AIK - GAIS
Berg- och dalvana
På de tio senaste omgångarna har AIK mäktat med tre segrar och sju förluster. Med halva serien spelad dansar de svartgula farligt nära bottenstriden.
Om det är en känsla som beskriver AIK just nu är det frustration. En känsla som inte gör det är framtidstro. Bottennappet från förra året har omvandlats till en pendel som skiftar mellan hopp och förtvivlan mest hela tiden. Det är svårt att ana en tydlig väg framåt för AIK. Just nu velar vi i mörkret, oftast utan lyckta.
Jag är på riktigt orolig för att AIK hamnat i en liknande sits som IFK Göteborg. Ett styre som inte lyckats anpassa sig till en ny fotbollskarta och som istället velar mellan nya idéer och gamla metoder. För blåvitts del har det lett till att den forna storklubben vid flertalet tillfällen varit på gränsen till att hamna i superettan.
Vissa pratar om AIK:s 2023 som en engångsföreteelse som en figur bar skulden till. Det finns en sanning i det, men det är också en förenkling om du frågar mig. En bättre beskrivning är att metoderna som burit AIK genom framgång inte längre är normen för hur framgångsrika fotbollslag formas.
Allsvenskan kryllar numera av lag med flexibla formationer, tempostarka spelare och en offensiv grundidé. Till den nya verkligheten har AIK misslyckats att anpassa sig till. Istället står vi fast between a rock and a hard place. Vi kan inte förlita oss på en starkt försvar (vi har släppt in tredje mest mål i serien), men vi ser inte heller speciellt många kollektiva anfallsmönster. Istället förlitar vi oss på individuell kvalité.
Inför två säsonger under det senaste decenniet har AIK försökt att utveckla spelet i en annan riktning, båda gångerna har det slutat med krisstämpel och sparkade tränare. Problemet är att båda gångerna har försökt implementera stora förändringar på sämsta möjliga sätt. 2020 ville Rikard Norling transformera ett zonförsvarande lag till ett man-man-markerande lag under en pandemi med ett gäng 20-åringar som stomme. 2023 fick Andreas Brännström i uppdrag att koka en sprudlande anfallssoppa på ett gäng väldigt rostiga spikar.
När AIK försökt utvecklas har det blivit katastrof och man har snabbt försökt reparera med att återgå till det bekanta. 2020 blev det Bartosz Grzelak, 2023 blev det Henning Berg och båda gångerna blev det 4-4-2 och inte många tecken på någon spelmässig utveckling. Nu ser vi klubb efter klubb springa om oss, inte minst våra värsta rivaler. De kan sälja sina bästa spelare för närmare 100 miljoner kronor till Europeiska storklubbar, vi får in skambud från Danmark och Norge och har en kassakista som börjar likna den grekiska statskassan under finanskrisen.
Den här texten kom att handla väldigt lite om kvällens match mot Gais. Det är tröttsamt att prata om en måstematch som behöver vinnas, även om så definitivt är fallet. AIK befinner sig inte i ett krisläge likt ifjol, vi är i en mer prekär situation. Det är omöjligt att avgöra om vi ser början på någonting stabilt eller början på en mörk period i den svartgula historien. En seger mot Gais kan åtminstone få vågen att luta lite åt det förstnämnda.
