Punktering mitt under Svensk fotbolls årliga paradmarsch...
Förväntningarna bar på en segerviss inmarsch. Mot premiärturens avgång. I Värnamo, i Småland. Det slutade med punktering och haveri....
En dag som sedan länge varit ringmärkt.
Första söndagen i en purfärsk upplaga av månaden april.
Avresedagen.
Början på något nytt, något orört och någonting alldeles ovisst.
Ögonblicket då förlåtelsens prövotid och förspelets myspyjamas byter skepnad och träder in i en skapladdad verklighet, där varje enskild match grundar för tabellplacering, publiksiffror och attraktionskraft , vilket i sin tur påverkar budgetar och framtiden.
Söndagen 2 april var vigd som Åtvidabergs FF dag att stiga in i fotbollens årliga paradmarsch mot den stora premiärföreställningen av Superettan 2017.
Öppningsdagen var kommen.
####
Första anhalten i Åtvidabergs FF sammanlagt tolfte sejour i Superettan handlade om Finnvedsvallen i Värnamo. En plats där bland annat Simon Thern, Viktor Claesson och Niklas Hult under hemmasonen Jonas Therns ledning, lade grunden till sina fotbollskarriärer. Många namnkunniga spelare har genom åren fostrats fram i talangfabriken Värnamo, vars lag nu lyckats klamra sig fast i den Svenska elitfotbollens näst högsta våning sedan många år.
Första gången i mitt liv jag besökte denna anläggning var det magiska och oförglömliga året 2011. Då suget efter allsvensk fotboll stod fastkedjad med en trovärdig verklighet som kändes äkta rakt igenom. Truppen andades harmoni och strålade av brutal kvalité förbi hela Åtvidaberg med omnejd. Thomas Olsson var tillbaka och återförenad med Kristian Bergström. Två av Åtvidabergs FF största egna produkter genom tiderna, sida vid sida igen, ett lyriskt ögonblick att få bevittna live i Värnamo, eller var som helst förresten, under en oförglömlig säsong som så småningom fick sitt Happy End en förtrollad måndagskväll uppe i Sundsvall.
Den här april söndagen knappt sex år senare färdades jag från hemmet i Blekinge upp mot småland och Värnamo för mitt livs andra besök på Finnvedsvallen. Den här gången utan några aktuella drömmar om allsvensk fotboll. Det känns som om vi behöver några års återhämtning och sansad tillväxt kring klubbens hela organisation, innan mina drömmar om allsvensk fotboll på Kopparvallen med Åtvidabergs FF igen, skulle kunna kännas trovärdiga nog för att stå på egna ben.
Vilket är min egen och högst privata amatör analys.
Men topp sex för vårt ÅFF i årets serie känns för mig både fullt realistiskt och som en ny kanonsäsong att stolt kunna luta sig emot.
Nyfikenheten och spänningen inför årets seriepremiär fick mig att darra av förtjusning och förväntan.
Tankar kring hur Hansen/ Thomson skulle formulera startelvan och det taktiska upplägget. Stor nyfikenhet kring de nyanlända och vad dessa individer skulle förmå bidra med i seriespel. Ivrig förväntan på vad ett års erfarenhet betytt för alla våra unga och lovande individer. Simon Helgs heta höst, Björn Westerblads rakt igenom stabila säsong, Jens Jakobssons skickliga balansspel. Skulle vi få en fortsättning på dessa hyperviktiga ingredienser. Simon Alexanderssons plötsliga flytt till allsvenskan och den för några år sedan glödheta talangen Isac Lidbergs ännu plötsligare flytt, från allsvenskan och Hammarby till ÅFF. Vilka konsekvenser följer sådana panikattacker.
Av vem och hur ska frånvaron av Ammar Ahmads kvicktänkta offensiva och spelstyrande egenskaper ersättas. Shkodran Mahollis råstyrka i luftrummet och bollmottagandet, Kevin Deeromrams sylvassa offensiva attacker längs ytterkanten, som gav anfallsspelet ytterligare puls och dimension. Hur mycket kommer vi att sakna och lida i tomrummet av dessa starka fotbollprofilers försvinnande.
Fjolårets dilemma kring försvarsspelets ofta dåliga timing och bräckliga samarbete över hela planen, har dessa anammats och putsats till inför årets säsong.
Massor av frågor och tankeställningar som lekte kurragömma med mig under alla milen genom skog och åter skog, mot årets seriepremiär.
####
Inte som Blåvitt, AIK och Djurgårdens mäktiga inramning och festliga välkomnade av årets seriepremiär, ankomsten till Finnvedsvallen bjöd på en annorlunda variant av inslag. Solsken, löparbanor, behaglig april temperatur, fågelsång, Lagan som fridfullt harmoniskt gled förbi alldeles utanför anläggningen. Väktare i mittbena och nystrukna uniformer, ideella som med nygrillad korv bjöd på härliga dofter och mitt i solskenets absoluta fokus hade ett 30-40 tal blåvita ÅFF : are samlats.
Äntligen dags. Påtaglig nervositet, enorm nyfikenhet och uppåttjackat adrenalin som ville visa hela fotbollssverige fortsättningen på den upplaga som under fjolårssäsongen bjöd på överraskningar och bitvis stor fotbollspropaganda.
Nu jävlar. Sången drog igång och domaren som än så länge bara hade den benämningen, blåste igång.
Tjugo minuter tog det. Tills årets första baklängesmål noterades. Lika lång tid tog det inte att förstå att baksmällan från fjolårets försvarsspel likförbannat lyckats övervintra och smugit sig med till seriepremiären i Värnamo.
En rejäl uppryckning i slutet av halvleken resulterade i bland annat en ribbträff och flera bra lägen från vår sida, innan ett rejält stolpskott till domare, tog över föreställningen genom att i alla fall från läktarhåll, ytterst tveksamt tuta för straff för hemmalaget, som resulterade i 2-0 och tung uppförsbacke inför pausfikan.
####
Andra halvlek blev tyvärr i långa stunder en uppvisning i anfallsfotboll från hemmalaget. Vi hade enorma problem att freda det egna målet när Värnamo drog isär vårt försvarsspel fullständigt. Vårt presspel lyckades inte och någon rytm eller flyt i anfallsspelet infann sig aldrig denna premiär afton i Småland.
Bytena som genomfördes gav bara ännu fler vingliga frågetecken och fortsatt haveri ute på planen. En övertänd Isac Lidberg visades ut efter två gula. Raset stannade vid 0-4 och det kunde blivit ytterligare fler baklängesmål ,sett till de möjligheter som det pigga hemmalaget skapade.
Att skylla på saknaden av flydda spelare leder ingenstans. Fjolårets premiär borta mot Varberg var minst lika slätstruken och usel.
Årets paradmarsch in i Svensk fotbolls näst högsta elitdivision slutade med en tidig punktering för vårt blåvita och anrika Åtvidabergs FF.
Ingenting blev som vi tänkt oss och med den första omgången i Superettan färdigspelad, parkerar vi på jumboplats längst ner.
Fjolåret inleddes lika uselt och ifrågasatt, innan saker och ting ordnade upp sig betänkligt och rejält.
####
Besvikelsen ligger fortfarande kvar som en dimma över tillvaron, men någon oro känner jag inte.
Tror Frej får en jobbig kväll på måndag när man gästar Kopparvallen. Revanschlustan hos de våra lär vara stor att vilja visa upp en helt annan organisation och vilja efter premiärsmällens ankdopp.
Hoppas att fjolårets ändå hyfsade publiktillströmning, får en viktig fortsättning på måndag.
Och att punkteringen från inmarschen är lagad så att marschen uppåt får en nystart. Vi har viktiga spelare som ännu saknas, men som snart finns att tillgå och kommer att spetsa till våra förutsättningar ytterligare. Jag snackar Sebastian Ramhorn och Fredrik Holster. Och jag snackar kvalité.
Vi var för övrigt inte ensamma om att drabbas av punktering i premiäromgången.
Grattis förresten Jesper Arvidsson. Hygglig premiärskalp, inte minst för din del....
/// Allas Broder
