Någonstans så lever ändå hoppet
Den här måndagsmorgonen i snart mitten av mars är inte en dag då vitsippor, blåsippor och en smekande vårsol är det första man tänker på, inte när man precis nyss varit ute i postlådan och håvat in dagens morgonblaska i alla fall. Det är ruskigt ruggigt kallt ute, även om den mördande hårda vinden som rivit hål i våra bleka kinder i flera dagar, nu äntligen verkar ha lagt sig något.
Orkar egentligen inte behöva börja tänka på nån fotboll heller den här, förvisso soliga morgonen, men det var ändå likförbannat vid fotboll och gårdagens storslagna fiasko som tankarna till slut ändå hamnade och sen slog ankar.
För sanningen brukar alltid springa ifatt i en förr eller senare ändå, så jag satte mig med en mugg rykande Löfbergs och funderade lite kring de två omgångar av Svenska cupen som nu avverkats...
Det var flera av dom allsvenska lagen som stod för en rejäl djupdykning, när ridån gick upp och det var premiär för en helt ny utformning av den traditionellt och erkänt svårflörtade Svenska cupen under förra helgen.
Överraskningarna blev många och visade än en gång att motivation lätt kan fälla krokben på övermodig klass.
Vår stolta allsvenska representant Åtvidabergs FF var i denna historiska nytappning, också farligt nära ett magplask hemma på Kopparvallen, mot medelmåttiga superettan gänget Jönköping Södra i sin gruppspelspremiär.
En stark slutforcering räddade dock äran och istället för att fokus efter matchen skulle komma att enbart handla om hur trögt och enformigt det såg ut på planen, så kunde vi tillsammans fly undan och bedöva våra bedrövelser med ursäkten att en urstark moral räddade oss från en hårdsmält stämpel med signaturen av ett fiasko.
Därmed så överlevde drömmen om cupavancemang steg ett.
Om sen någon rynkade på näsan och undrade vart det Åtvidabergs FF som bara några dagar tidigare bjudit på en bitvis sanslös propaganda fotboll borta mot IF Elfsborg tagit vägen, så kan såklart ingen klandra eller omyndigförklara någon för att funderingar av den typen dök upp under matchen mot Jönköping.
Vi var nog många som bekymrat undrade samma sak.
Den andra gruppspelsomgången i Svenska cupen fortsatte i samma anda av överraskningar när Sirius besegrade självaste mästarna Elfsborg på hemmaplan i lördags.
Efter motstånd av superettan karaktär för vår del under första helgen, så väntade denna helgen division ett laget Umeå på bortaplan. En seger stod på den förbeställda menyn och när väl denna triumf satt där den skulle, så skulle det kommande vecka vankas gruppfinal hemma på Kopparvallen mot våra allsvenska konkurrenter, Djurgårdens IF.
En finalrysare mot de randiga järnkaminerna med Magnus Persson vid tränarrodret och "vår" Jesper Arvidsson på vänsterbacken. Och vi med Andreas Dahlén och Daniel Sjölund nu i våra stolta tröjor, svetten från deras tid i de forna Djurgårds tröjorna har väl knappt hunnit torka in ännu.
Men först skulle alltså division ett gänget Umeå elimineras och helst med ett par stycken baljor som kunde vara ruskigt bra att ha med i bagaget inför kommande finalmöte.
Peter Svärdh som fick ta plats på läktaren, hade inför matchen gjort en hel ändringar i laguppställningen jämfört med senaste drabbningen mot Jönköping hemma på Kopparvallen.
Enligt rapporterna från Västerbotten och björkarnas stad Umeå, så dominerade ÅFF starkt redan från början, men sin ovana trogen så hade vi svårt att omsätta det klara spelövertaget i ett sånt där grymt betydelsefullt och viktigt ledningsmål, som ju brukar äga förmågan att få det mesta att lossna.
Sedan domnar övertaget bort och division ett gänget Umeå tillåts göra både 1-0 och ett förödande 2-0, innan Viktor Prodell spräcker nollan och reducerar med ett livsviktigt 2-1 mål i slutskedet.
Vi torskar alltså mot Umeå på bortaplan, klart man mår som man förtjänar då en sån här måndags morgon, efter en natt full av grubblerier istället för något kul eller lattjo att fylla tankarna med.
Men trots den här ödesdigra förlusten så lever ändå hoppet om avancemang vidare . Vi har saken i egna händer, två mål innanför rätt målställning och en nolla bakåt så är saken biff och vi vidare.
Kanske verkar det modigt att tro att vi ska slå allsvenska Djurgården efter två torftiga repriser på varann, men när ett hungrigt och motiverat Åtvidabergs FF stämplar in på Kopparvallen brukar det kunna sluta lyckligt...
Anfallsspelet fortsätter att hacka och är den lagdel som absolut behöver putsas mest i form inför den allsvenska premiären som närmar sig. Ingen i ÅFF mår bra av att det tjatas och ältas för mycket negativt kring detta såriga ämne, men samtidigt är det svårt att tiga bort en så tydlig sanning som uppenbarar sig kring vårt just nu haltande och bristfälliga anfallsspel, där effektiviteten verkligen saknas.
Det är bara att bita ihop och kriga vidare, förr eller senare så måste det lossna även med målskyttet.
Men den som inte bitvis blir orolig eller känner tvivel, den tror jag ljuger och dribblar med sig själv.
Muggen med Löfbergs behöver fyllas på, om några timmar ska jag bort till kneget. Blir nog en promenad genom ett kylslaget Mjällby den här dagen, hojen får stå kvar hemma i garaget.
Trots alla de ord som jag nyss döpt i tvivel och funderingar, så tror jag att Åtvidabergs FF reder upp det här och slår Djurgården med den marginal som krävs och att vi efter slutsignalen står som slutsegrare i gruppen och kan blicka framåt mot nästa utmaning.
Det handlar inte om att vara kaxig, det är så ÅFF funkar. Slå ur underläge brukar vara det signum som passar vårt Åtvidabergs FF allra bäst.
Och efter däng mot division ett laget Umeå så tror jag inte Erton plötsligt blivit mer ödmjuk eller DIF mindre segervissa inför mötet som äger rum på söndag.
Därför kära vänner så....
/// Allas Broder
