AIK - Malmö FF 1-1: Årets första kryss
Ett tidigt mål av Vidar Örn Kjartansson räckte inte. Buskisartat slarv betydde 1-1 just innan paus, och efter en mållös och ganska låst andra halvlek kunde vårt första kryss i årets allsvenska noteras.
Tämligen tempofattigt, en hel del slarv i passningsspelet (vilket till viss del säkert kan skyllas på en ojämn plan) och få rejäla målchanser. Oavgjort är väl varken ologiskt eller nåt vi ska vara fruktansvärt missnöjda med. Men lite surt att vi släpper in ett så dassigt mål - kanske kunde matchförloppet blivit ett annat om vi fått gå till paus i ledning.
Men i detta kan vi bara spekulera. Vad som däremot är helt säkert är startelvorna: vår var den väntade, det vill säga till tio elftedelar samma spelare som mot Örebro. Enda skillnaden var att Kari Árnason, tillbaks från semester, ersatte Carvalho.
Vilket betydde:
Wiland - Tinnerholm, Kari Árnason, Rasmus Bengtsson, Konate - Berget, Christiansen, Adu, Eikrem - Rosenberg, Vidar Örn.
Den AIK-startuppställning som kunde läsas på nätet hade Alexander Isak på kanten och Sauli Väisänen på mittfältet i ett 4-4-2. Det visade sig inte riktigt stämma. Rikard Norling formerade istället sitt lag i ett 3-5-2. Mycket folk i mitten, Denni Avdic neddragen till mittfältet och så fick Kpozo och Sundgren sköta kanterna själv. Så här:
Carlgren - Väisänen, Nils-Eric Johansson, Per Karlsson - Sundgren, Ofori, Ishizaki, Avdic, Kpozo - Strandberg, Isak.
Den inlånade Carlos Strandberg gjorde för övrigt sin sista match innan han återvänder till CSKA Moskva. Dock menade han själv i intervjun efter match att sista ordet kring detta inte är sagt.
Första halvlek
En sömnig inledning där två försiktiga lag inte riskerade något. Det mest dramatiska som hände var att Patrick Kpozo råkade trampa sönder Bergets ena sko.
Vi gjorde inget för att dra upp tempot, så att vårt första riktiga anfall, efter knappa kvarten, skulle få en så underskönt sublim upplösning var därför något oväntat. I alla fall: en boll gick mot Berget, som såg ut att missa mottagningen. Bollen gick istället till Anton, som spelade en felvänd Rosenberg. Han höll starkt undan Nils-Eric Johansson, vände bort Ofori och slog en yttersida i djupet tillbaks mot Anton - som tryckte in bollen längs marken mot Vidar Örn, som mötte direkt och knorrade in 0-1 vid närmsta stolpen, ett par decimeter under krysset. Mycket snyggt, för att tala i understatement-termer.
AIK trampade knappast gasen i botten efter målet, men de hade - tilläts? - ha mer bollinnehav och initiativ. Brände till gjorde det emellertid bara när vi ägnade oss åt för mycket stillastående duttande nere i försvaret. Tydligt var också att AIK pratat om att sätta press på Pa. De flesta gånger bollen spelades ut mot vår vänsterback tokrusade Daniel Sundgren dit för att stressa.
Men nästa stora chans var faktiskt också vår. Bra spel mellan Eikrem och Konate på vänsterkanten bäddade för en boll snett inåt bakåt mot Rosenberg, men Per Karlsson fläkte sig och blockade avslutet.
Då hade det gått en halvtimme. Det var fortsatt långsamt och försiktigt. På plussidan kan man notera att det kändes som vi hade kontroll, AIK spelade runt vårt straffområde utan att riktigt komma till, och på minussidan hittar jag ett antal omställningslägen som slarvades bort via kassa mottagningar och oprecisa passningar.
Jag efterkonstruerar förmodligen lite grann, men det kändes som om vi blev väl passiva i vår väntan på paussignalen. AIK placerade spelet närmare vårt straffområde och vann dueller. Kvitteringsmålet kom i 44:e, likt en frukt som missats att plockas så många gånger att den till sist faller ner.
Ett inlägg från högerkanten touchade Eikrem och lobbades in i straffområdet. Där studsade bollen, Adu höll undan Strandberg och både Anders Christiansen och Wiland gick mot den. Christiansen drog undan benet, men båda tvekade, och båda missade. Framförallt Wiland, som helt enkelt borde plockat åt sig bollen. Istället tog den på Christiansens fot och rullade fram till Strandberg - som ur snäv vinkel rullade den i stolpen och ut. Och där slängde sig Denni Avdic fram och tryckte in den. Snöpligt, onödigt och rent parodiskt. Men inte fullständigt orättvist. Ett klabberimål som påminde en del om Jönköpings 1-1 i våras, för övrigt.
Med detta gick vi in i halvtid. Trots allt, AIK på bortaplan, så ingen komplett katastrofhalvlek. Oroväckande att Eikrem kommit med så lite i spelet, och att Jo Inge Berget egentligen aldrig försökt utnyttja sin fart och rent allmänt såg ut att vara ovän med bollen. Positivt att AIK:s anfallsduo i stort sett raderats ut och att Rosenberg såg stark och alert ut i duellerna. Och egentligen - bortsett från målet hade vi haft kontroll på händelserna där bak.
Andra halvlek
Ingen direkt omvälvande scenförändring, även om det såg lite positivare ut framåt - Rosenberg hittade Vidar Örn som tvingade fram en hörna; Eikrem sköt utanför på ett Konate-inspel och Anton hystade bollen utanför och över efter att ha krigat sig fram på sin kant.
I 57:e minuten var det nära nere i andra änden av planen. Wiland kom ut tveksamt på ett långt inlägg, Rasmus duckade och Carlos Strandberg nådde högst. Här hade vi tur: nickskarven gick utanför.
Två minuter senare fick vi halvlekens stora chans. Berget drog med sig folk in i banan och Anton hittade en yta bakom. Passningen från Adu var, precis som mot Örebro, perfekt, Anton fick ner den och helt fri avslutade han med vänstern. Carlgren klarade, men Anton fick en ny chans på returen, kastade sig fram - men tåade inte bollen bättre än att den tog på Nils-Eric Johansson, som hunnit ner för att täcka.
Sen var det lite mer AIK. De hade initiativet utan att på något sätt totaldominera. Väisänen nickade över, Ishizaki hade en frispark och ett par halvtama skott som inte beredde Wiland några större bekymmer.
Erdal bytte av en inte särskilt lyckad Berget i 77:e. Kari stod i och för sig för ett och annat märkligt felpass, men visade också klass när han i en-mot-en-duell mot Strandberg mästerligt tryckte sig före och rullade tillbaks bollen till Wiland. Där kändes det annars farligt först - en löpduell i djupled borde egentligen varit idealläge för den gode CSKA Moskva-spelaren.
I slutet fick vi ett par hörnor och frisparkar, men av dessa blev mindre än intet. Ett antal fasthållningar från Malmöspelare innebar att domaren blåste av för AIK-frisparkar så fort bollen kom i rörelse.
Lewicki bytte av Adu i 82:a, och Yotún kom in för Eikrem minuten efter.
En sista chans lyckades vi sila fram i 88:e. Återigen var Rosenberg regissör, han höll undan starkt, sprang parallellt med straffområdeslinjen och matade ut mot Tinnerholm, som tog sig in i straffområdet och fick se sin pressade kombination av skott och inspel mot Vidar Örn fångas av Carlgren.
Minuten efter flög hjärtat upp i halsgropen då inbytte Affanes frispark touchade muren - men vi kunde under utpustning konstatera att bollen gick över ribban.
På hörnan som följde visade reprisbilderna att Anton höll i Väisänen farligt länge. Domarens pipa förblev tyst, i alla fall för den händelsen. Det ska vi vara glada för.
1-1 och slut. Att åka hem med en poäng efter att ha mött AIK borta är såklart i grunden godkänt. Jag bekymrar mig dock för att vi så sällan lyckas sätta fart på bollen, och att vi känns alltför passiva. Det stora undantaget stavas Markus Rosenberg, som flera gånger om går in och vinner bollen med pondus. Ren och skär shajning, skulle förmodligen en före detta förbundskapten kallat det. Anton Tinnerholm firade också vissa triumfer med sitt krigande.
En hel del slarv i passningsspelet - något vi i och för sig inte var ensamma om. Även AIK slog bort en del.
Berget kom ingen vart i andra heller.
Försvaret i stort sett solitt - som sagt, även om initiativet huvudsakligen var AIK:s var de stora målchanserna få.
Status quo i tabelltoppen, eftersom kryssen stått som spön i backen hittills i den här omgången.
Allan Kuhn sade sig vara nöjd med en poäng, även om han retade sig på baklängesmålet. Rikard Norling sammanfattade med att kalla matchen för ”en tillknäppt historia”. Jag håller med.
Själv retar jag mig på att inte Anton Tinnerholm fick bli segerskytt via sitt friläge. Sen tänker jag på att AIK mycket väl kunde fått straff i slutminuterna. Då känns det inte lika försmädligt längre.
