AIK i mitt hjärta: Långdistansförhållande
Hur började du hålla på AIK? Var det en enskild händelse eller kom det med modersmjölken? Här är Dino Kestics berättelse om hur kakförsäljning och en dag på Gamla Ullevi förändrade honom totalt och fick hjärtat att färgas svart och gult.
Så långt tillbaka jag minns har jag alltid älskat fotboll. Jag lirade precis som de flesta ute på gården där man växte upp och började så småningom spela inom den lokala fotbollsklubben. Jag följde A-laget varje helg som låg i division 2, södra Götaland. Det gör dem fortfarande. Men jag kände ingen tillhörighet och kunde inte identifiera mig med klubben.
Jag var en vilsen själ, jag hade inget klubbhjärta.
Så kom våren 2005, min skolklass och jag hade äntligen lyckats sälja tillräckligt med kakor för att ta oss till Liseberg, Göteborg. En resa som kom till att förändra mitt liv. För alltid.
För att göra en lång historia kort, så hamnade vi till sist på Gamla Ullevi av ren nyfikenhet. Valde slumpvis en ingång där vi kunde betala för våra biljetter, blev visiterade av vakterna som sedan släppte in oss på stadion. Vi ville bara se på fotboll i Göteborg. Ingen hade någon aning om vilka lag som skulle spela.
Det var GAIS – AIK. Superettan.
På den tiden var jag inte mycket för allsvensk fotboll. Nu var det till och med superettan. Vi drog alla en djup suck. Genom folkmassan drogs vi in i bortaklacken, än idag anser jag det vara ödet. Aldrig förr har jag varit med om att en så liten grupp människor kunde överrösta så många. En lite lätt berusad man runt 50-strecket la armen runt mig och sa: ”Sjung med nu pöjk!”.
Jag sjöng med. AIK klackens ramsor var det enda som ekade över Gamla Ullevi. Slutresultatet blev 0-3 och jag gick därifrån förälskad. Jag hade stött på min första kärlek. Jag var överlycklig.
Nu befinner jag mig långt ner i södra Sverige. Det är inte alltid enkelt att följa sitt lag på avstånd. Jag behöver min dos av AIK varje helg för att känna mig levande. Hjärtat slår lika fort inför varje avspark och frustrationen är lika stor efter varje förlust. Men kärleken övervinner alla hinder, är det inte så någon känd poet uttryckte sig?
Jag rotar varje månad ner i min studentplånbok och gräver fram mina sista mynt för att kunna se gnaget på tv-apparaten. Mina hemresor till familjen får lida för det. Flickvännen får acceptera simpel pasta till middag istället för potatis med oxfilé, och jag själv får ibland stanna hemma när kompisarna ska ut på krogen.
Men vad gör man inte för de som ligger en nära hjärtat?
Jag har turen som för tillfället befinner mig i Kalmar stad. Hit kommer AIK en gång om året. Det har jag en garanti på. Så länge allsvenskan rullar på i varje fall. Min relation med gnaget kunde inte vara starkare. Förstår mig inte på folk som säger att långdistansförhållanden inte fungerar. Då är kärleken inte tillräckligt stark, säger jag.
Jag kommer för evigt stå tacksam till mina kära klasskamrater som slet den våren så att vi alla kunde ta oss till Göteborg. Staden där jag hittade en klubb som jag kunde identifiera mig med och vars fans tog emot mig med öppna armar och behandlade mig som en familjemedlem från första stund. Mitt kära AIK, inte ens de dryga 400 kilometrarna som geografiskt separerar oss kan få min kärlek att svalna. Det är du och jag för alltid. Jag kunde inte bry mig mindre om vad andra tycker, jag lyssnar inte på hatare.
För vi e Gnaget, alla hatar oss, men vad fan gör det?