Karnevalsyra, kärlek och utanförskap...
Mötet med Peter Swärdh blev inget undantag. Upptakten på 2015 har bjudit oss på rena mardrömmen. Inte mycket fungerar hittills det här året. Men kärleken och tiden talar ändå för oss...
Vi har bara hunnit bevittna tre omgångar av årets allsvenska.
Och fastän vi inte ens nått mer än knappt halvvägs in i april månad, så har ett mäktigt högtryck av fotbollsfeber redan hunnit skapa rena karnevalsyran runt om på flera av våra allsvenska arenor.
Spänning, dramatik och stor underhållning med fart och fläkt på planerna. Till en festlig inramning med mäktiga publiksiffror som dansar och sjunger som aldrig förr i ett gungande hav av tifon, flaggor, halsdukar och gemensamma händer som klappar i takt av kärlek.
År 2015 glöder fotbollsallsvenskan av ett sällan skådat slag redan innan ens majbrasorna hunnit sättas i brand.
Men inte över allt.
I det gamla brukssamhället Åtvid suckar den anrika stoltheten ÅFF idag lika besvärligt tungt som arbetslöshetsstatistiken och flera affärsidkares tårdränkta budgetrapporteringar.
Numera är det till och med så dystert att man börjat tvivla på om näckrosorna på Bysjön ens kommer att förmå orka blomma den här sommaren.
Starten på det här jubileumsåret har varit jobbig och det är med kalla kårar jag minns ett annat jubileumsår med Åtvidabergs FF som slutade med en kraschlandning som efterlämnat minnen som aldrig tinar upp igen.
Året var 1982. Jag var 12 år. Åtvidabergs FF fyllde det här året 75 år men det blev ett födelsekalas och ett jubileum som slutade med att laget fick lämna fotbollsallsvenskans finrum.
Efter två kvalmatcher som blev mitt livs värsta fotbollsupplevelse och som efterlämnade 27 år av sorg och saknad.
Ett trauma man aldrig vill tvingas få uppleva igen.
Även om det i teorin skulle kunna hända just i år igen...
####
Någonstans så anade vi väl det scenario som just nu spelas upp i direktsändning för oss.
Den ekonomiska baksmällans sura efterdyningar har frambringat en försäsong där vi skådat ett närmast spelmässigt halvfabrikat som vilset och förgäves letat efter formen. Därför så var inte heller förväntningarna inför detta jubileumsår varken uppkäftiga eller speciellt malliga, våra rödögda förväntningar hade väl ärligt talat inte alibi för några större utsvängningar inför det här året.
Av fullt naturliga själ.
Det räcker med en snabb titt på de övriga allsvenska lagens uppställningar, så ser man ju meddetsamma att det kryllar av namn som en gång för inte så länge sedan förgyllde våra hjärtan med tvättäkta och svårsmält magi. Vrider man lite till på huvudet så finner man två skapliga forwardsprofiler ända nere i Kina. Två högklassiga lirare som nu får Kineserna att spärra upp ögonen.
Men mot alla egentliga odds så reste sig vårt Åtvidabergs FF flera nyanser lagom till premiären borta mot Göteborgs blåvita stolthet och stod för en på många sätt väldig hedervärd insats, som visserligen slutade med smörj och noll poäng, men som ändå satte lite fjädring på känslorna inför hemmapremiären mot nykomlingen Sundsvall.
En ruskigt viktig match som lottningsmässigt kändes som en liten fullträff, eftersom den på förhand tveklöst inbjöd till en fin möjlighet att redan i gryningen av säsongen kunna kämpa hem en seger, vars betydelse för lugn och ro och harmoni i en fotbollstrupp är oändlig.
Idag vet vi hur det blev. Det slutade med ett förlamat försvarskaos och vi blev stundtals tillbakatryckta av en färsk nykomling hemma på vårt normalt starka fäste Kopparvallen. Trots en mentalt stärkande reducering strax före paus av Owoeri, trots en övergång till 4-4-2 inför andra halvlek så kom vi förutom en kvitteringschans av inbytte Viktor Sköld, aldrig riktigt nära någonting positivt den här rakt igenom svarta torsdagskvällen.
Det blev en ny uddamålsförlust på vårt erkänt starka Kopparvallen och det som sved allra värst var matchbilderna som snurrade runt som efterhängsna repriser av en mardröm man helt ville glömma, men som plågade nattsömnen flera nätter i rad.
Bilder av ett stundtals vimsigt kaos.
Bilder av något trasigt.
Bilder som gjorde ont.
####
Upplägget kunde inte bli mer dramatiskt. En rysare kan inte bli mer gastkramande i en tredje allsvensk omgång än det scenario vi hade framför oss inför bortamatchen mot Kalmar FF.
Det var ju just till detta Kalmar som vår omtyckta tränarprofil Peter Swärdh valde att fly i kaoset av spelarflykten och den ekonomiska bankrutten. Han kom till ett Kalmar som hade stora förväntningar kring hans ledarskap och inför matchen mot sin gamla klubb ÅFF, hade Peter Swärdh bakom sig en försäsong som svajat rejält i prestation och en upptakt av allsvenskan som gett en poäng hemma mot HIF, en 2-0 förlust borta mot Gefle och sammanlagt noll mål framåt.
Måltorka och spridda burop och frågetecken omgärdade en pressad Peter Swärdh och hans Kalmar inför mötet med en motståndare som alla runt omkring varumärket KFF krävde en seger emot.
Hos ÅFF lirarna måste inspirationen ha varit på topp när man ställs mot en förre detta tränare. Hungern, motivationen och revansch lustan på full volym efter två uddamålsförluster och noll poäng i protokollet.
Roar Hansen återgick till spelsystemet 4-4-2 och med Viktor Sköld med från start den här gången.
I första halvlek skapar inte hemmalaget många chanser. Da Silva bjuder dem, sig själv och oss andra på en riktig tabbe, som kunde kostat ett baklängesmål, men som rann ut i sanden. ÅFF håller spelet hyfsat uppe, visserligen fler felpass än till rätt adress, men plötsligt tar vi ledningen efter ett elegant avslut av en Viktor Sköld som i huvudsak gjorde en godkänd första halvlek.
Vi gick till ledningen i halvlek och medan en pressad Peter Swärdh försöker svara på jobbiga frågor av tv-reportern, så satt jag själv hemma i soffan och broderade fram en massa önskedrömmar kring den andra halvleken. Hoppet hade tänts, vi hade ledningen, om vi höll tätt bakåt så skulle det komma möjligheter till snabba omställningar och chanser till ett 2-0 mål.
Mina drömmar upphörde plötsligt att stamma och halta och behövde inte längre hjälp av någon rullstol.
Fastän att spelet som mitt ÅFF presterat under den första halvleken inte bjudit på nån form av propaganda, så hade ledningsmålet vi hade med oss inför den andra halvleken, ändå fått mina drömmar att försiktigt veckla ut sina vingar.
Då klev Peter Swärdh in i en huvudroll som skulle bli avgörande.
Han flyttade upp Viktor Elm på topp och det var ett betydligt aggressivare hemmalag vi tvingades bevittna ta över föreställningen mer eller mindre totalt i halvlek nummer två. 1-1 kom tidigt och i slutskedet kom också ett typiskt 2-1 mål som en signifikativt retfull inkassoräkning för ett lag i motvind och uppförsbacke.
Båda målen av Viktor Elm och båda målen visade prov på sårbarhet i försvarsspelet. En sårbarhet som under hela andra halvleken gjorde sig plågsamt påmind över alla lagdelar, såväl individuellt som kollektivt.
Vi gjorde ingen bra match, men jag tyckte ändå så förbannat synd om killarna efter matchen.
Man vill och försöker, men räcker än så länge inte riktigt till.
Och Roar Hansen pratade både inför matchen och efter matchen mot Kalmar, att det blir ett tufft år för Åtvidabergs FF.
Ett taktiskt drag eller en alldeles för tidig signal av resignation.
####
Hittills har Elfsborg, Hammarby och Gefle enligt mig överraskat positivt i den allsvenska upptakten.
MFF, AIK, och IFK Göteborg har mer gått som förväntat.
Örebro, Häcken och Djurgården har väl hittills inte glatt några fler än sina motståndare.
För vår del bär vi just nu den oangenäma titeln som nästjumbo, bara Halmstad har vi bakom oss.
Till helgen väntar Falkenbergs FF hemma på Kopparvallen. Ännu en gigantiskt viktig match, inte minst efter vår svåra start och inte minst för att det är just Falkenberg som står som motståndare.
Alla matcher är viktiga, men det går inte att blunda för det faktum att vissa matcher bär just den titeln med extra stor vikt och skärpa. Sanningen är nämligen att matchen på söndag hemma mot gulklädda Falkenberg är en match som vi måste vinna. Det finns inget annat som gäller och efter tre raka förluster så måste det till en förändring som tar oss ur den bittra motvind som grinar oss elakt i fejset.
Det som kommer att rädda oss kvar i allsvenskan 2015 är en sällsynt unik laganda och en sammanhållning som bygger på värme, gemenskap och en delaktig tillhörighet.
Utanförskap är inget man förknippar med Åtvidabergs FF.
Det är därför vi behöver lämna vår nuvarande nedflyttningsplats, snarast möjligt.
Kärleken och tiden talar för oss.
På söndag är det dags att låta spelet och poängen att ta över snacket på Kopparvallen.
Allsvenskan 2015 kommer ju att glöda ännu mera då.....
/// Allas Broder
