FC Sheriff Tiraspol - Qarabag1 - 2
AIK säkrade silvret efter medioker insats.
Det gjorde ingen jätteskillnad, men dagens oavgjorda resultat mot mästarna Helsingborg innebar ändå att AIK besegrade Elfsborg i kampen om tredjeplatsen. Med matchen i behåll kan man dock fråga sig huruvida Gnaget kan vidhålla sin position som ett av Sveriges bästa fotbollslag.
Sista matchen för säsongen – och inte allt för mycket att spela för. Så såg ju faktiskt verkligheten ut för AIK inför dagens match mot, sedan länge, färdiga mästarna Helsingborg. En silvermedalj och en bronsmedalj (detta med stora och lilla silvret är förlorarsnack och hör till lag som Hammarby eller Elfsborg) skulle konkret göra följande skillnader:
Mer prispengar och en aningens mer tacksam Europa-lottning. I övrigt är det dock klart som fan att man vill komma före ”storsatsande” Elfsborg.
Vinnande ur pengakampen
Men AIK klarade alltså oavgjort mot Helsingborg och gick vinnande ur kampen om pengarna och lottningen. Men det var inte särskilt vackert.
Förvisso tog AIK ledningen redan efter fyra minuter efter att dagens bästa spelare, Lalawele Atakora, serverat defensiva mittfältaren Helgi Danielson, som lyckades knoppa in inlägget. Detta hade varit ett perfekt läge för AIK att flytta fram pjäserna ytterligare och pressa ett skärrat hemmalag, men dessvärre blev det tvärtom.
Resterande delen av första halvlek blev en enda lång väntan på Helsingborgs kvittering, en jakt som leddes av en av allsvenskans bästa mittfältare (Mahlunga, ni vet han med frisyren) och en halvpensionerad och smygfet brasse (Santos, ni vet han som var bra förr). Slutligen lyckades de också – och det var Santos, med sitt första mål i Helsingborg denna säsong – som gjorde det. Mittemellan AIK:s mittlås kunde han enkelt sikta in nicken i halvlekens slutskede, bakom en chanslös Ivan Turina. Riktigt dåligt försvarsspel, enda från vänsterkanten med Nisse och Mutumba som stod och tittade på när inlägget slogs, till Backman och Lorentzsons passiva ingripande.
Silvret till trots – framtiden oviss
Andra halvlek började likadant som första slutade, nämligen med en smärre Helsingborgspress. Lyckligtvis stod Turina på huvudet några gånger om och såg till att hemmapublikens medgångssupporteri (16 000 på plats) inte fick vind i seglen.
Samtidigt som pressen la sig kom AIK mer och mer in i matchen – och det var återigen Lalawele som stod bakom målchanserna. Ytterns djupledningspassningar borde två gånger om försett Karikari i protokollet, men som tidigare skådat under säsongen var vederbörande för stressad i det avgörande momentet. Förhoppningsvis går det att lösa med arbetstillståndet nästa säsong, så att Kwame kan spela med Väsby – något som han var tänkt att göra redan i våras om det inte varit för svårigheter med nämnda tillstånd.
***
Hursom, mycket mer skedde inte i matchen utom att man satt och undrade över framtiden. Kommer Walker och Engblom in i startelvan efter deras starka höst i nyallsvenska Sundsvall? Kommer Erik Sundin spela i Gnaget snarare än Helsingborg nu när hans kontrakt går ut? Håller verkligen dagens trupp för ännu en toppstrid?
Svaret på sista frågan är nog nej. Även om Alms mannar imponerat utan Banguras och stått för en sjujäkla laginsats under denna tid, så har man gjort det med en ordentlig medvind och låga förväntningar. Nästa säsong trissas förväntningar upp rejält, när det vankas Europa och ett adjö till Råsunda. Frågan är om AIK vinkar hejdå till arenan som vinnare eller förlorare...
