabilare än varje föregående match.
Vi har sett firma Roar Hansen/ Andreas Thomson laborera med spelsystem och laguppställningar. Vi har sett alla våra nyförvärv få speltid, vi har sett "talangerna" Pontus Nordenberg, Simon Skrabb och Viktor Sköld få mera speltid än någonsin i en allsvensk miljö. Vi har sett olika mittbackskonstellationer, olika alternativ på mittfältet och i anfallet prövas och fått bekänna färg.
Det vi har fått tillbaka är tio förluster, två oavgjorda matcher och blott en underbar seger. Vi har bland annat fått genomlida ännu en smärtsam derbyförlust, vi fick däng mot ett Örebro som då var jumbo, Peter Swärdh tackade för senast och ledde sitt Kalmar till en seger mot oss, i en underbar inramning så fick vi stryk mot nykomlingen Hammarby, vi har tvingats kapitulera på Kopparvallen mer än en gång för mycket. Vi har lärt oss vad en uddamålsförlust talar för språk. Hur det känns att bli spelmässigt avklädda, vet vi efter två nakna hemresor från Skåneland.
Vi har idag som allsvensk jumbo fem poäng. Därmed så har vi sex poäng upp till kvalplatsen och sju poäng upp till säker mark.
Det som återstår är 17 allsvenska matcher. För att komma upp på en nivå som brukar betecknas som "säker" och på behörigt avstånd från nedflyttningsplatserna och kvalplatsen, brukar man snacka om att det är lämpligt att införskaffa sig nånstans mellan 32-35 poäng.
Statistiken säger så. Men det behöver inte bli så.
Åtvidabergs FF stod inför en tuff utmaning det här året.
Man kan lugnt konstatera att den utmaningens budskap ligger kvar inför höstupptaktens början den 4 juli hemma på Kopparvallen, mot nästjumbon Halmstads BK.
För om den färska traditionens statistik skulle gälla också det här året, så innebär det att av de resterande sjutton omgångarna som återstår, så behöver vi vinna minst nio av dessa fighter.
Om vi ska finnas kvar på den här gyllene breddgraden när klockorna ringer in år 2016.
Nio segrar av sjutton möjliga försök.
Ingen precis lättklädd utmaning som väntar oss.
####
Någonstans bakom kulisserna jagas det just nu nya friska stålar och olika alternativ på en eller möjligen två nya spelare till truppen inför hösten. Samtidigt som vår befintliga spelartrupp nu laddar upp för framtiden på bästa sätt genom träning och åter träning som skall ladda upp batterierna och skruva upp volymen till max.
För det gäller att va på tårna direkt från avspark när det hela blåser igång igen. Alla genvägar är stängda, det finns inga livlinor kvar, det finns bara en sak som räknas den närmsta tiden efter sommaruppehållet.
Vi vet alla vad.
Läget är prekärt, men långt ifrån kört. Misstag, marginaler och oflyt har jävlats med oss under stor del av säsongen. Spelmässigt har vi mestadels hängt med, men i de avgörande momenten såväl defensivt som offensivt, har vi inte alltid räckt till. Misstagen framför det egna målet och framför motståndarmålet, har många gånger sänkt oss. Spetskompetensen vi under flera år blivit bortskämda med och vant oss vid, har blivit trubbigare och det har också satt sina tydliga avtryck ute på planen.
Lagandan med sammanhållning, glädje och kämpaglöd finns där. De monotona och ihållande motgångarna har såklart närmast knockat all form av självförtroende i hela truppen. Vi vet vilken ofattbar skillnad i nivå och kvalitet ett fotbollslag, med eller utan självförtroende kan göra.
Vad vårt Åtvidabergs FF behöver är just massvis med självförtroende. Både individuellt och lagmässigt. Här har Roar Hansen och Andreas Thomson en grymt avgörande och viktig roll, tillsammans med all den form av ovärderlig rutin vi har i Kristian Bergström, Henrik Gustavsson och Daniel Hallingström.
Men det största ansvaret bär truppens kollektiv, gemensamt och tillsammans på.
Först ut väntar nu en träningsmatch mot Hammarby. En nykomling som började strålande vackert, men som tappat det mesta och idag känner flåset från lagen nerifrån. Här kan man alltså snacka om en träningsmatch med enorm betydelse. För båda lagen. Så mycket att vinna, även om det inte handlar om några poäng eller tabellplaceringar. Det handlar om att vinna självförtroende och om att återvinna en tro på sig själva inför framtiden, som närmast handlar om sjutton omgångar allsvensk fotboll. Och om att överleva för att hålla den allsvenska existensen och statusen vid liv.
Ofantligt mycket står på spel framöver.
Sjutton omgångar är vad som återstår längs årets resa. Tre ruskigt viktiga lördagar inramade av någon form av Svensk högsommar, ligger närmast framför oss.
Halmstad och Gefle hemma är av sådan avgörande karaktär, att jag redan kan känna rysningar.
Högtryck eller fortsatt lågtryck. Åtvidabergs FF och vädret har hållit samma låga profil den här våren och försommaren.
Statistik och väderlek är en sak.
Åtvidabergs FF någonting helt annat.
Jag har ingen anledning att känna någon sorg ännu.
För mirakel har alltid varit en del av Åtvidabergs FF story och image.....
/// Allas Broder
